Tribalkillar och charterhoror

För er som märkte det, förmodligen knappt ens Martin, var tiden mellan de två senaste inläggen uppemot en månad lång. En tid så pass lång borde ju naturligtvis ge upphov till en mängd nya idéer, en stor lust att berätta samt gedigna inlägg. Hur det är med den saken låter jag vara osagt, nivån blir förmodligen som vanligt, vardagsbetraktelser som förtvinas i en alltför högtidlig och bitvis hackig prosa. Men under denna månad långa paus från Ills ’N’ Thrills har jag, om inte fått en mängd nya uppslag, åtminstone lämnat landet under en period. Cypern var destinationen, ”partycentrat” Ayia Napa närmare bestämt. Svennigt, så det förslår, naturligtvis. Charterresan är ett fenomen lika svenskt som ärtsoppa på torsdagar och fylleslag på Midsommar. Först tänkte jag, i sann gonzojournalistisk anda, berätta om mina upplevelser i någon slags följetong. Men efter noga övervägande kom jag fram till slutsatsen att händelserna i sig egentligen inte var speciellt underhållande. Jag gjorde var varje svensk charterresenär gör, det vill säga söp mig full varje dag och försökte ragga upp lika dyngraka svenska flickor. Skillnaden mellan mig och en vanlig charterresenär är dock hur mycket jag ogillar att resa på charter. Dagarna innan avresan var späckade med panikångest, inför flygresan i sig, pressen över att man måste knulla när man är borta samt över det skick jag kommer att befinna mig efter resan, vilket enligt erfarenhet är i samma klass som en heroinmissbrukare på avvänjning. Men på min resa, där den beryktade ”knullpressen” infann sig i ett tidigt skede, gjorde jag åtminstone en viktig upptäckt.

Att sommaren här i Sverige varit undermålig är vi allihop plågsamt medvetna om. Jag var på stranden en gång under hela sommaren vilket fick mig att dels missa hur slampigt kvinnor väljer att klä sig under sommaren men naturligtvis också de manliga idealen. Gym och styrketräning har aldrig varit min grej, därför är inte heller en strandvistelse att försätta mig i bästa situation. Mina spensliga armar och min bleka hy skulle göra Henrik Berggren avundsjuk. För vissa grabbar är naturligtvis sommaren, med alla dess brist på klädkoder, deras överlägset bästa period på året. Dessa grabbar, som druckit proteinshakes och gjort armhävningar hela vinterhalvåret, kan nu olja in sin biceps, spänna dem en smula och tacksamt vanka av och an framför fagra damer. Men en dålig sommar stjäl helt enkelt denna möjlighet för dessa grabbar. Ett vinterhalvår av deras liv är bortkastat och de återgår till maskinerna, halvgråtande förbannar de växthuseffekten innan de lyfter skivstången över deras huvuden. I Ayia Napa, eller kring Medelhavet överhuvudtaget, existerar inte begreppet dålig sommar. På så sätt är dessa platser en fristad får våra gymaholics och för sådana som mig egentligen inte den gynnsammaste platsen att skörda kvinnofolk.

Den vanligaste myten om lust eller kärlek som virvlar runt är att ”skönhet sitter på insidan”. Trots att alla vet att den är inte sann, upprepas mantrat gång på gång för att förhindra de blekfeta indieflickorna att skära sig i armarna. Att en snygg flicka som beter idiotisk är ett mer begärligt alternativ på köttmarknaden än en ful men trevlig flicka är självklart för de flesta, åtminstone om premissen enbart är sökandet efter sex. Kvinnans syn på mannen fungerar likadant. I det svenska kroglivet, eller livet överhuvudtaget, kan man dock kringgå vissa regler. De manliga idealen är i princip en muskulös kropp, men beroende på i vilken sfär man rör sig i behöver dessa inte vara definitiva. Om man exempelvis rör sig i indiekretsar kan en snygg randig tröja, ett par fyrkantiga bågar och en försynt uppsyn slå ut breda axlar. I bratkulturen är en skönt inbakad frilla hopparad med en solariebränna och lätt uppknäppt skjorta mer önskvärt. På semesterorter gäller inte dessa lagar. Här går man 24-7 omkring med så lite kläder som möjligt vilket försätter alla, männen och kvinnorna, i en sits där kroppen blir än viktigare än vanligt. Dessutom är ingen ute efter något annat än friktionsfritt och lättillgängligt sex, bäst beskrivet genom den besinningslöst ofta travesterade frasen ”what happens in Ayia, stays in Ayia” (där platsen naturligtvis kan förändras beroende på vart man är). Man behöver inte vara speciellt orolig för att stöta på ett knull på stan hemmavid, om det nu är obehagligt för en. Kort sagt; människor knullar hej vilt på charter.

Allt är med andra ord frid och fröjd; alla vill knulla så låt oss knulla liksom. Men mitt i idyllen finner vi den förbannade idealsregeln. Tjejerna verkar tycka att om vi ska knulla, så ska vi knulla gymkillar. Inställningen liknar den man ser när man hamnar i en mindre ort, säg Trollhättan, där killarna är rakade idioter som jobbar på lager och använder resten av sin fritid att lyfta saker på gymmet. I Trollhättan förväntar jag mig inte att få knulla eftersom jag vet att tjejerna som bor där blir mer imponerade av schyssta triceps än 120 poäng i kulturvetenskap eller pappas Visa-kort. Och samma stämning märks av hos dessa jävla charterluder. Gång på gång fick jag se mig omsprungen av ett steroidstinnat kräk med en ful tribaltatuering på sina överarmar. På varenda krog, i varenda bar sprang de omkring med bara överkroppar, lössnus under läppen och en kåt 19-årig tjej under armen. Lumparkillar som precis fått muckpengen och springer runt med krigsblicken utanpå, jagandes de små flickorna med sina nyvunna muskler. Alla är fulla, vilket gör att stenåldersmentaliteten dyker fram, vilket gör att jag inte kan försöka lura med mig en tjej hem med enbart snack eftersom hon är alltför upptagen med att spana in Robert, 26, från Borås eller någon annan jävla småstad. Nä, nu längtar jag efter hösten när jag kan svepa in mig i en cardigan och rock och ingen vet om jag inte har benhårda muskler därunder. Då jävlar ska jag visa er.

Den genomsnittlige indiemannen

Jag har blivit medbjuden på en lägenhetsfest till en människa jag aldrig har träffat tidigare. Vi är två, jag och min polare Johan, har med oss varsin kasse öl och vi knackar på, redo för fenomenet hemmafest. Dörren öppnas av en spenslig, ung tjej som förmodligen flyttat till sin första lägenhet. Hon bär löjeväckande stora glasögon och midjan på hennes manchesterbyxor, som hålls uppe utav ett par röda hängslen, når nästan brösten. Hon är glad och full och hälsar och säger ”stig på” och vi går in. I den trånga hallen möts vi av två tavlor på väggarna, abstrakt konst är det visst nämner ägarinnan när hon märker att jag tittar på dem. På golvet finns limiterade sneakers och klackskor. Vi går in i lägenheten, en liten tvåa belägen i Linnéstan, där festen är i full gång. Det minglas och pimplas vin vitt och brett. Killarna bär en t-shirt, gärna färgrann med tryck från Adidas. Tjejerna har tröjor modell modell oversize med ett brett skärp en bit ovanför midjan. Ingen tycks reagera på att en kille bär en stickad halsduk inomhus trots att det bara är september. Alla är unga och bär kläder som verkar hämtade ur ett glansigt magasin eller typ Bon. Stereon är kopplad till en iPod som spelar en Stone Roses-singel. En ung tjej, strax över 20, jublar när hon hör den och menar på att det här, det är fan gamla goda tider. I bokhyllan ser jag att Paul Auster trängs med Albert Camus men att de flesta böckerna, märkligt nog, verkar vara orörda. Bortglömd, undanskuffad i ett hörn ser jag att Ronnie Sandahls ”Vi som aldrig sa hora” står.

Bredvid bokhyllan finns ett hundratal cd-skivor, mest Smiths, och några dvd-filmer, mest Coen. Jag öppnar en öl försiktigt. Alla andra, kanske ett tjugotal, dricker vitt vin. Jag går fram till en grupp människor och känner att samtliga någon gång kastar en dömande blick på min Falcon Export. Det pratas en del om Acnes butik och en del om Maja Lundgren men främst pratas det om en person. En viss tidningsprofil är tydligen närvarande. Här, i denna lägenheten, hos oss! Två av killarna i det lilla sällskapet berättar det likt Piff och Puff på julafton, extremt upphetsade och i mun på varandra. En tjej säger något i stil med ”va, är det sant”. Det viskas och det pekas lite överallt i lägenheten nu. Samtliga verkar något uppspelta över att få träffa någon utav sina idoler, en utav dem som skriver i den tidning som deras filosofi- och sociologipluggandes slit förhoppningsvis ska nå. En som skriver i Nöjesguiden.

Och likt Ronnie Sandahls debutalster, gömd i en fåtölj i ett hörn, ser jag Carl Reinholdtzon Belfrage. CRB. Mannen som blivit en ikon, som förlöjligar allt och alla, sitter där, rakt framför ögonen på mig, med benen i kors, drickandes sitt franska vita vin. Han bär en illa åtsittande kavaj och en vit t-shirt där en begynnande ölmage putar ut. Han har rufsigt och buskigt skägg och hår och ser ut att heta Björn, men utöver hans beskedliga utseende, det bångstyriga håret och ålderdomens tecken märker man hans inneboende arrogans. Den hånfulla klangen i rösten och skrattet, de små pillemariskt onda ögonen som smalnar till, den uppenbara viljan att synas och höras. Jag bestämmer mig för att gå fram till honom. Han sitter med två betydligt yngre flickor, och jag föreställer mig att de bägge är nyblivna konstskolestudenter och att han säger något i stil med ”Baudelaire var måhända ett geni, men modernismen i sig är så korkad att han förmodligen var dum i huvudet ändå!”. Sen skrattar allihop och tjejerna hävdar att han allt är bra smart och Carl äter upp varje ord som det vore en smörgås för att kunna tillfredsställa sitt enorma ego. Jag ställer mig framför honom och säger:

- Hej Carl.

Han blir avbruten mitt i en mening och blir för ett ögonblick något förbryllad när han inte känner igen mig. Jag utnyttjar det ögonblicket.

- Du skriver i Nöjesguiden, inte sant? Du är inte så dålig, men enkelspårig och förutsägbar. Men framförallt är du så jävla uppenbart uppmärksamhetstörstande när du jämt ska vara så jävla elitistiskt elak! Då tycker du fan att du minsann sagt något som skakar om därute i stugorna.

Innan han ens får en chans att replikera säger jag glatt ”ha det bra” och vänder på klacken, Han sitter lam ett ögonblick, utan en chans att replikera eftersom jag har gått därifrån. Utan en chans att avbryta mig med en syrlig kommentar. Som om någon klippt av hans penis med sax och lämnat hans mandom stukad för evigt. Precis så som han försöker få människor att känna varenda gång han skriver någon utav sina krönikor eller recensioner. När jag ser på honom, ser jag honom för vad han verkligen är. Han är inte en översittare, han är tvärtom den underkastade. En kille som på grundskolan fick stryk av killarna och blev ignorerad av tjejerna. Han flydde in i kultur, eftersom hans genetiska sammansättning inte kunde förmå sig att skapa ett uns av talang för bollsport, och började hänga på en hel del caféer, skivbutiker och popklubbar, helst i Haga eller Majorna. En period var han väldigt intresserad av Frankrike, en annan gång tyckte han att norra England var the shit. Han kunde mer om The Smiths diskografi och Strindbergs prosa än någon annan på hela skolan. Men det spelade inte någon roll när han grät sig till sömns om kvällarna med fläskläpp och blåtiror, tyst medsjungandes Morrissey, vars röst ljöd från skivspelaren när han sjöng Heaven knows I’m miserable know…