Tribalkillar och charterhoror

För er som märkte det, förmodligen knappt ens Martin, var tiden mellan de två senaste inläggen uppemot en månad lång. En tid så pass lång borde ju naturligtvis ge upphov till en mängd nya idéer, en stor lust att berätta samt gedigna inlägg. Hur det är med den saken låter jag vara osagt, nivån blir förmodligen som vanligt, vardagsbetraktelser som förtvinas i en alltför högtidlig och bitvis hackig prosa. Men under denna månad långa paus från Ills ’N’ Thrills har jag, om inte fått en mängd nya uppslag, åtminstone lämnat landet under en period. Cypern var destinationen, ”partycentrat” Ayia Napa närmare bestämt. Svennigt, så det förslår, naturligtvis. Charterresan är ett fenomen lika svenskt som ärtsoppa på torsdagar och fylleslag på Midsommar. Först tänkte jag, i sann gonzojournalistisk anda, berätta om mina upplevelser i någon slags följetong. Men efter noga övervägande kom jag fram till slutsatsen att händelserna i sig egentligen inte var speciellt underhållande. Jag gjorde var varje svensk charterresenär gör, det vill säga söp mig full varje dag och försökte ragga upp lika dyngraka svenska flickor. Skillnaden mellan mig och en vanlig charterresenär är dock hur mycket jag ogillar att resa på charter. Dagarna innan avresan var späckade med panikångest, inför flygresan i sig, pressen över att man måste knulla när man är borta samt över det skick jag kommer att befinna mig efter resan, vilket enligt erfarenhet är i samma klass som en heroinmissbrukare på avvänjning. Men på min resa, där den beryktade ”knullpressen” infann sig i ett tidigt skede, gjorde jag åtminstone en viktig upptäckt.

Att sommaren här i Sverige varit undermålig är vi allihop plågsamt medvetna om. Jag var på stranden en gång under hela sommaren vilket fick mig att dels missa hur slampigt kvinnor väljer att klä sig under sommaren men naturligtvis också de manliga idealen. Gym och styrketräning har aldrig varit min grej, därför är inte heller en strandvistelse att försätta mig i bästa situation. Mina spensliga armar och min bleka hy skulle göra Henrik Berggren avundsjuk. För vissa grabbar är naturligtvis sommaren, med alla dess brist på klädkoder, deras överlägset bästa period på året. Dessa grabbar, som druckit proteinshakes och gjort armhävningar hela vinterhalvåret, kan nu olja in sin biceps, spänna dem en smula och tacksamt vanka av och an framför fagra damer. Men en dålig sommar stjäl helt enkelt denna möjlighet för dessa grabbar. Ett vinterhalvår av deras liv är bortkastat och de återgår till maskinerna, halvgråtande förbannar de växthuseffekten innan de lyfter skivstången över deras huvuden. I Ayia Napa, eller kring Medelhavet överhuvudtaget, existerar inte begreppet dålig sommar. På så sätt är dessa platser en fristad får våra gymaholics och för sådana som mig egentligen inte den gynnsammaste platsen att skörda kvinnofolk.

Den vanligaste myten om lust eller kärlek som virvlar runt är att ”skönhet sitter på insidan”. Trots att alla vet att den är inte sann, upprepas mantrat gång på gång för att förhindra de blekfeta indieflickorna att skära sig i armarna. Att en snygg flicka som beter idiotisk är ett mer begärligt alternativ på köttmarknaden än en ful men trevlig flicka är självklart för de flesta, åtminstone om premissen enbart är sökandet efter sex. Kvinnans syn på mannen fungerar likadant. I det svenska kroglivet, eller livet överhuvudtaget, kan man dock kringgå vissa regler. De manliga idealen är i princip en muskulös kropp, men beroende på i vilken sfär man rör sig i behöver dessa inte vara definitiva. Om man exempelvis rör sig i indiekretsar kan en snygg randig tröja, ett par fyrkantiga bågar och en försynt uppsyn slå ut breda axlar. I bratkulturen är en skönt inbakad frilla hopparad med en solariebränna och lätt uppknäppt skjorta mer önskvärt. På semesterorter gäller inte dessa lagar. Här går man 24-7 omkring med så lite kläder som möjligt vilket försätter alla, männen och kvinnorna, i en sits där kroppen blir än viktigare än vanligt. Dessutom är ingen ute efter något annat än friktionsfritt och lättillgängligt sex, bäst beskrivet genom den besinningslöst ofta travesterade frasen ”what happens in Ayia, stays in Ayia” (där platsen naturligtvis kan förändras beroende på vart man är). Man behöver inte vara speciellt orolig för att stöta på ett knull på stan hemmavid, om det nu är obehagligt för en. Kort sagt; människor knullar hej vilt på charter.

Allt är med andra ord frid och fröjd; alla vill knulla så låt oss knulla liksom. Men mitt i idyllen finner vi den förbannade idealsregeln. Tjejerna verkar tycka att om vi ska knulla, så ska vi knulla gymkillar. Inställningen liknar den man ser när man hamnar i en mindre ort, säg Trollhättan, där killarna är rakade idioter som jobbar på lager och använder resten av sin fritid att lyfta saker på gymmet. I Trollhättan förväntar jag mig inte att få knulla eftersom jag vet att tjejerna som bor där blir mer imponerade av schyssta triceps än 120 poäng i kulturvetenskap eller pappas Visa-kort. Och samma stämning märks av hos dessa jävla charterluder. Gång på gång fick jag se mig omsprungen av ett steroidstinnat kräk med en ful tribaltatuering på sina överarmar. På varenda krog, i varenda bar sprang de omkring med bara överkroppar, lössnus under läppen och en kåt 19-årig tjej under armen. Lumparkillar som precis fått muckpengen och springer runt med krigsblicken utanpå, jagandes de små flickorna med sina nyvunna muskler. Alla är fulla, vilket gör att stenåldersmentaliteten dyker fram, vilket gör att jag inte kan försöka lura med mig en tjej hem med enbart snack eftersom hon är alltför upptagen med att spana in Robert, 26, från Borås eller någon annan jävla småstad. Nä, nu längtar jag efter hösten när jag kan svepa in mig i en cardigan och rock och ingen vet om jag inte har benhårda muskler därunder. Då jävlar ska jag visa er.