Reklampaus

För en tid sedan lyckades jag tjata till mig att få gästblogga på Martin Janzons eminenta musikblogg Dunka Dunka. Trots min enträgenhet i ärendet tog det mig, bokstavligt talat, månader att komma till skott av anledningar mig oförklarliga men till slut lyckades jag klämma ur mig något vilket betyder att ni nu kan skymta mig på annan ort. Det är en jävligt lång text, med Ward-mått mätt, om musik och varför det är det är något att och spektaklet, det hittar ni här. När ni läst klart den texten ska ni spana igenom Martins arkiv, ty där finns både en och två grejor du som kännare av hög kvalitet bör ta del av. Se så, klicka dig dit NU.

Pain 'n' misery

Att hip-hop belamras av idel jobbiga företeelser är jag inte sen att skriva under på. För oss alla trill wigguhs har det dock blivit vardagsmat en tvingats lära sig leva med; de tidskrävande skitsen, Rick Ross överanvändning av ”boss”, Jeezys skratt, Weezys ettriga ”ya dig”, ja, till och med DJ Khaleds shoutouts, alla är de saker man har överseende med, trots dess jobbiga natur. Vad jag dock inte har mycket till övers för och något jag fan inte kan lära mig leva med är helvetet som kallas T-Pain.

Från i princip ingenstans dök denne odåga upp (och som en bonus i sammanhanget var det Akon som upptäckte honom) och hans autotune-effekt har på sistone blivit det hetaste av det heta. Närhelst din favorit ska släppa en ny singel, vare sig det gäller ringsignalsmässig r’n’b eller hip-hop från Södern, envisas dem med att ringa in denne karl att för att gästasjunga refräng eller någon vers. Helvetet började med 2005 års infernaliskt jobbiga I’m N Luv Wit A Stripper och fortsatte året därpå med den om möjligt ännu jobbigare Buy U A Drank. Den fantastiska stavningen i låttitlarna till trots är dem inte mycket att ha, och med inte mycket att ha menar jag värdiga exekutionspatrull. Men trots bedriften att släppa årets sämsta singel två år i rad lyckades dem sälja och nedladdas i multum och var med andra ord helt i fas med hur gemene rapmusiklyssnare, det vill säga ung, vit och törstig efter lättsmälthet, vill ha sin musik idag. Och när ändå talar om avarter måste man naturligtvis nämna Flo-Ridas monsterhit Low, som i och med T-Pains gästspel slungade nykomlingen i superstjärnestatus och bättrade på T-Pains redan starka aktie ännu. Och något stopp på det hela verkar vi inte heller få. De fyra platinasäljande storheterna Mariah Carey, Rick Ross, Chris Brown och Ciara använde hans tjänster på albumen de släppt eller just ska släppa och i år var han nominerad till tre åtråvärda Grammy-statyetter, bland annat för samarbetet med Kanye på Good Life för vilket han även vann. Likt sin skivbolagsboss Akon kan han med sin klassiska etnicitet appellera till den breda massan, såväl hos radiolyssnaren som hos reaggedreadsen. Hans catch är dock naturligtvis hans enträgna effektanvändande, vilket genialiskt nog gör blandar en personlig signatur med en perfekt och nästan elegant krydda en kan slänga in i sin soppa som pikant inslag. Voila!

Och inte nog med att han gång på gång förstör låtar han är med i, han förstör dessutom låtar han inte har något som helst med att göra. Bara de senaste veckorna har tre purfärska exempel på den varan släpats ut i dagsljuset. Jeezy, som till sommaren ska släppa I Am Trap, läckte häromdagen singeln Put On där Kanye mot slutet dyker upp, likt en gubbe i lådan. Låtens början och mitt är riktigt bra, med en alldeles lagom släpig Jeezy i kombination med bombastiskt syntbas och untergangs-beat. Framåt slutet däremot, när Kanye som sagt ska lägga en vers, blir det obehagligt. Inte nog med att Kanyes som vanligt inte kan rappa möts man dessutom av vidrig autotune/vocoder-effekt och vips, så gick den låtens omdöme från mycket bra till Blitzen-angripet bostadshus. Three 6 Mafia, som återvänt till skräckfilmsrappen, vill inte vara sämre utan låter Yung D autotune-waila refrängen till nya singeln Lolli Lolli. Förvisso lyckas dem hålla flaggan i topp, då Yung D:s framträdande inte sträcker sig längre till några ”Pop that body”, men totalintrycket blir ändock en smula enerverande. Men det bästa exemplet, eller i detta fall det sämsta, sparar vi till sist. R Kelly, som även han är på gång med ett nytt album i år, har läckt en låt han kallar Hairbraider. Låten, vars inledning och beat skapar en förväntning på en storhet i klass med vilken låt som helst på TP-2.com, är ett praktexempel på T-Pains globala världsherravälde. Kelly döljer sin vanligtvis fantastiska röst och snusklyrik i ett virrvarr av effekter. Och fy fan för det T-Pain.

Slutsats: T-Pain, mycket värre än Akon.

När Ward vänder kappan

Det hade bara gått en dryg månad men redan hade min 20-åriga kuk fått stöta in i hennes blott 17-åriga fitta flertalet gånger. För detta kände jag ingen skam, ty jag mindes mina egna gymnasieår, där hart när alla de snyggare tjejerna låg med killar betydligt äldre än mig själv. De letade måhända efter manlighet, efter hår på bröstet och det var först nu jag kunde ge dem vad de ville ha. Hennes unga ålder gjorde sig dock ständigt påmind. Hon var en tonårsflicka, fast i läget mellan barndom och vuxenliv, enträget menandes att hon var en kvinna, men lika enträget beteendes sig som ett barn. Hon valde att gå i högklackade skor och Filippa K-kläder i tron om att detta var hur kvinnor klädde sig och hon trugade i sig kaffe och rödvin på samma grumliga logiska grunder trots att hon inte gillade det. Jag vill inte säga att vi hade det kul tillsammans, för vidare kul var det inte att ständigt besöka kaféer för att sedan höra haranger om hur elak hennes historialärare var, men vi gjorde vad som förväntades av varandra. Jag kom, jag lyssnade, jag kom igen, vill säga. Men likt tonårsflickor kunde hon inte separera sex och känslor, vilket medförde att hon insisterade på att jag skulle ”träffa hennes föräldrar”. Att ”träffa hennes föräldrar”, denna poänglösa ritual, var inte något jag gladdes över. Tvärtom motsade jag mig konceptet helt och hållet. Likt ett truligt barn svarade jag nej och ingenting annat när hon vädjade mig. Till slut kom dagen då hennes ideliga tjat tärde mina öron till bristningsgränsen. Jag ville inte lämna henne, då jag skulle bli ensam kvar, utan yttrade ett ”låt gå”. Nästa morgon mötte jag upp henne i deras villa.

Jag blev hälsad i dörren av henne, det lilla livet, och hon ögnade mig snabbt från topp till tå med en slags livrädd och nervös blick. Jag log belåtet för mig själv innan jag klampade in, beslutsam att enkom stanna en kort stund. Mitt svepskäl, som jag pysslat fram på ditvägen, var att jag var tvungen att jobba. Hon ledde mig in i köket med ett fast grepp kring min högerarm och där inne möttes jag av hennes far. Han var en gammal man, snart pensionsfärdig, och han var en man jag inte väntade mig att möta. Ty mannen som mötte mig såg ut som en sydtysk öl- och korvgubbe, en frodig och tjock en från Bayern, komplett med buskig mustasch och allt. Ful som stryk var han, om än med ett sorts hemtrevligt utseende, likt en farfar man är lite rädd för men som har ett hjärta av guld. Han ställde sig och ögnade mig likt hans dotter gjort, fast inte lika snabbt och inte lika nervöst. Hans barska uttryck mildrades något när han såg mig i ögonen men han skakade min hand med ett lite för hårt grepp. Vi satte oss ner vid bordet, jag på ena sidan, han på andra och med hans dotter bredvid mig, slängandes blickar mellan oss båda, fortsatt nervös. I hennes förvirrade och dåligt hormonbalanserade hjärna tänkte jag mig att hon menade på att detta möte var ett möte av episka proportioner. De två viktigaste männen i hennes liv, samlade vid ett bord. Vi talade om trivialiteter, vart jag bor, vad jag gör och dylikt. Då och då lutade han sig bakåt och strök sig i mustaschen länge och väl, som för att understryka att han funderade på vad han skulle ställa för frågor och på vad jag svarade.

Efter en stunds pratande, ett samtal som mot min förmodan blev ett relativt trevligt sådant, förklarade han att han var väldigt intresserad av motorsport. Motorsport, menade han, var en mans sport och tittade därefter uppmanande mot mig. Jag höll med, av den enkla anledningen att jag var den som knullade hans dotter till extas natt efter natt, trots att jag innerst inne tyckte att motorsport var det tråkigaste som fanns. Han log för första gången sedan jag stigit in i hans kök och menade att jag var en grabb att räkna med. Han blottade sina gula tänder i grinet och strök sig lite häftigare i mustaschen. Fy fan vad ful du är, ville jag säga men höll inne med orden. Lyckligtvis hade hans dotter inte ärvt hans genetiska misstag, vacker som en sommaräng var vad hon var. Dum förvisso, men inte dummare än flickor i allmänhet. Pappan, som vid det här laget började bli en smula upphetsad över att äntligen finna någon som delade hans bisarra fetisch för stora motorer, fortsatte berätta om sin stora passion. Han rabblade statistik, bilmärken, effektsiffror, motorer, manicklar och mackapärer jag aldrig hört talas om.

Jag märkte direkt att han var en man driven av kärlek. Måhända inte av kärlek till människan, till livet eller ens till sin familj, men av motorer. Jag glömde helt bort mitt svepskäl, mitt påhittade jobb, och stannade kvar. Hans dotter, som likt en hund suttit bredvid mig, blev nu mer och mer rastlös. Efter ett par timmar började hon viska obscena förslag i mitt öra, förslag som jag viftade bort som flugor. Hon började smeka mig varsamt över låret och upp emot min slappa penis. Jag blev istället mindre och mindre attraherad av henne ju mer hon försökte smeka upp mig. Framför oss satt en man som spottade ut sitt innersta, som delgav oss sin djupaste kärlek och hon ignorerade det, kastade bort det likt sopor. Hennes far fortsatte sin kärleksförklaring och tog, likt mig, ingen notis om sin dotters ointresse. Vi hade suttit i snart fem timmar vid köksbordet när flickan plötsligt och häftigt ställde sig upp och skrek att hon inte ville höra något mer om någon jävla motorsport och att hon fan inte ville hör något av mig heller. Pappan kom av sig för ett ögonblick och tittade undrande på henne. Jag gjorde likadant. Hon stormade iväg mot sitt rum och smällde igen dörren efter sig. Det var tyst ett ögonblick innan jag harklade mig och frågade ”Hur fungerar egentligen poängräkningen i speedway?”. Han tog ett djupt andetag, visade sitt fula leende, la sin hand på min och sa ”Jo, det ska jag berätta”.

Vi satt kvar där till natten blev morgon, han och jag. Två män, en ung och en gammal, bara vi två, ensamma tillsammans med hans passion. Jag lyssnade på hans varenda ord, sög in hans kärlek likt en dammsugare och när han så tyckte sig vara färdigpratad satt vi bara där en lång stund, utan ett ord. Han lyfte sig tyst ur stolen, la sin ena hand på min axel och pekade med den andra mot sin dotters dörr. ”Du borde gå in till henne. Få henne att brumma som en Kawasaki.” Jag skrattade till och high-fivade med honom innan jag öppnade hennes dörr. Hon låg i sängen och hulkade sig. När jag gick fram till hennes sängkast lyfte hon huvudet ur kudden som var våt av all gråt. Hon tittade med rödsprängda ögon på mig och frågade ”Älskar du mig?”. Jag tog ett djupt andetag och strök henne varsamt längs ryggen. ”Nej”, svarade jag. ”Idag har jag förstått vad kärlek, äkta, oförställd, oförstörbar kärlek innebär. Och någon sådan känner jag inte för dig. Jag vill leva som din far, sprängfylld av kärlekens innersta väsen. Hej då”. Hon tittade häpet på mig. Jag kysste hennes panna och steg upp från hennes säng. Innan jag stängde hennes dörr möttes våra blickar igen. Hennes mun var fortfarande vidöppen av chocken och hennes ögon utstrålade fortfarande en dum och näpen förvåning. Det var sista gången jag såg henne.