Tribalkillar och charterhoror - tredje och sista delen

Utanför fönstret viner alltjämt vinden, piskandes de dyvåta asparna, eller vad mitt otränade öga tycker sig föreställa att träden i parken under min lägenhet är. Exakt en vecka har passerat sedan begivenheterna på Trädgårn och jag har nästan förträngt minnena. Nästan säger jag, ty varje gång jag försökte ta ut pengar blev jag påmind. Polismännen valde att inte väcka åtal, men skänkte mig en böteslapp med den nätta summan 9000, med anvisningen att den skulle betalas snarast, samt en inte helt angenäm natt i fyllecell. Då jag i princip hade nyktrat till av chocken när busskuren delade sig på mitten, blev natten en sömnlös, kall och hård sådan. En kvadrat med vita, tomma väggar och en brits inkilad i väggen blev mitt hem för några timmer men vad som kändes som en oändlighet. Varje gång jag lyfte på mitt huvud från avloppsbrunnen blev jag snurrig av den kliniska omgivningen, varje gång jag riktade mitt huvud mot marken, klarnade mina tankar och därmed också den totala jävligheten i ögonblicket. Jag hade således två helveten att välja mellan, en position som paradoxalt nog på samma gång gjorde mig håglös och klichéartat gråtmild. Någon gång i halvtimmen besökte en av väktarna mig och sa göteborgskt jovialiska floskler likt ”Det som inte dödar, härdar”. På utsidan log jag avmätt, på insidan tänkte jag: ”Ditt ansikte mot min sko – låt härdandet ta vid”. Men natten i fyllecell var avklarad och därmed var också ett hinder redan besegrat. Kvarstod gjorde de 9000 spännen.

Likt gemene student lever jag inte som en rik man och gjorde inte heller så vid denna tidpunkt. Avin försvann dock inte för det, betalningsdatumet närmade sig istället med stormsteg. Via undangömda tillgångar samt ett lätt indrivande av skulder var jag fortfarande cirka 6000 kronor borta. En lösning var kritisk. Att jobba var inte på fråga, då jag behövde en större summa snabbt och ett sådant jobb kunde mina knappa erfarenheter inte ge mig. Jag kunde inte heller fjäska för mina föräldrar, ty jag resonerade inte som en tonåring, eller mina vänner, för att, tja, de levde i princip min situation. Pantsättning var den närmsta lösningen jag kunde finna, men jag grät blod över tanken. En stunds grubblande gav mig enbart ett alternativ till den innan oundvikliga tanken på att panta min laptop; en av mina goda vänner, Fredrik, hade hakat på den så kallade pokertrenden för några år sedan. I början gick det bra för honom. Väldigt bra till och med. Tyvärr hade det inte gått lika bra det sista året. Höga staplar på bankkontot blev snabbt halverade för att snart därefter försvinna. Numer levde han som en vanlig student, det vill säga som mig. Men när vi andra valde att bränna vårt surt fördärvade bidrag på kvinnor och sprit i den berusande miljön kallad uteliv, valde han alltid att satsa dem på Göteborgs kasino. Ibland gick det vägen, lika ofta gick det åt helvete. Hur som haver kände jag i ögonblicket att min enda chans var att ge Fredrik mina besparingar, skicka honom till kasinot och därefter be högre makter för välgång. Fredrik var inte sen att tacka ja, naturligtvis, eftersom han inte hade en chans i helvete att förlora någon egen vinning. Så fick det alltså bli.

Spel och dobbel har aldrig varit min kopp te. Jag har ständigt känt en avsky gentemot idiotin att delta i lotteriliknande sammanhang, de löjligt låga oddsen dem innebär samt de hetsigt ansträngda ansiktena kring pokerborden som förklarar ”att det visst kräver intelligens”. Samtidigt kände jag avund gentemot de som befattade sig med det, måhända beror det på att jag i min osäkerhet aldrig vågar ta chansartade beslut då de, vid vissa tillfällen, visar en imponerande saknad av respekt mot pengar och, i brist på ett bättre uttryck, hård kuk. Min oskicklighet i kortspel av alla dess former gjorde att jag avstod Fredriks erbjudande att inta positionen som hans, som han uttryckte det, ”wingman” på pokerbordet. Han skulle alltså sitta ensam, med mina pengar. Vi äntrade kasinot och som en blixt från klar himmel ångrade jag direkt mitt redan från början dumdristiga beslut. På den mörkröda heltäckningsmattan sprang det allestädes runt kostymklädda män med krigsblicken utanpå och en bunt marker i sina händer. Det var rökigt och mörkt och ljudligt i lokalen trots det höga taket. Man såg människor som maniskt stoppade tusenlapp efter tusenlapp på rouletteborden, vissa med ett lyckligt ansiktsuttryck men de allra flesta med ett panikartat dito. En medelålders herre gick vimmelkantig bort från ett av crapsborden, med död blick mumlandes ”Herregud”. Jag var övertygad om att jag skulle gå en ond, bråd död till mötes. Fredrik, å sin sida, sken som en sol och hävdade bestämt att han hade en god känsla. För att lugna mina hysteriska kvinnonerver begav jag mig till baren och beställde en whisky som jag, trots kväljningarna enbart lukten gav mig, svepte. Efter ytterligare en omgång skotskt bränsle sa jag, kort och koncist; ”Jag är redo”.

Jag ska inte fördröja historians fortgång här med beskrivningar över vad som hände eller hur det hände, det är jag dels alldeles för obegåvad inom poker för att korrekt göra och dels alltför medveten om hur intensiva ögonblick, särskilt gällande sport och spel, sällan gör sig lika intensiva i skriftlig form. Jag kan dock sträcka mig till att säga att det gick bra för Fredrik. Medan jag stod och hängde honom runt halsen med croupierens och motspelarnas surmulna blickar på mig och mina naglar mellan mina tänder spelade Fredrik poker såsom han skulle, såvitt jag förstod, tätt och smart. Satsade inte mina sina slantar i onödan utan väntade ut ögonblicket för att satsa. Så kom då ögonblicket vi bägge väntat på. Jag är visserligen som nämnt inte bevandrad inom poker, men det krävs en utvecklingsstörd för att inte förstå att par i ess i handen är en bra hand. Således satsade Fredrik och till min utanpå dolda förtjusning följde två killar med. Vad som därefter hände är mig än idag oförståeligt, men i vilket fall förlorade Fredrik och således också jag. Mina böner från tidigare blev inte bönhörda, kanske på grund av det hedniska liv jag levt, kanske på grund av ödets nyck. Oavsett vilket lyckades en av killarna, en hånflinande och förmodligen tribaltatuerad bonnläpp med finkostymen från Dressman på och med lönen från industriarbetet brännande i fickan, pricka in en triss. Likt mannen som stapplade iväg från crapsbordet, stapplade jag nu iväg från pokerbordet, ut ur dimman av rök, ut på gatan, med Fredriks förtvivlade ursäkter någonstans i bakgrunden. Snart tystnade han, ty jag hade småsprungit ifrån honom och jag gick hem, mer desillusionerad än den ödesdigra kvällen en vecka tidigare.

Så kom jag hem till en lägenhet som gapade tom, stilla undrades vad i helvete jag skulle ta mig till. Jag var längre från målet än när jag började och var således i ett bedrövat skick. Jag böjde mig ner under diskhon för att ta fram den enda spriten jag hade tillgänglig för stunden, för den som inte kan ta till nävarna får ta till flaskan. Svaret blev en tre år gammal bananlikör som jag, dumt nog, köpt på inrådan av en kompis på en charterresa till Turkiet. Grön var den och smakade lika sötsliskigt som de sega godisbananerna gamla människor äter. Min kompis, Bananlikörmannen, visade sig för övrigt vara homosexuell, och jag insåg ganska snabbt medan jag sköljde ner den gröna sörjan med vatten att hans spritsmak borde ha avslöjat honom långt innan hans offentliggörande. Så där satt jag, i ett dystert försök att kväva min ångest med böglikör, framför min tv till natten hade blivit morgon, pendlandes mellan apati och panik. Långsamt närmade jag mig lågvattenmärket att kräla i stoftet hos mina föräldrar, väl införstådd i att blotta upprinnelsen, för att inte tala om spelförlusten, skulle försätta mig i livslång moralisk skuld samt ge mig en verbal utskällning i form av en livslärande lektion. Tyvärr verkade det för tillfället inte finnas ett andra alternativ. Men jag väcktes abrupt ur min dvala då det helt plötsligt knackades hårt och ihållande på min dörr. Trots att jag inte kände någon större lust att träffa någon lommade jag iväg mot dörren av gammal vana. Bakom den väntade Fredrik.

Och där stod han alltså, min från början tänkta räddare i nöden men numera syndabock. Jag hade förvisso inte sett mig själv på ett tag men såsom jag föreställde mig var han min spegelbild; rödsprängda ögon med påsar inunder, yvigt hår likt en annan fysikprofessor med alltsammans inramat av ett trött ansikte där huden för tillfället hade grånat. Men till skillnad från mig drog han på läpparna. Eller för att beskriva ögonblicket korrekt; han var glad som fan. Alltför glad för att nyss ha spelat bort en inte helt oansenlig summa av en väns pengar, speciellt som dessa pengar skulle ha räddat nämnda vän från inkasso eller vad som nu kom att vänta mig. ”Vad i helvete är du så glad för?”, muttrade jag.
”Jo, asså…”, började han, ”Jag kände mig rätt så jävla rutten när jag hade lirat bort alla dina pengar så jag satte mig framför datorn när jag kom hem. Och det gick ju jävligt bra!”
När Fredrik fortsatte sin historia klarnade bilden och snart hade även jag blivit en glad fan igen. Han hade, till skillnad från mig, inte låtit nederlaget från kasinot hindra honom att fortsätta spela utan hade satsat sina sista besparingar på någon slags onlineturnering. Resultatet blev en vinst på 10 000 kronor, varav 9000 utav dessa lades i min ficka. Likt en annan kvinna blev jag tårögd av uppoffringen, prisade Fredrik, och gick därefter raka vägen till min närmsta bankman för att betala, cash in hand. Slutet gott, allting gott, såsom livets sensmoral alltid bör vara.

Men nu talar vi som sagt om livet och livet vill inte alltid vårat bästa. När jag, glad i hågen, hade betalat min skuld till samhället fick jag strax därpå ett besked som svepte mig bort ifrån lyckans ängar och tillbaka till förtvivlans. Medelst telefon fick jag upplysningen att ”skadorna var mer omfattande än tidigare befarat”. Storebror Staten ville således ha mer pengar i fickan, 6000 kronor närmare bestämt, då ”den totala skuldesumman uppgick 15 000 kronor”. Föga brydde jag mig om den ”djupaste beklagan” kärringen per telefon meddelade, för jag kunde aldrig i helvete uppbringa vad de ville ha av samma orsaker jag inte kunnat göra det innan. Ner till poliskontoret och överklaga var följaktligen mitt enda hopp, men tji fick jag ty dövörat var vad de slog till. Dock visade de sig vara förstående i frågan över hur illa det nya beskedet stämde in med tidigare överenskommelser och de gav mig därför ett val; betala eller samhällstjänst. Så där stod jag, med 40 timmars lövkrafsande och annat kroppsarbete framför mig som skulle fördelas på en månads tid. Hej då helger och fritid. Men en månad går fort, trots oavlönad tristess, och december, med jul och andra begivenheter, var, enklare än vad jag först trott, i hamn.

Så där finne ni förklaringen till mitt avhopp från internets värld, knappast en glamorös eller ens särskilt sorglig sådan, så hände det helt enkelt och likt en vänd sida i en bok är detta, ursäkta floskeln, ett avslutat kapitel och knappast något jag gråter mig till sömns över idag. Men jag har en godbit kvar till er alla. När jag kort efter nyårshelgen begav mig till Pustervik för en öl eller två träffade jag på vem som, åtminstone till en liten del, var orsaken till höstens haveri; den rödblonda tjejen. Göteborg är på många sätt en småstad för genom kringelikrokar av relationer jag inte riktigt greppade hade tjejen hört talas om mina missöden, vilket var en perfekt invit till ett lätt samtal vid baren på övervåningen. Trots att jag inte hade glömt förnedringen med tribalkillen kvarstod faktum; hon var fortfarande en änglalikt vacker ung kvinna. Hon bad om ursäkt för senast, skrattade och förfasades om vartannat medan jag berättade min historia och verkade för tillfället uppriktigt nöjd att samtala med mig. Och likt hur kvällen utspelade sig för den där jävla tribalkillen på Trädgårn nästan tre månader innan försvann hon denna natt i mina armar ut genom lokalen, in i en taxi och mellan hennes lakan. Så jag fick ligga och därmed är slutet gott, allting gott. På riktigt. Så jag har via dessa långa och många omvägar åtminstone lärt mig att ni tribalkillar kanske vinner första ronden men aldrig i helvete i det långa loppet, även om det så ska krävas ångest, personlig konkurs och månatligt trädgårdsarbete. Det är ni alltför dumma för. Så njut av era jävla tatueringar och minnen av plöjda brudar på chartersemestern, det är allt ni kommer att ha kvar när ni sitter där, gamla och skrynkliga, ensamma på ett vårdhem när människor som jag är er läkare. Fittor.

Stålrasism

Lana Lang från Smallville hatar svartskallar. Det var väl roligt.

Filmrecension: "Arn - Tempelriddaren"

Jag tänkte avbryta vad som inuti mig utvecklat sig till ett monster, mina till synes ändlösa haranger om tribalkillar och charterhoror. Visserligen har jag inte delgivit mig speciellt mycket av detta i det forum som Ills ’n’ Thrills är, och det bör ni vara glada över. Besattheten har nämligen yttrat sig till den vida grad att jag i mitt storhetsvansinne under en period i höstas närde en tanke på att skriva Den Stora Generationsromanen och namnge den just ”Tribalkillar och Charterhoror”. 700 sidor lång skulle den bli och den skulle bestå av tre episoder som vars essens i princip gick ut på mansidealets jävlighet. Ett modernistiskt mästerverk skulle den kallas och jag satt i månader och skrev ner rad efter rad som aldrig mynnade ut i någon handling eller ens speciellt underhållande passage. Istället lyckades jag bara knoppa ner hur Erik, en tanig såkallad ”säsongare” nere på en icke namngiven plats kring Medelhavet gång efter gång insåg att kvinnor hellre kopulerar med stora, starka karlar än små, mesiga likadana. Viss ärlighet och essens alltså, men inte någonting som bör sträckas ut över 150 sidor, något jag alltså gjorde. Ingen inledning och inget slut är skrivit eller ens uttänkt, vilket måhända gör den modernitiskt men aldrig i helvete ett mästerverk. Men det är inte riktigt slut ännu, den tredje och, jag lovar, sista delen i vad som, ej medvetet, har utvecklat sig till en mini-följetong här på bloggen kommer inom snart och ska förhoppningsvis knyta ihop säcken angående höstens, så att säga, olyckligheter… Men för tillfället tänkte jag istället försöka bjuda på en förhållandevis nykter recension av förra årets Stora Svenska Film; ”Arn: Tempelriddaren”. Förvisso har varenda Svenne Kokosnöt kunnat gå och se filmen i snart en månad och därmed inser jag också relevansen i att recensera den, men för att vara ärlig ger jag blanka fan i huruvida ni finner det intressant eller inte. Det är ändå ingen som läser detta, djupt underskattade, guldkorn till blogg. Håll käften och lyssna är alltså mina visdomsord till er stackars satar som av misstag hittat hit genom att trycka på länkfönstret på dunka dunka.

Handlingen är väl bekant för samtliga vid det här laget men för er som av någon anledning missat den; pojkvaskern Arn leker och stojar men skadar sig. Hans mamma lovar Gud att om han gör barnet friskt ska gossen viga livet åt botgörelse till Herren. Mirakulöst nog klarar sig Arn och blir skeppad till kloster där han lär sig all möjlig stridskonst. Han blir dessutom lärd och därtill uppfylld av Guds goda visdom. Väl hemma i byn tvingas han försvara hans pappa i en grannfejd och blir kär i en flicka i grannbyn. I fyllan och villan ligger dem med varandra, flickan blir gravid och straffet blir en massa års tjänstgöring som tempelriddare i Israel för Arn och en massa års nunneliv för flickan. Och så slutar den typ, det vill säga helt utan slut. Nästan som min förut nämnda roman.

För det är ju Arn också, till en början åtminstone. Jan Giljout, eller likt en dyslektiker skulle stava det; Guillou, är mannen bakom Arn. Och den boken, likt filmen, är som Guillous är mest; hjältar är hjältar och skurkar är skurkar. För som nämnt i filmreferatet är Arn inte bara en fantastisk krigare, (För det är han; Arns fiende, en svartmuskig arab, hävdar att hans krigsskicklighet är känd i hela Israel. Vad som dock var lite konstigt, och något jag aldrig riktigt fattade, var hur skurken kunde känna igen Arn trots att det inte fanns fotografier på den tiden.) han är även intelligent , men inte bara bildad utan även rustad med ett knippe sunt förnuft, och alltigenom from och god. Det här är genomgående för Guillous romaner; den eviga serien om Carl Hamilton sportade en svensk version av James Bond, fast utan ordvitsarna, och debuten, den självbiografiska och något homoerotiska ”Ondskan” skänkte oss Erik Ponti, alla busars skräck.


Att tolka det här har kulturkoftor gjort sedan Guillous romaner först såg dagsljuset; karln har ett uppenbart övermänniskokomplex. För precis så som hans romanfigurer beskrivs tycker han att han själv är; stark, snygg, smart och god. En riktig man, utan krusiduller. När Jan sitter ute och ispimplar, slåss med björnar och andra ”manliga” göromål tillsammans med goda vännen Lars GW Persson sitter han där, kan jag tänka mig, med den kopieringsskyddade nonchalanta uppsynen på sitt plufsiga ansikte och vet att han innerst inne är lite bättre än alla, inklusive sin vän, kriminologprofessorn. Därför var det enbart lyckliga miner på mitt plufsiga ansikte när hans självförtroende fick sig en välbehövd törn i och med storstryket i På Spåret häromveckan. Extra kul var ju dessutom ryktena om att Jan Guillou muttrade något om fusk till Ingvar Oldsberg och de andra när vinjetten spelades i eftertexterna. Stor humor och en oerhört målande bild av herr Guillou.

Men filmen då, Ward? Var den något att ha? Svaret på det, mina vänner, är naturligtvis nej. Ett svenskt mastodontverk lät redan från början som en usel idé, trots alla miljoner som pumpades in. Ingredienserna fanns med; det var idel vaga försök att skapa en larger-than-life-stämning. Den var lång, över tre timmar, men utan att på något sätt göra sig förtjänt av en så lång speltid. Filmen förlängdes säkerligen en timma med långa, dröjande vyer över västgötska snårskogar och böljande sanddyner förvandlades historien från långsam till seg till naturdokumentär Istället för karaktärsstudier, naturfoton, liksom. Stridsscener var också närvarande, och när filmen nådde sitt klimax, märkligt nog förlagt till slutscenen där det skulle krigas mellan tempelriddare och muslimer groddes vissa förhoppningar om våldsamma närbilder a la Gladiator eller Braveheart. Tyvärr nådde våldet sin kulmen med ett para lama pilar i bröstkorgar, förmodligen för att kunna behålla 11-årsgränsen. När jag således vacklade mig ur biografstolen efter att i tjugo minuters tid skakat liv i mina lemmar på grund av konstant sittande kände jag mig bestulen på tre timmar av mitt liv. Tre timmar jag istället kunde ägna mig åt att titta på sju avsnitt ”It’s Always Sunny in Philadelphia” på min dator, hundra procent gratis, hundra procent underhållande. Istället blev jag lurad av en glansig förpackning och mycket pengar, likt en brud på Stureplan med andra ord. Med facit i hand har jag åtminstone lärt mig två saker av:
1. att svensk film ska behandla ämnen de behärskar; unga tonårstjejer tärda av ångest på grund av våldtäkt/utanförskap/kärleksproblem.
2. att Jan Guillou fortfarande är landets rikspajas

Tribalkillar och charterhoror - del 2

Det är oktober 2007. Hösten har kommit för länge sedan, gjort sig påtaglig genom sitt följe; ihållande vind och infernaliskt piskande regn. Jag har gömt mig undan ovädret innanför Trädgårn. Här är det klubb ikväll och jag är som sig bör full som ett svin. Jag köper öl i baren, dansar halvdant till musiken på dansgolvet, försöker närma mig kvinnofolk. Det går bra, åtminstone bättre än väntat. En rödblond tjej, söt som socker, verkar inte helt ointresserad. Vi står och pratar ett tag, jag fäller klyftiga kommentarer till höger och vänster. Hon ställer följdfrågor, ler artigt åt mina skämt och lämnar på förfrågan ut sitt telefonnummer. Jag tackar och tar emot, sparar det och vi går skilda vägar; hon till dansgolvet, jag till baren. Beställer in öl efter öl. En kille bredvid mig säger något, jag snoppar av honom med en lagom nonchalant, aggressiv och smart kommentar. Det är sådan kväll idag. Jag är fan på toppen.

Han kom som ett yrväder. Jag står inne på pissoaren på nedervåningen när en kille, två meter lång med armarna täckta av tatueringar, snaggad skalle och smaklöst uppknäppt skjorta sveper in bredvid mig och börjar pissa. Han stirrar på mig, jag stirrar tillbaka. Det är hanarnas kamp, den som först viker sig har förlorat första ronden. Jag har naturligtvis ingen chans. Killen bredvid mig är urtypen av en alfahanne, gymkortet finns i plånboken, goda vitsord från lumpen, måhända en brokig bakgrund i nationalistiska rörelser, med lika många brutna näsben som hjärtan på samvetet. Han skrattar åt mig inombords, vill pissa på mina skor, vill äta upp mig tillsammans med taggtråden han käkar till frukost. Jag blir liten, ännu mindre än jag redan är. Tillintetgjord, förnedrad. Mitt rus från tidigare lägger sig. En simpel blick och mitt sköra psyke är där för allmänheten att beskåda. Dessa jävla tribalkillar våldtar mig på min egen bakgård.

Jag skakar ur mig sista droppen, beger mig till övervåningen där dansgolvet och de bägge barerna är förlagda. Glömmer bort gorillan från pissoaren, tänker på den rödblonda tjejen istället, beställer in mer öl. Förfärar mig ett ögonblick när machokillen återigen sveper förbi mig. Han tittar på mig igenkännande, lätt aggressiv i blicken men framförallt belåten i visshet om sin maskulina överlägsenhet. Jag vill ställa honom mot väggen, förnedra honom intellektuellt. Krossa hans simpla svenssonliv som består av burköl, trimmade bilar och kepsar. Skratta åt hans ambitioner, fråga ut honom om klimatfrågan, flina åt hans smak gällande litteratur och film. Men risken är överhängande att han i så fall lyfter sina nävar ovanför axlarna. Jag bestämmer mig istället att leta upp den rödblonda tjejen. Bjuda henne på en drink, kanske taxi och, om hon är på det humöret, kuk.

Efter ett tags letande finner jag henne. Hon ser något besvärad ut men ler ändå artigt när jag kommer fram. Hon står i hörnet av dansgolvet. Men hon är inte ensam. Den poetiska rättvisan hånar mig i ansiktet, Nostradamus profetior blir sanning – tribalkillen står bredvid henne. Han har armen runt henne och hon verkar låta honom ha det. Hans blick gentemot mig är triumferande – hanarnas kamp fortsätter. Och han vet att han har övertaget. Jag vill springa därifrån, hem till sängen, förnedrad men jag tar upp kampen. Frågar henne några frågor men får något korthuggna svar. Hon står mittemellan oss, velandes fram och tillbaka mellan konversationer, farsartat. Men musklerna verkar vara mest intressant. Hon säger farväl, ser på mig med en förlåtande blick som säger ”vad-trodde-du-ärligt”. Jag ser dom gå ut, hon försvinner bort under hans armar och ut ur lokalen. Jag hämnas genom att radera hennes nummer. En charterhora i stan.

Jag beger mig ut jag också. Ser par försvinna i taxibilar, ser par hopkrupna under paraplyn, tänker deprimerande tankar om min egen ensamhet. Sparkar på stenar som ligger framför mig. Börjar sparka hårdare och hårdare men kan på grund av antalet öl inte riktigt kontrollera riktningen. Kras. Av något under människan tidigare inte påträffat träffar stenen på sämsta möjliga vis. Busskurens rutor är uppenbarligen lövtunna och bildar där stenen träffar en freskartad samling sprickor. Och bakom mig ser jag blåljus. Ward tillintetgjord igen. Denna gång av en jävla sten. Den ena polisen, förmodligen nyss utkommen aspirant, är benhård. Han talar i termer som förstörelse av privat egendom. Jag förbannar mig själv, förbannar dessa jävla charterhoror och tribalkillar. Poesin i ögonblicket är dock vacker på sitt egna, alldeles jävliga sätt. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Eller som en sten. En vigilante är född, kampen fortsätter, tribalkillar beware!