Pain 'n' misery

Att hip-hop belamras av idel jobbiga företeelser är jag inte sen att skriva under på. För oss alla trill wigguhs har det dock blivit vardagsmat en tvingats lära sig leva med; de tidskrävande skitsen, Rick Ross överanvändning av ”boss”, Jeezys skratt, Weezys ettriga ”ya dig”, ja, till och med DJ Khaleds shoutouts, alla är de saker man har överseende med, trots dess jobbiga natur. Vad jag dock inte har mycket till övers för och något jag fan inte kan lära mig leva med är helvetet som kallas T-Pain.

Från i princip ingenstans dök denne odåga upp (och som en bonus i sammanhanget var det Akon som upptäckte honom) och hans autotune-effekt har på sistone blivit det hetaste av det heta. Närhelst din favorit ska släppa en ny singel, vare sig det gäller ringsignalsmässig r’n’b eller hip-hop från Södern, envisas dem med att ringa in denne karl att för att gästasjunga refräng eller någon vers. Helvetet började med 2005 års infernaliskt jobbiga I’m N Luv Wit A Stripper och fortsatte året därpå med den om möjligt ännu jobbigare Buy U A Drank. Den fantastiska stavningen i låttitlarna till trots är dem inte mycket att ha, och med inte mycket att ha menar jag värdiga exekutionspatrull. Men trots bedriften att släppa årets sämsta singel två år i rad lyckades dem sälja och nedladdas i multum och var med andra ord helt i fas med hur gemene rapmusiklyssnare, det vill säga ung, vit och törstig efter lättsmälthet, vill ha sin musik idag. Och när ändå talar om avarter måste man naturligtvis nämna Flo-Ridas monsterhit Low, som i och med T-Pains gästspel slungade nykomlingen i superstjärnestatus och bättrade på T-Pains redan starka aktie ännu. Och något stopp på det hela verkar vi inte heller få. De fyra platinasäljande storheterna Mariah Carey, Rick Ross, Chris Brown och Ciara använde hans tjänster på albumen de släppt eller just ska släppa och i år var han nominerad till tre åtråvärda Grammy-statyetter, bland annat för samarbetet med Kanye på Good Life för vilket han även vann. Likt sin skivbolagsboss Akon kan han med sin klassiska etnicitet appellera till den breda massan, såväl hos radiolyssnaren som hos reaggedreadsen. Hans catch är dock naturligtvis hans enträgna effektanvändande, vilket genialiskt nog gör blandar en personlig signatur med en perfekt och nästan elegant krydda en kan slänga in i sin soppa som pikant inslag. Voila!

Och inte nog med att han gång på gång förstör låtar han är med i, han förstör dessutom låtar han inte har något som helst med att göra. Bara de senaste veckorna har tre purfärska exempel på den varan släpats ut i dagsljuset. Jeezy, som till sommaren ska släppa I Am Trap, läckte häromdagen singeln Put On där Kanye mot slutet dyker upp, likt en gubbe i lådan. Låtens början och mitt är riktigt bra, med en alldeles lagom släpig Jeezy i kombination med bombastiskt syntbas och untergangs-beat. Framåt slutet däremot, när Kanye som sagt ska lägga en vers, blir det obehagligt. Inte nog med att Kanyes som vanligt inte kan rappa möts man dessutom av vidrig autotune/vocoder-effekt och vips, så gick den låtens omdöme från mycket bra till Blitzen-angripet bostadshus. Three 6 Mafia, som återvänt till skräckfilmsrappen, vill inte vara sämre utan låter Yung D autotune-waila refrängen till nya singeln Lolli Lolli. Förvisso lyckas dem hålla flaggan i topp, då Yung D:s framträdande inte sträcker sig längre till några ”Pop that body”, men totalintrycket blir ändock en smula enerverande. Men det bästa exemplet, eller i detta fall det sämsta, sparar vi till sist. R Kelly, som även han är på gång med ett nytt album i år, har läckt en låt han kallar Hairbraider. Låten, vars inledning och beat skapar en förväntning på en storhet i klass med vilken låt som helst på TP-2.com, är ett praktexempel på T-Pains globala världsherravälde. Kelly döljer sin vanligtvis fantastiska röst och snusklyrik i ett virrvarr av effekter. Och fy fan för det T-Pain.

Slutsats: T-Pain, mycket värre än Akon.