Filmrecension: "Arn - Tempelriddaren"

Jag tänkte avbryta vad som inuti mig utvecklat sig till ett monster, mina till synes ändlösa haranger om tribalkillar och charterhoror. Visserligen har jag inte delgivit mig speciellt mycket av detta i det forum som Ills ’n’ Thrills är, och det bör ni vara glada över. Besattheten har nämligen yttrat sig till den vida grad att jag i mitt storhetsvansinne under en period i höstas närde en tanke på att skriva Den Stora Generationsromanen och namnge den just ”Tribalkillar och Charterhoror”. 700 sidor lång skulle den bli och den skulle bestå av tre episoder som vars essens i princip gick ut på mansidealets jävlighet. Ett modernistiskt mästerverk skulle den kallas och jag satt i månader och skrev ner rad efter rad som aldrig mynnade ut i någon handling eller ens speciellt underhållande passage. Istället lyckades jag bara knoppa ner hur Erik, en tanig såkallad ”säsongare” nere på en icke namngiven plats kring Medelhavet gång efter gång insåg att kvinnor hellre kopulerar med stora, starka karlar än små, mesiga likadana. Viss ärlighet och essens alltså, men inte någonting som bör sträckas ut över 150 sidor, något jag alltså gjorde. Ingen inledning och inget slut är skrivit eller ens uttänkt, vilket måhända gör den modernitiskt men aldrig i helvete ett mästerverk. Men det är inte riktigt slut ännu, den tredje och, jag lovar, sista delen i vad som, ej medvetet, har utvecklat sig till en mini-följetong här på bloggen kommer inom snart och ska förhoppningsvis knyta ihop säcken angående höstens, så att säga, olyckligheter… Men för tillfället tänkte jag istället försöka bjuda på en förhållandevis nykter recension av förra årets Stora Svenska Film; ”Arn: Tempelriddaren”. Förvisso har varenda Svenne Kokosnöt kunnat gå och se filmen i snart en månad och därmed inser jag också relevansen i att recensera den, men för att vara ärlig ger jag blanka fan i huruvida ni finner det intressant eller inte. Det är ändå ingen som läser detta, djupt underskattade, guldkorn till blogg. Håll käften och lyssna är alltså mina visdomsord till er stackars satar som av misstag hittat hit genom att trycka på länkfönstret på dunka dunka.

Handlingen är väl bekant för samtliga vid det här laget men för er som av någon anledning missat den; pojkvaskern Arn leker och stojar men skadar sig. Hans mamma lovar Gud att om han gör barnet friskt ska gossen viga livet åt botgörelse till Herren. Mirakulöst nog klarar sig Arn och blir skeppad till kloster där han lär sig all möjlig stridskonst. Han blir dessutom lärd och därtill uppfylld av Guds goda visdom. Väl hemma i byn tvingas han försvara hans pappa i en grannfejd och blir kär i en flicka i grannbyn. I fyllan och villan ligger dem med varandra, flickan blir gravid och straffet blir en massa års tjänstgöring som tempelriddare i Israel för Arn och en massa års nunneliv för flickan. Och så slutar den typ, det vill säga helt utan slut. Nästan som min förut nämnda roman.

För det är ju Arn också, till en början åtminstone. Jan Giljout, eller likt en dyslektiker skulle stava det; Guillou, är mannen bakom Arn. Och den boken, likt filmen, är som Guillous är mest; hjältar är hjältar och skurkar är skurkar. För som nämnt i filmreferatet är Arn inte bara en fantastisk krigare, (För det är han; Arns fiende, en svartmuskig arab, hävdar att hans krigsskicklighet är känd i hela Israel. Vad som dock var lite konstigt, och något jag aldrig riktigt fattade, var hur skurken kunde känna igen Arn trots att det inte fanns fotografier på den tiden.) han är även intelligent , men inte bara bildad utan även rustad med ett knippe sunt förnuft, och alltigenom from och god. Det här är genomgående för Guillous romaner; den eviga serien om Carl Hamilton sportade en svensk version av James Bond, fast utan ordvitsarna, och debuten, den självbiografiska och något homoerotiska ”Ondskan” skänkte oss Erik Ponti, alla busars skräck.


Att tolka det här har kulturkoftor gjort sedan Guillous romaner först såg dagsljuset; karln har ett uppenbart övermänniskokomplex. För precis så som hans romanfigurer beskrivs tycker han att han själv är; stark, snygg, smart och god. En riktig man, utan krusiduller. När Jan sitter ute och ispimplar, slåss med björnar och andra ”manliga” göromål tillsammans med goda vännen Lars GW Persson sitter han där, kan jag tänka mig, med den kopieringsskyddade nonchalanta uppsynen på sitt plufsiga ansikte och vet att han innerst inne är lite bättre än alla, inklusive sin vän, kriminologprofessorn. Därför var det enbart lyckliga miner på mitt plufsiga ansikte när hans självförtroende fick sig en välbehövd törn i och med storstryket i På Spåret häromveckan. Extra kul var ju dessutom ryktena om att Jan Guillou muttrade något om fusk till Ingvar Oldsberg och de andra när vinjetten spelades i eftertexterna. Stor humor och en oerhört målande bild av herr Guillou.

Men filmen då, Ward? Var den något att ha? Svaret på det, mina vänner, är naturligtvis nej. Ett svenskt mastodontverk lät redan från början som en usel idé, trots alla miljoner som pumpades in. Ingredienserna fanns med; det var idel vaga försök att skapa en larger-than-life-stämning. Den var lång, över tre timmar, men utan att på något sätt göra sig förtjänt av en så lång speltid. Filmen förlängdes säkerligen en timma med långa, dröjande vyer över västgötska snårskogar och böljande sanddyner förvandlades historien från långsam till seg till naturdokumentär Istället för karaktärsstudier, naturfoton, liksom. Stridsscener var också närvarande, och när filmen nådde sitt klimax, märkligt nog förlagt till slutscenen där det skulle krigas mellan tempelriddare och muslimer groddes vissa förhoppningar om våldsamma närbilder a la Gladiator eller Braveheart. Tyvärr nådde våldet sin kulmen med ett para lama pilar i bröstkorgar, förmodligen för att kunna behålla 11-årsgränsen. När jag således vacklade mig ur biografstolen efter att i tjugo minuters tid skakat liv i mina lemmar på grund av konstant sittande kände jag mig bestulen på tre timmar av mitt liv. Tre timmar jag istället kunde ägna mig åt att titta på sju avsnitt ”It’s Always Sunny in Philadelphia” på min dator, hundra procent gratis, hundra procent underhållande. Istället blev jag lurad av en glansig förpackning och mycket pengar, likt en brud på Stureplan med andra ord. Med facit i hand har jag åtminstone lärt mig två saker av:
1. att svensk film ska behandla ämnen de behärskar; unga tonårstjejer tärda av ångest på grund av våldtäkt/utanförskap/kärleksproblem.
2. att Jan Guillou fortfarande är landets rikspajas