Whiter shade of pale

Sol, arbete och ett rikt socialt liv är en bloggares värsta fiender och på sistone har jag attackerats av alla tre pester på bred front. Ena dagen ska jag visst packa kanyler på ett lager i Kållered, en annan dag ringer någon jävla Pigge och föreslår en bärs på ”Neffan” tillsammans med någon jävla Gnidde. Bättre var det i vintras när jag var social paria ingen hade tid för. Då jävlar kunde jag sitta dagarna i ända framför eftermiddags-tv och käka flingor till middag. Men såsom det bestående misslyckandet en valt att kalla mitt liv utspelar sig för stunden blir det sällan tid för mig själv, tid som jag själv kan fördela på sysslor jag älskar. Och som vanligt är det genetikens fel.

Sprungen ur ett förhållande av modell blandras är jag så kallad blatte. Men då jag ärvde min fars mindre attraktivare ugriska egenskaper, såsom kraftig och mörk hårväxt samt en längd mer passande för kvinnor misslyckades jag att få till skänks hans klassiskt stiliga hudfärg, det vill säga en lagom farlig, lätt olivfärgad mörk underton. Suverän i sin ständigt solbrända look såväl som på vintern som på sommaren. Istället lyckades naturens krafter med sällan skådad överjävlighet kombinera redan nämnda mörka hårväxt med min mors kulör som i sin tur stammar ifrån det skotska höglandet, vilket naturligtvis inte var en särskilt bra idé. Sådan ser jag ut, korsning mellan skotte och ungrare, och när sommartider hägrar får jag utstå pinsamt långa sessioner framför solens strålar innan resultat kan åstadkommas. Och resultat av denna art måste åstadkommas, ty svenskens idealbild av en fräsch och snygg kille är en solbränd sådan.

Så när jag väl finner tid för mig själv får de sysslor jag älskar stå i skamvrån, ty då måste jag i sann svensk anda ta vara på solens varande, för att i sin tur lyckas bibehålla någon form av anständighet närhelst någon får syn på mig i baddräkt eller födelsedagskostymen. Av dessa anledningar och många till har mitt enkla bidrag till internets värld blivit än enklare på sistone då jag för tillfället ständigt befinner mig i solens omfång. Men tro inte att detta beteende är för min fåfängas skull och inte heller för min personliga njutning, det är av ren och skär nödvändighet jag pinar mig igenom dagarna, halvnaken och svettig på obekväma plaststolar inklämda på min i övrigt spartanskt inredda balkong, idogt hoppandes att det just denna gång ska väckas minsta lilla strimma av vackert brunbränd hy. Och på bloggfronten lär det sålunda inte bli mycket bättre inom den närmsta tiden. Soljäveln har ju slutat att skina!

Reklampaus

För en tid sedan lyckades jag tjata till mig att få gästblogga på Martin Janzons eminenta musikblogg Dunka Dunka. Trots min enträgenhet i ärendet tog det mig, bokstavligt talat, månader att komma till skott av anledningar mig oförklarliga men till slut lyckades jag klämma ur mig något vilket betyder att ni nu kan skymta mig på annan ort. Det är en jävligt lång text, med Ward-mått mätt, om musik och varför det är det är något att och spektaklet, det hittar ni här. När ni läst klart den texten ska ni spana igenom Martins arkiv, ty där finns både en och två grejor du som kännare av hög kvalitet bör ta del av. Se så, klicka dig dit NU.

Pain 'n' misery

Att hip-hop belamras av idel jobbiga företeelser är jag inte sen att skriva under på. För oss alla trill wigguhs har det dock blivit vardagsmat en tvingats lära sig leva med; de tidskrävande skitsen, Rick Ross överanvändning av ”boss”, Jeezys skratt, Weezys ettriga ”ya dig”, ja, till och med DJ Khaleds shoutouts, alla är de saker man har överseende med, trots dess jobbiga natur. Vad jag dock inte har mycket till övers för och något jag fan inte kan lära mig leva med är helvetet som kallas T-Pain.

Från i princip ingenstans dök denne odåga upp (och som en bonus i sammanhanget var det Akon som upptäckte honom) och hans autotune-effekt har på sistone blivit det hetaste av det heta. Närhelst din favorit ska släppa en ny singel, vare sig det gäller ringsignalsmässig r’n’b eller hip-hop från Södern, envisas dem med att ringa in denne karl att för att gästasjunga refräng eller någon vers. Helvetet började med 2005 års infernaliskt jobbiga I’m N Luv Wit A Stripper och fortsatte året därpå med den om möjligt ännu jobbigare Buy U A Drank. Den fantastiska stavningen i låttitlarna till trots är dem inte mycket att ha, och med inte mycket att ha menar jag värdiga exekutionspatrull. Men trots bedriften att släppa årets sämsta singel två år i rad lyckades dem sälja och nedladdas i multum och var med andra ord helt i fas med hur gemene rapmusiklyssnare, det vill säga ung, vit och törstig efter lättsmälthet, vill ha sin musik idag. Och när ändå talar om avarter måste man naturligtvis nämna Flo-Ridas monsterhit Low, som i och med T-Pains gästspel slungade nykomlingen i superstjärnestatus och bättrade på T-Pains redan starka aktie ännu. Och något stopp på det hela verkar vi inte heller få. De fyra platinasäljande storheterna Mariah Carey, Rick Ross, Chris Brown och Ciara använde hans tjänster på albumen de släppt eller just ska släppa och i år var han nominerad till tre åtråvärda Grammy-statyetter, bland annat för samarbetet med Kanye på Good Life för vilket han även vann. Likt sin skivbolagsboss Akon kan han med sin klassiska etnicitet appellera till den breda massan, såväl hos radiolyssnaren som hos reaggedreadsen. Hans catch är dock naturligtvis hans enträgna effektanvändande, vilket genialiskt nog gör blandar en personlig signatur med en perfekt och nästan elegant krydda en kan slänga in i sin soppa som pikant inslag. Voila!

Och inte nog med att han gång på gång förstör låtar han är med i, han förstör dessutom låtar han inte har något som helst med att göra. Bara de senaste veckorna har tre purfärska exempel på den varan släpats ut i dagsljuset. Jeezy, som till sommaren ska släppa I Am Trap, läckte häromdagen singeln Put On där Kanye mot slutet dyker upp, likt en gubbe i lådan. Låtens början och mitt är riktigt bra, med en alldeles lagom släpig Jeezy i kombination med bombastiskt syntbas och untergangs-beat. Framåt slutet däremot, när Kanye som sagt ska lägga en vers, blir det obehagligt. Inte nog med att Kanyes som vanligt inte kan rappa möts man dessutom av vidrig autotune/vocoder-effekt och vips, så gick den låtens omdöme från mycket bra till Blitzen-angripet bostadshus. Three 6 Mafia, som återvänt till skräckfilmsrappen, vill inte vara sämre utan låter Yung D autotune-waila refrängen till nya singeln Lolli Lolli. Förvisso lyckas dem hålla flaggan i topp, då Yung D:s framträdande inte sträcker sig längre till några ”Pop that body”, men totalintrycket blir ändock en smula enerverande. Men det bästa exemplet, eller i detta fall det sämsta, sparar vi till sist. R Kelly, som även han är på gång med ett nytt album i år, har läckt en låt han kallar Hairbraider. Låten, vars inledning och beat skapar en förväntning på en storhet i klass med vilken låt som helst på TP-2.com, är ett praktexempel på T-Pains globala världsherravälde. Kelly döljer sin vanligtvis fantastiska röst och snusklyrik i ett virrvarr av effekter. Och fy fan för det T-Pain.

Slutsats: T-Pain, mycket värre än Akon.

När Ward vänder kappan

Det hade bara gått en dryg månad men redan hade min 20-åriga kuk fått stöta in i hennes blott 17-åriga fitta flertalet gånger. För detta kände jag ingen skam, ty jag mindes mina egna gymnasieår, där hart när alla de snyggare tjejerna låg med killar betydligt äldre än mig själv. De letade måhända efter manlighet, efter hår på bröstet och det var först nu jag kunde ge dem vad de ville ha. Hennes unga ålder gjorde sig dock ständigt påmind. Hon var en tonårsflicka, fast i läget mellan barndom och vuxenliv, enträget menandes att hon var en kvinna, men lika enträget beteendes sig som ett barn. Hon valde att gå i högklackade skor och Filippa K-kläder i tron om att detta var hur kvinnor klädde sig och hon trugade i sig kaffe och rödvin på samma grumliga logiska grunder trots att hon inte gillade det. Jag vill inte säga att vi hade det kul tillsammans, för vidare kul var det inte att ständigt besöka kaféer för att sedan höra haranger om hur elak hennes historialärare var, men vi gjorde vad som förväntades av varandra. Jag kom, jag lyssnade, jag kom igen, vill säga. Men likt tonårsflickor kunde hon inte separera sex och känslor, vilket medförde att hon insisterade på att jag skulle ”träffa hennes föräldrar”. Att ”träffa hennes föräldrar”, denna poänglösa ritual, var inte något jag gladdes över. Tvärtom motsade jag mig konceptet helt och hållet. Likt ett truligt barn svarade jag nej och ingenting annat när hon vädjade mig. Till slut kom dagen då hennes ideliga tjat tärde mina öron till bristningsgränsen. Jag ville inte lämna henne, då jag skulle bli ensam kvar, utan yttrade ett ”låt gå”. Nästa morgon mötte jag upp henne i deras villa.

Jag blev hälsad i dörren av henne, det lilla livet, och hon ögnade mig snabbt från topp till tå med en slags livrädd och nervös blick. Jag log belåtet för mig själv innan jag klampade in, beslutsam att enkom stanna en kort stund. Mitt svepskäl, som jag pysslat fram på ditvägen, var att jag var tvungen att jobba. Hon ledde mig in i köket med ett fast grepp kring min högerarm och där inne möttes jag av hennes far. Han var en gammal man, snart pensionsfärdig, och han var en man jag inte väntade mig att möta. Ty mannen som mötte mig såg ut som en sydtysk öl- och korvgubbe, en frodig och tjock en från Bayern, komplett med buskig mustasch och allt. Ful som stryk var han, om än med ett sorts hemtrevligt utseende, likt en farfar man är lite rädd för men som har ett hjärta av guld. Han ställde sig och ögnade mig likt hans dotter gjort, fast inte lika snabbt och inte lika nervöst. Hans barska uttryck mildrades något när han såg mig i ögonen men han skakade min hand med ett lite för hårt grepp. Vi satte oss ner vid bordet, jag på ena sidan, han på andra och med hans dotter bredvid mig, slängandes blickar mellan oss båda, fortsatt nervös. I hennes förvirrade och dåligt hormonbalanserade hjärna tänkte jag mig att hon menade på att detta möte var ett möte av episka proportioner. De två viktigaste männen i hennes liv, samlade vid ett bord. Vi talade om trivialiteter, vart jag bor, vad jag gör och dylikt. Då och då lutade han sig bakåt och strök sig i mustaschen länge och väl, som för att understryka att han funderade på vad han skulle ställa för frågor och på vad jag svarade.

Efter en stunds pratande, ett samtal som mot min förmodan blev ett relativt trevligt sådant, förklarade han att han var väldigt intresserad av motorsport. Motorsport, menade han, var en mans sport och tittade därefter uppmanande mot mig. Jag höll med, av den enkla anledningen att jag var den som knullade hans dotter till extas natt efter natt, trots att jag innerst inne tyckte att motorsport var det tråkigaste som fanns. Han log för första gången sedan jag stigit in i hans kök och menade att jag var en grabb att räkna med. Han blottade sina gula tänder i grinet och strök sig lite häftigare i mustaschen. Fy fan vad ful du är, ville jag säga men höll inne med orden. Lyckligtvis hade hans dotter inte ärvt hans genetiska misstag, vacker som en sommaräng var vad hon var. Dum förvisso, men inte dummare än flickor i allmänhet. Pappan, som vid det här laget började bli en smula upphetsad över att äntligen finna någon som delade hans bisarra fetisch för stora motorer, fortsatte berätta om sin stora passion. Han rabblade statistik, bilmärken, effektsiffror, motorer, manicklar och mackapärer jag aldrig hört talas om.

Jag märkte direkt att han var en man driven av kärlek. Måhända inte av kärlek till människan, till livet eller ens till sin familj, men av motorer. Jag glömde helt bort mitt svepskäl, mitt påhittade jobb, och stannade kvar. Hans dotter, som likt en hund suttit bredvid mig, blev nu mer och mer rastlös. Efter ett par timmar började hon viska obscena förslag i mitt öra, förslag som jag viftade bort som flugor. Hon började smeka mig varsamt över låret och upp emot min slappa penis. Jag blev istället mindre och mindre attraherad av henne ju mer hon försökte smeka upp mig. Framför oss satt en man som spottade ut sitt innersta, som delgav oss sin djupaste kärlek och hon ignorerade det, kastade bort det likt sopor. Hennes far fortsatte sin kärleksförklaring och tog, likt mig, ingen notis om sin dotters ointresse. Vi hade suttit i snart fem timmar vid köksbordet när flickan plötsligt och häftigt ställde sig upp och skrek att hon inte ville höra något mer om någon jävla motorsport och att hon fan inte ville hör något av mig heller. Pappan kom av sig för ett ögonblick och tittade undrande på henne. Jag gjorde likadant. Hon stormade iväg mot sitt rum och smällde igen dörren efter sig. Det var tyst ett ögonblick innan jag harklade mig och frågade ”Hur fungerar egentligen poängräkningen i speedway?”. Han tog ett djupt andetag, visade sitt fula leende, la sin hand på min och sa ”Jo, det ska jag berätta”.

Vi satt kvar där till natten blev morgon, han och jag. Två män, en ung och en gammal, bara vi två, ensamma tillsammans med hans passion. Jag lyssnade på hans varenda ord, sög in hans kärlek likt en dammsugare och när han så tyckte sig vara färdigpratad satt vi bara där en lång stund, utan ett ord. Han lyfte sig tyst ur stolen, la sin ena hand på min axel och pekade med den andra mot sin dotters dörr. ”Du borde gå in till henne. Få henne att brumma som en Kawasaki.” Jag skrattade till och high-fivade med honom innan jag öppnade hennes dörr. Hon låg i sängen och hulkade sig. När jag gick fram till hennes sängkast lyfte hon huvudet ur kudden som var våt av all gråt. Hon tittade med rödsprängda ögon på mig och frågade ”Älskar du mig?”. Jag tog ett djupt andetag och strök henne varsamt längs ryggen. ”Nej”, svarade jag. ”Idag har jag förstått vad kärlek, äkta, oförställd, oförstörbar kärlek innebär. Och någon sådan känner jag inte för dig. Jag vill leva som din far, sprängfylld av kärlekens innersta väsen. Hej då”. Hon tittade häpet på mig. Jag kysste hennes panna och steg upp från hennes säng. Innan jag stängde hennes dörr möttes våra blickar igen. Hennes mun var fortfarande vidöppen av chocken och hennes ögon utstrålade fortfarande en dum och näpen förvåning. Det var sista gången jag såg henne.

Svenska städer: Linköping

När jag var liten var resorna till Linköping en fröjd. Den långa bilresan eller den alltigenom förfärliga dialekten var obetydligheter inte värda mig ett glas vatten, för i Linköping bodde mina kära farföräldrar och dem höll jag nära mitt hjärta. Anledningen till det var naturligtvis min egen fåfänga; de fullkomligt älskade att ha mig på besök. Min farmor, som var en späd och svag tant, sken upp som en sol varje gång och slavade till min stora glädje för mig framför grytor och pannor tills svetten lackade. Min farfar, som om möjligt var ännu spädare och därtill plågad av diabetes och reumatism, sken även han upp vid min ankomst. Han, som var hart när blind, döv och lam kravlade sig mödosamt ner för trappan för att ta plats bredvid mig och min farmor i deras insuttna lädersoffa. Och där satt jag, som en bortklemad prins, inklämd mellan de båda och höll hov. Ideligen sprang min farmor upp och ner från soffan för att hämta mig nya kakor att sätta tänderna i medan min farfar satt med mig i timmar när jag berättade om mina jävla Turtles eller vadhelst skit som intresserade mig. Till middag, vars meny jag naturligtvis fick sätta, serverade min farmor de mest perfekta kulinariska måltiderna jag hittills haft glädjen att låta passera min gom. På kvällarna fick jag sitta i min farfars knä, som förmodligen värkte till bristningsgränsen av min vikt, medan han underhöll mig med historier om när han tvingades ligga i den nazistiska armén eller när han deltog i det ungerska studentupproret 1956, trots att han förmodligen allra helst ville svepa en konjak och lägga sig till sängs. Till och med när min farmor i princip bara var ett andetag från döden, cancersjuk i mjälten som hon framåt slutet var, vispade hon upp en hög frukostpannkakor åt mig, mitt besök till ära. Ja jävlar, kravlös och gränslös kärlek var vad Linköping representerade och mitt svullna ego älskade varje sekund utav det.

Men likt lycka varar inte heller livet för evigt och såväl min farfar som farmor dog innan jag nådde tonåren. Förvisso var det inte oväntat eller ens särskilt sorgligt, att deras död var oundvikliga visste jag, men i samband med det polerades ytterligare lite glans bort från mitt liv. Saknar dem gör jag till och med än idag närhelst jag hör orden ”wienerschnitzel” eller ”frimärkssamlande”. Men nog gråtmildhet här. Linköping tillhörde, som sagt, indirekt en del av mitt hjärta och varje gång jag hörde staden fann jag mig klämma fram ett litet leende i mungipan. Och någonstans här träder akt två in.

I mina gymnasieår, det vill säga långt efter mina farföräldrars död och lika långt efter mitt senaste besök i Linköping, var jag i allra högsta grad delaktig i vad som kallas elevråd. För er som inte är bekanta med konceptet är det i ringa ordalag ett antal elever på en skola som samlas någon gång i månaden för att diskutera ”problem” i skolan, i tron om att vad dem gör är viktigt. Jag var å ena sidan tillräckligt intelligent för att inse hur patetiskt meningslös vår funktion var och för all del hur förskräckliga de flesta människor som söker sig till dylik verksamhet är men kunde å andra sidan inte förmå mig att frånvara när elevrådsmötena väl inneföll. Förklaringen till det är inte enkel, men jag antar att jag någonstans i bakhuvudet led av den indoktrinerade illusionen att elevråd faktiskt kunde åstadkomma förändring. Dessutom var mitt gymnasium inte som andra. Att en var delaktig i aktiviteter som elevdemokrati var alltså inte likhetstecken med huvudet nerkört i toaletten på rasterna utan snarare motsatsen; det var statusbringande. Och med den vaga föreställningen om kapaciteten att förbättra samt den tillhörande statusen kandiderade jag till styrelsen för elevrådet, vilket jag sedermera till slut också blev vald till av fotfolket, det vill säga resterande elever.

Hur jävla enkelt det än lät att vara styrelseledamot för elevrådet i en mindre gymnasieskola fick jag snart tugga den sträva smaken av motstånd. Vi som blivit valda till det ärofyllda uppdraget blev i princip direkt uppkallade till rektorskontoret. Vår rektor förkunnade med illa dold stolthet att vi under året skulle ”representera vår elevkår” samt att vi ingick i en ”lång och stolt tradition” på vår skola. Och som del i denna tradition blev en, högst privilegierade menade vår rektor, som styrelseledamot inbjuden till en årlig nationell elevkongress. Vi skulle under en helg få chansen att ta del av andra skolors syn på elevens rättigheter samt delta i utbildningar rörande elevrådskunskap. Lika urbota jävla tråkigt det låter i efterhand lät det i mina öron då. Tyvärr var jag en ryggradslös rackare som inte vågade säga vad jag tyckte. Dessutom hade jag på eget bevåg sållat mig till min position. Piskad av min pliktkänsla och rädsla för konfrontation kunde jag inte annat än tacka för biljetten och ringa in helgen i kalendern. Under dagarna som gick innan avresan hoppade dock samtliga mina kollegor av resan med fabricerade lögner om privata intressen eller skolarbetets tunga börda. Dessa jävla kappvändare hann dock allihopa slå mig på fingrarna innan jag själv kunde ljuga mig ur situationen. Till slut var det bara jag och en annan kvar. Vägen att fega ur var alldeles för smal för mig att gå. Jag var tvungen. Så jag och Niklas, som turligt nog tillhörde min ringa krets av vänner i elevrådssammanhang, åkte en tidig torsdagsmorgon till den där jävla konventionen för att representera en slags demokrati vi egentligen inte hade något större intresse för. Och skådeplatsen var Linköping.

Då resan i barnaår tedde sig som en expedition mot ett äventyr märkte jag att resan vid detta tillfälle, som ledde till tristess och tristess endast, verkade längre och obekvämare än vad jag mindes. När vi väl var framme och jag äntligen kunde resa mig från stolsryggen möttes vi av mötesfunktionärer, infödda Linköpingsbor, som på gnälligaste östgötska förklarade oss välkomna. Dialekten, som inte heller den tidigare gått mig på nerverna, skar nu i mina öron som knivar. Teckenspråk, var vad vår guide borde använda sig utav, muttrade jag för mig själv, medan vi blev visade vår inkvartering, en skolsal. Men dessa två petitesser var ingenting mot vad som komma skulle. Med handen på hjärtat kan jag deklarera denna helg den tråkigaste i mannaminne.

Ty efter vi fått en välförtjänt vila och ett mål mat påbörjades de aktiviteter vi skulle sysselsätta oss med. Vi satt i en ring, samtliga deltagande från Göteborg, där vi skulle diskutera programbladet för stormötet som skulle hållas under fredagen, lördagen och söndagen. Punkt för punkt, i fem timmar, vädrade den ena paragrafryttaren efter den andra sina åsikter. Torde stadgarna verkligen innehålla rubriceringen ”elevråd” när såväl elevråd som elevkårer deltar? Cue långdragen diskussion, där jag och Niklas höll käften mest hela tiden. Någon gång sådär blev vi bägge av mötets handledare ställda mot väggen med frågor som rörde hur vi stod i ärendet. Allt som oftast svarade vi med demonstrativa suckar och axelryckningar, gav ett ointresserat besked och föll återigen tillbaka i tystnad. Såväl vår handledare som övriga deltagande började så småningom bli märkbart irriterade på oss. Varför hade vi kommit om vi inte hade något intresse att delta? Men käften höll vi trots det prompt i nästan fem timmar. Vad som blev effekten av vår tystnad var en utfrysning av de andra deltagande, som såg sig själva som Guds gåva till elevsamverkan. På vartenda möte vi deltog kastades smått hånfulla blickar och maskerade förnärmanden mot oss. Vi blev behandlade som paria och quislingar, två som hade förrått ungdomens ideal och vilja att agera. Men vårt ointresse hindrade inte helgen att fortgå som planerat, ty från arla fredagsmorgon till söndagseftermiddagen i ur och skur knappt utan paus, fick vi genomlida nomineringsprocesser, pläderingar, stadgeomval och replikutbyten till leda. Det var som en riksdag för skolungdomar, fast med undantaget att Sveriges riksdag styr vårt rike medan vår kongress enkom hade makten att styra över vad vår organisation gjorde, vilket i sin tur inte var någonting annat än att hålla möte. Efter nästan fyra dagars grundlagsvidrig tortyr fick vi äntligen lov att åka hem och Gud har sällan prisats fler gånger under en och samma dag som då.

Så vad är kontentan av denna lilla utläggning? Som Dickens en gång sa, it was the best of times, it was the worst of times. Linköping, som en gång givit mig inget förutom värme hade nu visat sitt fula tryne, med tungan utsträckt. Vissa skulle säga ”det finns två sidor av varje mynt”, andra skulle nöja sig med att kalla Linköping för en kameleont. Jag, som ogärna skräder med orden, skulle kalla staden för vad det verkligen är; en svekfull hynda.

Juiced up!

Alkohol och hip-hop är som ler och långhalm, det vill säga oskiljaktiga och inget annat. Från Ice Cubes mässande om potions via Snoops gin och Jay-Z:s Heen till dagens alkoholister, där hart när alla försöker slå varandra i tävlingen om vem som egentligen kan beställa flest flaskor i baren under en kväll. Lite som våra brats. Nåväl, jag har bestämt för att kartlägga de rusdrycker din favoritrappare snackar om stup i kvarten. Och det är något Killah Donut borde ha gjort för länge sen.

Cristal
Alkoholreferensens Rolls Royce. Om en skulle få en skinande krona för varje gång denna champagne nämns hade jag, likt allsköns Formel 1-förare, kunnat duscha mig ren i skiten dagarna i ända. Nu får jag nöja mig med att dricka den, vilket jag i ärlighetens namn egentligen inte heller har råd med. Visserligen kunde man för ett tag sen köpa en flaska för 1300 spänn, som i dessa kretsar får ses som överkomligt, men finsmakarna rynkade på näsan åt den årgången, billig och värdelös som den tydligen var. Min ringa person, vars kunskap gällande champagne får plats i en plånbok, tyckte inte heller att den var något vidare. Den smakade som champagne gör mest, lite sträv och efter ett par glas sötsliskig och tung. Med andra ord; ett mousserande vin för 59 spänn, ett sånt med plastkork, fungerar lika bra för mig, thank you very much. Petite bourgeoisie, som jag är.

Hennessy
Om Cristal är Rolls Royce är Hennessy BMW; säker, pålitlig och aldrig out of fashion. På klubben, i limousinen, på armstödet i läderfåtöljen intill brasan, varhelst går det för sig att sippa en kupa konjak. Att den därtill är fundamentet i Crunk Juice gör inte saken sämre. Min enda egentliga invändning är smaken, och det är en invändning modell grandios och, faktiskt, essentiell för själva drickandet. Konjak har aldrig frestat mig, ens som aperitif eller dessertvin. Inte heller Hennessy, som smakar likt en schizoid blandning av sötma och tobak. När jag får ett glas konjak i näven känner jag mig äldre än jag borde och inte på något vis mer crunk än innan. Det är ett ganska lågt betyg.

HPNOTIQ
Vad som är vitsen med att namedroppa HPNOTIQ förstår jag inte, för om du tyckte 1300 riksdaler var billigt för Cristal är priset för en flaska av denna fruktlikör en droppe i havet. 200 bananer är vad man får punga ut för att kunna bjuda din kvinna, precis som Usher gör. Och det känns inte fullt så roligt som det borde. Dessutom handlar det som sagt om fruktlikör och den karl som säger sig gilla det är ingen karl i mina ögon. Ya heard!?!

Alizé
Efter en snabb omgång wiki inser jag att Alizé, det som Pac rullade med på sin tid, inte bara är en sorts konjak, utan en hel radda olika drycker, från omanlig likör till ännu omanligare alkoläsk. Konjak har jag redan fastställt som inte min grej, Alizé är dessutom äckligare än Heen. Fruktlikören och alkoläsken har jag förvisso inte smakat men det tänker jag inte heller göra. De passar bäst där dem hör hemma, det vill säga i kvinnonäve eller på bögklubben.

Patrón
En skinande stjärna på referenshimlen som tycks stiga i popularitet år efter år, Three 6 och Lil’ Jon har så många flaskor att dem används som tillhygge, T-Pain beställer in tre på en och samma gång medan T.I. nöjer sig med en. Modet att bälga i sig Patrón är hetare än din syster och väldigt mycket dyrare än henne också. Att få tag på varan i ett monopolstyrt Sverige är inte det lättaste, import är vad som gäller, vilket betyder ytterligare ett tillägg på den nätta utgångssumman 700 dollar. Prisfrågan är med andra ord där skon klämmer för min del, något som gjort att jag aldrig druckit patronen. Smakar det så kostar det, heter det, men fan vet om det stämmer gällande Patrón. Jag avskyr ju tequila.

Sizzurp
Nu börjar vi snacka grejor! Sizzurp, syrup, purple eller vad du nu vill kalla det är förvisso inte alkohol per se utan hostmedicin, men att dricka går det ändå. Gott är det också, om än något jolmigt för mina utpräglade smaklökar, och det krävs purple drank en masse för att kunna identifiera sig med Weezy när han förklarar sig hög som en jävla antenn på skiten. Förmodligen spyr du efter tre doser om du inte redan hunnit dö av sockerchocken vill säga.

Här blev det mycket gnäll märker jag, vilket har något att göra med någon avog inställning till alkohol. Jag har nämligen tvärtom en välvillig inställning till alkohol, och med alkohol menar jag öl, göteborgare som jag är. Kalla mig gammalmodig om du vill, men atmosfären kan lätt bli tryckt om killen jag snackar med dricker något annat än öl eller ren sprit. En touch energidricka eller tonic går väl an, men om den gränsen överskrids kan han räkna med en och annan dömande blick från mitt håll. Vi märker dessutom en extrem diskrepans, eller avvikelse om du så vill, mellan rapparnas allmänna livsåskådning och alkoholvanor. Emedan dem leker med skjutvapen, trafikerar kola och klatschar booty till höger och vänster gör dem det, uppenbarligen, med en champagnecocktail eller fruktlikör i näven. Hur det hänger ihop undrar jag fortfarande.

Hultsfredfestivalens myspace

Yup, jag hittade den...

INFLUENCES:

SOUNDS LIKE:

FRIENDS:

The End.