Att skriva brev är måhända för alla er där ute i den moderna, teknologiska världen lika hippt som att läsa Sartre eller droppa LSD, men det är en förbisedd syssla som fyller sin funktion väl; nämligen att lämna meddelanden till andra. Det är dock en syssla jag genomför alltför sällan, vanligtvis med orsaken till att jag har tillgång till telefon. Men innan telefonen var brev the shit när man skulle kontakta någon. Som en hyllning till brevskrivare världen över följer därför här nedan tre brev som. Huruvida något utav breven kommer att läsas eller för den delen besvaras låter jag dock vara osagt. Den ena av mottagarna är en världskänd musiker, den andra är död och den tredje verkar för tillfället alltför självupptagen. Utsikterna är därför denna gång allt annat lysande. Hursomhelst tänkte jag publicera dem här för allmän beskådan. Därför att jag kan. Håll till godo.
Till Shaun Ryder, sångare
Hej Shaun. I veckan, eller åtminstone för inte speciellt länge sedan, släppte du ett nytt album. Du och dina grabbar i Happy Mondays är en gammal ungdomskärlek (ej sexuell) så att säga, för evigt förknippad med extas och illegala substanser. Att ert nya album inte håller speciellt hög klass i jämförelse med den äldre skiten är egentligen rätt ointressant eftersom det är så uppenbart; det är bara kul att få veta att du fortfarande lever och fortfarande gör vad du är bäst på även ifall du inte är lika bra på det som tidigare. Du som en gång mördade duvor med giftiga brödsmulor, du som en gång fick en hel värld att inse vad ecstasy är och vad för effekt det ger, du som en gång vandrade ut från ett möte som kunde ge dig flera miljoner i ett nytt kontrakt för att gå på knarkjakt. Du VAR Ibiza, Shaun. En riktig jävla legend, likvärdig med bortgångne Hunter S Thompson. Förutom allt det där gjorde du ju naturligtvis också fantastisk musik, en gång i tiden. Att dina glansdagar är förbi är trist, men förståeligt. Du är, i princip, musikens svar på Gazza; en blekfet engelsman som missbrukar och misshandlar för många men som innerst inne är en konstnär inom sitt område. Om du bara kan hålla sig i skinnet. Så Shaun, trevligt att ha dig tillbaka.
Med vänliga hälsningar
Ward
Till Ingmar Bergman, före detta regissör
Hej Ingmar. Att du, snubben som förmodligen var anledningen till det myntade begreppet demonregissör, är död har väl ingen som läst tidningar eller kollat på dumburken missat. Du var ett geni som gjorde film så som film ska göras; ångestfyllt, kolsvart och otillgängligt. Film ska inte handla om hormonstinna tonåringar som slår vad om vem de kan göra till balens drottning eller om Julia Roberts som fula-ankungen-hora. Nej, film ska handla om att spela schack med döden eller våldta jungfrur i skogen. Det ska vara dystert och bisarrt, inte glättigt och positivt, för världen är ta mig fan en pain in the ass. Ingmar, du var förmodligen inte mer ångestfylld än alla oss andra som har ”problem” med våra farsor eller inte får ligga lika mycket som vi hoppas. Men till skillnad från oss andra gjorde du i vart fall något konstruktivt av problemen. Vissa köper prylar på kredit, andra går till psykologer. Du gjorde film och det gjorde du jävligt bra. Så, tack och farväl Ingmar. I livet efter träffas vi och diskuterar hur fan du lyckades ha fem stadiga förhållanden när du ser ut som en karikerad nazist, 50 år innan ”The Game” skrevs.
Med kondoleanser
Ward
Till Donnie Donut, bloggare
Donnie. En gång i tiden var du och jag vänner. Det var faktiskt ganska så länge sedan vi först stiftade gemenskap. Det var på den tiden du ibland faktiskt skrev om musik. Det var på den tiden du blev framröstad till hetaste bloggen på Shaktar. Det var på den tiden du fortfarande gick att finna på blogspot. Men på sistone verkar vi ha glidit ifrån varandra. Jag hatar att tro att det är dig det är fel på. Men tyvärr är jag inte ensam om vad jag tänker. Tyvärr verkar du ha glömt bort vem du är på vägen. När du var ung och ny och fräsch och happening så var det annorlunda. Vi var som ett tätt kompisgäng som skrattade och diskuterade tillsammans och även fastän du var vår ledare var du en del av gemenskapen ändå. Men plötsligt kom det fler och fler in i denna krets. Till en början välkomnade vi det nya folket men med tiden märkte vi att du höll på att förändras i takt med ju fler människor som tillkom. Kanske ville du försöka göra oss allihop nöjda, kanske steg dina nyfunna vänner dig åt huvudet. Oavsett vilket tappade vi kontakten. Donnie, jag hatar att säga det; men du intresserar mig inte särskilt mycket längre. Det är av gammal vana, eller möjligtvis av en ständig förhoppning av att se prov på din gamla briljans, som jag numera besöker dig på Kinky Afro. Detta brev är sålunda en uppmaning till dig, Donnie: Get a grip or lose out. Jag väntar, men inte länge.
På återseende
Ward
Till Shaun Ryder, sångare
Hej Shaun. I veckan, eller åtminstone för inte speciellt länge sedan, släppte du ett nytt album. Du och dina grabbar i Happy Mondays är en gammal ungdomskärlek (ej sexuell) så att säga, för evigt förknippad med extas och illegala substanser. Att ert nya album inte håller speciellt hög klass i jämförelse med den äldre skiten är egentligen rätt ointressant eftersom det är så uppenbart; det är bara kul att få veta att du fortfarande lever och fortfarande gör vad du är bäst på även ifall du inte är lika bra på det som tidigare. Du som en gång mördade duvor med giftiga brödsmulor, du som en gång fick en hel värld att inse vad ecstasy är och vad för effekt det ger, du som en gång vandrade ut från ett möte som kunde ge dig flera miljoner i ett nytt kontrakt för att gå på knarkjakt. Du VAR Ibiza, Shaun. En riktig jävla legend, likvärdig med bortgångne Hunter S Thompson. Förutom allt det där gjorde du ju naturligtvis också fantastisk musik, en gång i tiden. Att dina glansdagar är förbi är trist, men förståeligt. Du är, i princip, musikens svar på Gazza; en blekfet engelsman som missbrukar och misshandlar för många men som innerst inne är en konstnär inom sitt område. Om du bara kan hålla sig i skinnet. Så Shaun, trevligt att ha dig tillbaka.
Med vänliga hälsningar
Ward
Till Ingmar Bergman, före detta regissör
Hej Ingmar. Att du, snubben som förmodligen var anledningen till det myntade begreppet demonregissör, är död har väl ingen som läst tidningar eller kollat på dumburken missat. Du var ett geni som gjorde film så som film ska göras; ångestfyllt, kolsvart och otillgängligt. Film ska inte handla om hormonstinna tonåringar som slår vad om vem de kan göra till balens drottning eller om Julia Roberts som fula-ankungen-hora. Nej, film ska handla om att spela schack med döden eller våldta jungfrur i skogen. Det ska vara dystert och bisarrt, inte glättigt och positivt, för världen är ta mig fan en pain in the ass. Ingmar, du var förmodligen inte mer ångestfylld än alla oss andra som har ”problem” med våra farsor eller inte får ligga lika mycket som vi hoppas. Men till skillnad från oss andra gjorde du i vart fall något konstruktivt av problemen. Vissa köper prylar på kredit, andra går till psykologer. Du gjorde film och det gjorde du jävligt bra. Så, tack och farväl Ingmar. I livet efter träffas vi och diskuterar hur fan du lyckades ha fem stadiga förhållanden när du ser ut som en karikerad nazist, 50 år innan ”The Game” skrevs.
Med kondoleanser
Ward
Till Donnie Donut, bloggare
Donnie. En gång i tiden var du och jag vänner. Det var faktiskt ganska så länge sedan vi först stiftade gemenskap. Det var på den tiden du ibland faktiskt skrev om musik. Det var på den tiden du blev framröstad till hetaste bloggen på Shaktar. Det var på den tiden du fortfarande gick att finna på blogspot. Men på sistone verkar vi ha glidit ifrån varandra. Jag hatar att tro att det är dig det är fel på. Men tyvärr är jag inte ensam om vad jag tänker. Tyvärr verkar du ha glömt bort vem du är på vägen. När du var ung och ny och fräsch och happening så var det annorlunda. Vi var som ett tätt kompisgäng som skrattade och diskuterade tillsammans och även fastän du var vår ledare var du en del av gemenskapen ändå. Men plötsligt kom det fler och fler in i denna krets. Till en början välkomnade vi det nya folket men med tiden märkte vi att du höll på att förändras i takt med ju fler människor som tillkom. Kanske ville du försöka göra oss allihop nöjda, kanske steg dina nyfunna vänner dig åt huvudet. Oavsett vilket tappade vi kontakten. Donnie, jag hatar att säga det; men du intresserar mig inte särskilt mycket längre. Det är av gammal vana, eller möjligtvis av en ständig förhoppning av att se prov på din gamla briljans, som jag numera besöker dig på Kinky Afro. Detta brev är sålunda en uppmaning till dig, Donnie: Get a grip or lose out. Jag väntar, men inte länge.
På återseende
Ward
PS: Donnie-bilden är tagen härifrån och som vanligt har mannen i brevet inget att göra med mannen i filmen. I detta fall bilden.
3 kommentarer:
tech-n9ne?
Fast Donnie skriver väl egentligen MER om musik nu än förr, tycker jag. Att han inte är lika intressant längre köper jag, men å andra sidan har han ju flera gånger påpekat att han har precis den inriktiningen på bloggen han vill. Att vara så kreddig, och sen övergå till att bli en nästan 100%ig crunkblogg, det kräver sin karaktär.
Och briljanta grejer skriver han fortfarande, mellan varven.
Beta: Ja. Det hyllade grindcore-bandet Tech-Ni9e är verkligen på tapeten.
Martin: Att Donnie har sjutusen människor istället för femton som läser hans blogg nuförtiden är i sig väldigt oväsentligt och något jag ger blanka fan i. Good for him, menar jag. Dock verkar det som om mellanrummen mellan briljansen blir längre ju fler personer som har anslutit sig. Om det beror på anslutningen eller tidsspannet låter jag dock vara osagt. Och ja, Donnie är fortfarande briljant ibland.
Skicka en kommentar