För tillfället är jag sjuk, vilket inte direkt bättrar på min förståelse för främmande människor eller främmande kulturer eller för den delen eggar mig att göra så. Dagen till ära ska jag istället väcka liv i den numera sorgligt bortglömda genren rasistiskt lustspel. Det går rätt och slätt ut på att förnedra en etnisk grupp med rasistiska tillmälen, med andra ord; varning för lätta poänger och 1930-tals-retorik utfärdas.
Jag står på Redbergsplatsen, inväntandes en spårvagn som ska ta mig till innerstaden för att kunna ta del av vad Göteborg erbjuder. Klockan närmar sig tolv på dagen, solen står i zenit och värmen är tryckande, nästan klibbig. Elegant iförd shorts och tröja modell kortare, är jag dock förberedd. Spårvagnen rullar in på hållplatsen. Jag kliver på. Passagerarantalet överstiger vad som egentligen är uthärdligt en dag som denna, men jag lyckas med lite möda finna en sittplats att pusta ut på. Tyvärr inser jag alltför sent att färden, som enbart sträcker sig till maximalt tio minuter, kommer att vara ett helvete från början till slut.
Intryckt vid rutan på platsen bredvid mig sitter en man som närmat sig medelåldern. Det är en svartbuskig man, med kroppsbehåring lika tjock som ylle. Hans hår, som visserligen är tjockt och säkerligen en gång i tiden var vackert, är indränkt i något som får det att se blankt och fett ut. Hårgelé är den tanke som slår mig först, men jag märker bryskt att det istället rör sig om svett. Hans hår formligen dryper av svett. Det rinner ner för hans panna, passerar hans bruna ögon, hans näsa, hans minst sagt plufsiga kinder, hans stubbiga skäggväxt för att till slut droppa ner från hans haka och landa i hans brösthår där det bildar pärlor. Han har, likt mig, taktiskt nog valt att klä sig lätt, men för en man i hans storlek är det inte särskilt passande. Hans t-shirt, en brandgul sådan, är tänjd i halsen till den vida grad att man kan se hans hårklädda bringa. Tröjan är i minsta modellen och avstannar strax ovanför där byxorna börjar vilket lämnar plats för hans mage att puta ut. Magen är likaså den blöt av värmen, men det mest iögonfallande är dess storlek. Några öl för mycket, är intrycket av den runda och ohälsosamt stora magen, som bildar något slags centrum på mannen. Armarna, som vilar på hans enorma mage, är även dem håriga och i zonen kring armhålan märks det att tröjan färgats mörkare av vad som allra säkrast är svett. Han ser ut som ett stilleben, fridsamt sittande, men utan den friska anblicken från ett konstverk, snarare motsatt; ruttnande.
Där byxorna väl börjar det blir riktigt obehagligt. Mannen är iförd alltför trånga och korta shorts av militärgrön färg. De lämnar alltför lite åt fantasin. Låren, som man ser väldigt för mycket utav, sticker ut ur byxornas gap och är likt magen feta utan att på något sätt vara kraftiga eller muskulösa. Där låren slutar tar skenbenen vid, så håriga att det tycks som om att han bär strumpbyxor av päls. Spektaklet slutar i ett par utslitna gymnastikskor, som jag förväntar mig inte luktar rosigt.
Trots sitt vidriga utseende är mannens uppsyn av det självaktningsfulla slaget. När jag sätter mig bredvid honom ser han på mig med en blick som utstrålar nonchalans och överlägsen attityd. Föraktet inför honom väcks än starkare i och med hans sinnelag, i och med hur han förmodligen ser på sig själv, i och med hur hans vidrighet inte tycks vara något problem för honom. Men allra värst är stanken. Mannen bredvid fullkomligt stinker. Det luktar ruttet kött och fotbollsträning, våt hund och sopnedkast. Och som det verkar är det på grund av den enorma mängd svett mannen utsöndrar. Jag vill kräkas eller i vart fall byta plats. Tyvärr är vagnen vid denna tidpunkt så pass full att jag knappt kan ställa mig upp utan att tryckas ner i samma säte igen. Paniken stegras samtidigt som mina luftgångar täpps igen av mannens odör. Jag förtärs av honom, av hans hela person, och kliver in i en dimma som han styr. Den är tjock, täcker allt, skönhet är ett begrepp han inte känner till, renhet är för honom oförståeligt. Abrupt väcks jag dock, en signal i fjärran tar mig till verkligheten. Mannens mobil ringer. När han sträcker sig ner mot fickan för att nå den snuddar hans arm min. Den är blöt och kall. Jag ryser. När han svarar förstå jag allting. Ur hans vidriga mun flödar spanska. Min hållplats är nästa. Jag ställer mig upp och vinglar av vagnen, omtumlad av mannen. Sedan dess är han etsad i mitt minne, en symbol för allt vidrigt i världen. En symbol för Spanien.
Landet Spanien är ett land svenskar sammankopplar med sol, spex och lustigheter. En plats som helgats i decennier av nordbor, en oas att vila upp sig på. Jag delar inte dessa åsikter. Spanien är för mig en bedrövlighet, en oren plats. Beläget på Europas svans och som försökts spottas bort från fastlandet, men som hänger kvar med oljiga fingrar. Befläckar vår kontinent med smörsångare och fet mat. Befläckar hela Sydamerika med detsamma. Äts upp inifrån av territorala och religiösa strider. Trots detta klassificerar de sig själva som en av Guds utvalda platser, trots att den gav upphov till en sjukdom som dödade hundratusentals personer, trots att den var hemmet för en fascistisk regering i ett halvt sekel. Männen är håriga och svettiga, kvinnorna likaså, men de har ändå en status som det vackraste folket i världen. Det tycks näst intill obligatoriskt att allting från detta land ska vara indränkt i en oljig sörja. Men världen verkar inte bry sig. Hälsotrenden tycks förglömma detta. Men jag vet. Spanien är och förblir en vämjelig plats, ett hem för de sjuka och bedrövliga, och någonting jag avskyr från djupet av mitt hjärta.
PS 1. Mannen i fråga var självklart inte Diego Maradona. Men Diegos fysik och uppsyn liknar vad jag såg hos nämnda. En fet, svettig man som har sett sina bästa dagar.
PS 2. Visserligen finns det gott om blekfeta, äckliga män i Sverige likaså. Ett exempel är Göran Persson, ett annat Rolf Lassgård, men det som slår mig varenda gång jag möter någon som är spanjor är hur mycket oftare de faktiskt är vidrigare. Måhända har jag bara haft otur men det här baseras på erfarenheter och mina erfarenheter är av detta slag. En spanjor tycker i sin tur måhända att vi svenskar bara är fylle-trashande glin. Och det har ju han, som jobbat som servitör på ett lagom crappy Ving-hotell under sommarmånaderna, jävligt rätt i. Precis som jag, som blivit serverade av honom och hans likar, har rätt i det jag säger.
PS 3. Ryan i OZ hade fan i mig rätt när han sa they’re all fuckin’ greaseballs. För det är dom, oljiga alltså.
