Jag satte henne ner på stolen framför fönstret, min stol i fårskinn utan armstöd men med tillhörande fotpall. Hon var vald med största precision, då jag visste att hon inte skulle göra mig besviken. Hon skulle, oavsett resultat, med största säkerhet ge mig beröm, och fjäsk av sådan art var jag svag för. Hennes ansikte fylldes av förväntan men samtidigt av ett visst mått nervositet. En nervositet vars själva fundament byggde på orsaken att valt ut henne, det vill säga för att hon inte ville göra mig besviken. Jag njöt av hennes flickaktiga beteende och slickade mig därför frenetiskt kring munnen, likt en katt gör när den njuter, något som fick mina läppar att bli blöta men min gom torr. När så mitt magnum opus, mitt lidelses verk som fått utstå svett, tårar och sömnlösa nätter just skulle börja flöda ur min mun skönjade jag med ett snabbt ögonkast hennes spända leende. Det såg onaturligt ut, som om tänderna försökte mala sönder varann, med käkarna fast åtklämda likt en mentalpatient. Men vad brydde jag egentligen mig om henne och hur hon mådde, min berättelse var viktigare än all bekvämlighet i världen.
Så inleddes min historia och jag berättade den med min varsammaste, nästan darrande tunga, betänkte hur varenda stavelse skulle betonas, hur vartenda ord tillsammans med nästa målade min mäktiga fresk. Efter tio minuter märkte jag hur hon vred sig lätt i fårskinnsfåtöljen, vilket störde min koncentration en smula. Jag funderade ett ögonblick på att ge henne en snabb örfil för att liksom slå in stundens allvar i hennes skalle, men jag lät bli. Ty fattningen tappade jag inte, istället stakade jag mig bara på ett ord eller två innan min totala fokus återigen koncentrerades på de papper som valts att befästas med mina ord. Min tanke med mitt första kapitel var att förklara varenda detalj för mina läsare. De skulle förbehållslöst peppras med beskrivningar av herrgården och den sydengelska marken som omgav den där händelserna tog plats. De skulle veta namnet på varenda blomma i trädgården samt hur de såg ut, hur de var placerade och hur de krökte sig för vinden. De skulle veta varenda vrå i huset som vore det deras egna. De skulle, om de lust hade, kunna känna tapetens skiftningar i fiber medan de gick mellan kokvrån och betjänternas sovrum. Jag darrade återigen en smula på rösten när jag kom till stycket som rörde hallen och hur dess ståtlighet fullgjordes av marmorpelare likt hos en romersk kejsare. Jag var extra nöjd med det stycket, vilket jag inte var sen att påpeka, om man med påpeka menade ett simpelt darr på rösten.
Hon satt kvar i samma position en stund till, fortfarande med det krampaktiga leendet belamrat på läpparna, men började snart med de mest enerverande ticsen. Benen lades på sittpallen för att sedan pressas mot bröstet för att sedan läggas i skräddarställning och därefter tillbaka till pallen, likt en obrytbar cykel. Hennes händer skiftade från att läggas under hakan till knäna till platt på magen. Men allra värst var hennes förmåga att då och då med jämna mellanrum gnida tåspetsarna mot varandra. Hon gjorde det med sådan utförlighet och med ett urverks punktlighet att det liknande ett tortyrknep. Till en början ignorerade jag det, men när det upprepades för tionde gången sneglade jag med min mest illasinnade blick på henne, vilket i grund och botten innebar att jag liksom kisade med ögonen. När jag gjorde så avslutade hon tågnidningen direkt, men glömde snabbt därpå av sig och gjorde det igen. Jag bestämde mig för att strunta i det. Min stund i rampljuset var för viktig för att slås i spillror av petitesser insåg jag och blundade för hennes ständiga övertramp mot min person. Hennes löjliga perspektiv för tid började dock tära på mig. När hon så, efter en tids kaskader av tågnid, med lågt mutter klagade över hur lång tid det tog avbröt jag mig mitt i en mening och röt åt henne med min allra manligaste stämma innan jag med sällan skådad glöd fortsatte att berätta min historia. Hennes klagan var som bensin på elden. Och min eld brann, vänner, som den brann.
Fyra timmar hade passerat och den villa jag inlett med att beskriva var näst intill utredd, från topp till tå, från grund till tak och när så sista meningen ljöd ur min gom darrade min varje lem av total glädje. Med en orgasmisk njutning jag aldrig tidigare uppnått satte jag mig ner på fotpallen för att pusta ut ett ögonblick och för att svälja en munfull saliv för att fukta min knastertorra strupe. Min underkropp briserade i någon slags konvulsion, fast en godartad sådan och jag märkte föga förvånad att jag hade stånd. När hon insåg att jag slutat upphörde hennes krampaktiga leende, samma som hon använt genom hela sessionen, och gav mig en lätt klapp på axeln. Jag tog det som en uppmaning att fortsätta, ställde mig sålunda upp och deklarerade med myndig stämma ”Kapitel Två”. Då brast hennes fördämning. Hon rusade upp ur fårskinnsfåtöljen, med en nästan panikartad glans i ögonen och skrek med sin gälla röst att hon inte stod ut för ett ögonblick. Jag blev överrumplad men försökte inte på något vis stoppa henne när hon stormade ut ur lägenheten och mitt liv. Istället tittade jag på klockan, skakade på axlarna och satte mig tillrätta i stolen. ”Fyra timmar”, gläfste jag, ”det är ju ingenting”. Vad fan trodde hon, den dumma kossan? Att Rom byggdes på en dag?
Så inleddes min historia och jag berättade den med min varsammaste, nästan darrande tunga, betänkte hur varenda stavelse skulle betonas, hur vartenda ord tillsammans med nästa målade min mäktiga fresk. Efter tio minuter märkte jag hur hon vred sig lätt i fårskinnsfåtöljen, vilket störde min koncentration en smula. Jag funderade ett ögonblick på att ge henne en snabb örfil för att liksom slå in stundens allvar i hennes skalle, men jag lät bli. Ty fattningen tappade jag inte, istället stakade jag mig bara på ett ord eller två innan min totala fokus återigen koncentrerades på de papper som valts att befästas med mina ord. Min tanke med mitt första kapitel var att förklara varenda detalj för mina läsare. De skulle förbehållslöst peppras med beskrivningar av herrgården och den sydengelska marken som omgav den där händelserna tog plats. De skulle veta namnet på varenda blomma i trädgården samt hur de såg ut, hur de var placerade och hur de krökte sig för vinden. De skulle veta varenda vrå i huset som vore det deras egna. De skulle, om de lust hade, kunna känna tapetens skiftningar i fiber medan de gick mellan kokvrån och betjänternas sovrum. Jag darrade återigen en smula på rösten när jag kom till stycket som rörde hallen och hur dess ståtlighet fullgjordes av marmorpelare likt hos en romersk kejsare. Jag var extra nöjd med det stycket, vilket jag inte var sen att påpeka, om man med påpeka menade ett simpelt darr på rösten.
Hon satt kvar i samma position en stund till, fortfarande med det krampaktiga leendet belamrat på läpparna, men började snart med de mest enerverande ticsen. Benen lades på sittpallen för att sedan pressas mot bröstet för att sedan läggas i skräddarställning och därefter tillbaka till pallen, likt en obrytbar cykel. Hennes händer skiftade från att läggas under hakan till knäna till platt på magen. Men allra värst var hennes förmåga att då och då med jämna mellanrum gnida tåspetsarna mot varandra. Hon gjorde det med sådan utförlighet och med ett urverks punktlighet att det liknande ett tortyrknep. Till en början ignorerade jag det, men när det upprepades för tionde gången sneglade jag med min mest illasinnade blick på henne, vilket i grund och botten innebar att jag liksom kisade med ögonen. När jag gjorde så avslutade hon tågnidningen direkt, men glömde snabbt därpå av sig och gjorde det igen. Jag bestämde mig för att strunta i det. Min stund i rampljuset var för viktig för att slås i spillror av petitesser insåg jag och blundade för hennes ständiga övertramp mot min person. Hennes löjliga perspektiv för tid började dock tära på mig. När hon så, efter en tids kaskader av tågnid, med lågt mutter klagade över hur lång tid det tog avbröt jag mig mitt i en mening och röt åt henne med min allra manligaste stämma innan jag med sällan skådad glöd fortsatte att berätta min historia. Hennes klagan var som bensin på elden. Och min eld brann, vänner, som den brann.
Fyra timmar hade passerat och den villa jag inlett med att beskriva var näst intill utredd, från topp till tå, från grund till tak och när så sista meningen ljöd ur min gom darrade min varje lem av total glädje. Med en orgasmisk njutning jag aldrig tidigare uppnått satte jag mig ner på fotpallen för att pusta ut ett ögonblick och för att svälja en munfull saliv för att fukta min knastertorra strupe. Min underkropp briserade i någon slags konvulsion, fast en godartad sådan och jag märkte föga förvånad att jag hade stånd. När hon insåg att jag slutat upphörde hennes krampaktiga leende, samma som hon använt genom hela sessionen, och gav mig en lätt klapp på axeln. Jag tog det som en uppmaning att fortsätta, ställde mig sålunda upp och deklarerade med myndig stämma ”Kapitel Två”. Då brast hennes fördämning. Hon rusade upp ur fårskinnsfåtöljen, med en nästan panikartad glans i ögonen och skrek med sin gälla röst att hon inte stod ut för ett ögonblick. Jag blev överrumplad men försökte inte på något vis stoppa henne när hon stormade ut ur lägenheten och mitt liv. Istället tittade jag på klockan, skakade på axlarna och satte mig tillrätta i stolen. ”Fyra timmar”, gläfste jag, ”det är ju ingenting”. Vad fan trodde hon, den dumma kossan? Att Rom byggdes på en dag?
