Pausmusik eller Den Stora Sömnen

Ibland vaknar jag upp med ett ryck mitt i natten av oklara anledningar, kallsvettig och med en hjärtfrekvens värdig en löpare som precis avslutat ett maraton. Efter rycket, samt den chock rycket alltid innebär, kan jag förvisso nästan jämt lägga mig åter till sängs, slappna av och sluta ögonen, men jag kan aldrig sova igen utan ligger istället klarvaken till gryning. Detta händer uppskattningsvis två till tre gånger i veckan och har, som ni kanske förstår, vuxit till en plåga. Inte nog med att jag två till tre gånger i veckan vaknar vettskrämd och ångestfull, dessutom blir jag dagen därpå, just på grund av för lite sömn, som en levande död, totalt inkapabel att utföra de mest simpla uppgifterna och/eller tankarna. Detta oroar mig.

De enda minnena jag har från de diffusa ögonblicken, djupt inbakade i någon slags REM-sömn, som händer just innan rycket är att jag, i drömmen, alltid leker med något oskyldigt som sedan dör. Jag minns en dröm där jag smeker en kattunge under hakan med en pistol, med resultatet att jag vaknar just när det som finns kvar av kattens huvud har landat i mina händer. Flera gånger har det hänt att jag springer runt på en sommaräng med en kanin i koppel enbart för att se kaninen klyvas i tu av en rävsax. En annan gång klappar jag en liten flicka med hängslekjol och flätor innan hon plötsligt spontanantänder. Jag vaknar alltid just efter det att jag har hört ljudet av smärta som synkas med det instinktiva uttrycket i varelsens ögon, det uttryck som säger ”jag kommer att dö”. Flickan, vill jag mig minnas, var värst att genomlida, eftersom flickeskrik gör mig väldigt illa till mods. Jag vet inte varför. Jag bara är sådan.

Allting har liksom urartat till en strid mellan mig och mitt behov att sova. Med diverse trick har jag lyckats lägga mig i bakhåll och överlista den jäveln, vare sig mitt hjälpmedel hetat enkla saker som koffein eller svårare som amfetamin. Tillsammans har vi lurpassat någonstans, ensamma i en mörk vrå, och väntat på att John Blund ska passera. När han visat sig, iförd sin löjliga blå fullkroppspyjamas har vi, min slagskämpe och jag, hoppat på honom bakifrån och slagit honom medvetslös. På så sätt har vi kunnat springa ytterligare lite längre bort och kunnat leva ytterligare lite längre till. Men av dessa konfrontationer har jag kommit underfund med två saker; 1) John Blund kommer alltid att hitta oss och 2) man kan aldrig döda honom. Dessa två upptäckter har naturligtvis försatt mig i en olustig situation; den strid jag utkämpar kommer jag så småningom att förlora, oavsett hur mycket jag än försöker. Trots detta försöker jag varje natt, så fort solen gått ner och så fort jag krupit under täcket, att hitta nya metoder att överlista denne sömnens halvgud.

Mina dubier om huruvida sömnen går att lura till trots har jag i princip kommit att acceptera min situation som den är; det vill säga på det hela taget oföränderlig. Betyder det således att jag är dömd att genomlida nätter av ångestdrypande fasansfullheter eller för den delen att genomlida ett lika hjärtskärande gruvande varje kväll innan jag ska sova? Svaret verkar vara ett kristallklart ja, vilket får mig att rysa ut till fingertopparna. Den enda direkta lösningen jag ser är att ta mitt liv, fast det har jag ingen lust med. Förvisso vore det att få det sista skrattet, det att stirra John Blund i ögonen och skjuta skallen i småbitar. Men å andra sidan är livet, åtminstone det liv som ännu inte infekterats av mina drömmar om ond bråd död, mig fortfarande kärt. Därtill ska tilläggas att begreppet den eviga sömnen skrämmer mig ännu mer, ty vem kan vara säker på att döden inte enbart är en lång sömn, med sinnet ständigt närvarande i en drömvärld. Och vore det då inte än mer outhärdligt att drömma mina mardrömmar fast utan att kunna vakna?