Ills 'n' Thrills

Årets film

2010-12-18T20:00:00.001+01:00

Det var länge sedan jag skrev något här men häromdagen hittade jag fakta så fantastisk att jag bara var tvungen att dela med mig utav den till varenda människa som finns. Miley Cyrus, Hannah Montana, vår skapelses krona spelar in en ny film som har så mycket potential att mina ögon flimrade och mitt hjärta dunkade när jag fick höra om vad den handlar om. Fan, till och med nu när jag skriver om det har jag svårt att kontrollera fingrarna över tangentbordet.

Filmen handlar om en ung tjej (Miley) som suttits på piedistal av sin dominanta mamma (Demi Moore!) och tröttnat på att betraktas som den snälla flickan (oh, haven't we all been there). Så hon bestämmer sig för att supa skallen av sig, knulla runt och röka på. Herrejävlar! I den bästa av världar blir det här en amerikansk version av Fish Tank sprungen ur en Bret Easton Ellisk agenda med rika, snygga, unga människor som hänför sig åt dekadens och i så fall är det redan min nya favoritfilm. I värsta fall blir det en Hallmarkfilm fylld med kletiga separations- och återföreningsscener. Om så är fallet får vi fortfarande se Miley Cyrus leva ut sina inre demoner.

Förresten höll jag på att glömma ett ytterligare russin i vad som redan är den smaskigaste kaka både jag och ni fått på länge. Filmens titel är LOL.

W-Rap-Up 2009

2009-12-20T20:52:00.004+01:00

2009 blev inte lika sprakande som 2008, men det blev inte heller så ljummet som jag hade onda aningar om. Det blev istället, på det hela taget, ett helt okej år, varken mer eller mindre. Albumen först då:

1. Slim Thug – Boss of all Bosses
Jag fastslog detta redan i mars och har ingen egentlig anledning att ändra mitt omdöme. Ett utmärkt album, enhetligt, välproducerat och kryddat med ett par fantastiska låtar. Thugga var bäst lite i skymundan, som vanligt alltså.
2. Gucci Mane – The Cold War Series (Great Brrritain, Guccimerica, Brrrussia)
3. Lil’ Boosie – SuperBad
4. Raekwon – Only Built 4 Cuban Linx II
5. B.G. – Too Hood 2 be Hollywood

6. Cam’ron – Crime Pays
7. Gucci Mane – The State vs. Radric Davis
8. Project Pat – Real Recognize Real
9. Kurupt & DJ Quik – BlaQKout
10. UGK – UGK 4 Life

11. Freddie Gibbs – Midwestgangstaboxframecadillacmusic
12. Beanie Sigel – The Broad Street Bully
13. Trick Daddy – Finally Famous: Born a Thug, Still a Thug
14. Juvenile – Cocky & Confident
15. Method Man & Redman –Blackout! 2

Och till sist även låtarna:

1. Big Boi – Shine Blockas (feat. Gucci Mane)
Den kyligare hälften av Outkast la mig och många andra på sträckbänken när han hävdade att fullängdaren skulle komma någon gång under 2009. Det gjorde den förvisso inte, men kungen av Atlanta lockade med sig kronprinsen, samplade Jay-Z och släppte årets hiphop-singel istället. Det är både jag och Pitchfork (!) rörande överens om.
2. Soulja Boy – Turn my Swag On (Remix feat. Lil’ Wayne)
3. Clipse - Popular Demand (feat. Cam’ron)
4. Cam’ron – I Hate my Job
5. Lil’ Boosie – Clips & Choppers (feat. Lil’ Phat)

6. Slim Thug – Smile
7. The Pack – Hoes in this House
8. Gucci Mane – Danger’s not a Stranger
9. Three 6 Mafia – Medicine (feat. Gucci Mane & Keri Hilson)
10. Juicy J & Project Pat – Ike Turner Pimpin’ (feat. Slim Thug)

11. OJ Da Juiceman – Make the Trap Say Aye (feat. Gucci Mane)
12. B.G. – Nigga Owe me Some Money (feat. Lil’ Boosie, C-Murder & Soulja Slim)
13. Wale – Chillin’ (feat. Lady GaGa)
14. Raekwon – Have Mercy (feat. Beanie Sigel)
15. UGK – Purse Come First (feat. Big Gipp)

16. Big Kuntry King – I do (feat. T.I. & Young LA)
17. Dirty – He Want da Money (feat. Rich Boy)
18. Lil’ Wayne – We be Steady Mobbin’ (feat. Gucci Mane)
19. The Game – Bang Along
20. Ghostface Killah – Guest House (feat. Fabolous)

21. Chamillionaire – Denzel Washington (feat. Z-Ro)
22. Jay-Z – Empire State of Mind (feat. Alicia Keys)
23. Killer Mike – Imma Fool Wit it (feat. Big Kuntry King)
24. Freddie Gibbs – Womb 2 the Tomb (feat. Pill)
25. T.I. – All Night

BBQ

2009-04-06T02:25:00.003+02:00

Oboj, vilken känsla! Jag liksom tassar fram på det mjukaste av underlag, mina tår kvävs i ett moln av sammet och varje gång jag andas fylls mina lungor av den klaraste luften och min näsa av parfymerad skönhet. Var jag än vilar blicken ser jag en superstjärna. De är här allihop. Bloggvärldens kungar och drottningar. Och jag är bland dem. För fan Ward, du är då en lyckans ost!

Producenten var nyss här inne och förklarade att det var fem minuter kvar till sändning, varför vi måste komma med ut på scen. Alex Schulman, den spjuvern, skrek rätt ut att han alltid kommer. Elin Kling skrattade så champagnen sprutade ur näsan. Marcus Birro agerade något mer erfaret, dunkade honom i ryggen och sa, kort och koncist, NAJS. Jag står och gapar, med tungan hängande ut i luften, under hela incidenten. Det är först när en droppe saliv rinner för min hals och bröstkorg som jag kan frammana nog med fattning för att lyckas stänga munnen. Producenten, som alldeles nyss fick utstå Schulmans patenterade kvickhet, står kvar, bara en smula röd i ansiktet, och väntar på att vi ska följa efter henne. Katrin Zytomierska tar täten. Hon har armen kring Kenza och dem går så, som överförfriskade män går uppför Avenyn på lördagar, och pratar. Jag är verkligen fundersam över vad det är för ord som yppas dem emellan. Är det en lösning på årets hetaste bloggfejd som bevittnas? Eller delar Kenza helt enkelt bara med sig om sina bästa blusfynd? Jag vet inte vilket alternativ jag helst av allt vill höra, så i min iver försöker jag tränga mig före det led som bildats när vi allihop följde efter producenten. Tyvärr resulterar min ansträngning enbart i att jag trampar på David Djuphammars bländvita sneakers. Det råder upprörd stämning ett tag, Nicholas Ringskog tar ett onödigt hårt grepp om min hals samtidigt som Amir från Soul Lounge frågar mig upprepande gånger om jag är keff i huvudet. Jag svarar tveksamt ja, stammar fram fem och ett halvt förlåt och avviker därefter till där jag hör hemma, det vill säga sist i ledet. I den här samlingen är jag INGEN, och det vet jag om.

Vi kommer ut på scen och offret sitter redan på plats. Blondinbella synar oss från topp till tå, kramar varmt om de flesta, även om kramen Kissie fick såg lite väl oengagerad ut. Jag står sist i ledet av oss deltagande, precis bakom Marcus Birro som ger Bella en handflata med fem. När det är min tur att hälsa blir jag plötsligt väldigt nervös och mumlar fram ett knappt hörbart hej. Hon tittar på mig, uppenbarligen konfunderad, och vinkar lätt med vänsterhanden för att därefter sträcka ut högerhanden och presentera sig, eller snarare för att få mig att presentera sig för henne. Min disktrasa till hand placeras i hennes och jag skakar den alldeles för hårt, alldeles för länge, samtidigt som jag glömmer av att säga vad jag heter. Efter det tar jag plats bredvid Elin Kling. Bakom kameran står producenten och håller upp tio fingrar som hon med en sekunds marginal fäller ner, en efter en. När det sista fingret är nere rullar kamerorna igång och det är dags. Roast av Blondinbella.

Bröderna Schulman tar naturligtvis plats på podiet först. Som Sverige svar på Piff och Puff drar dem blondinskämt på löpande band och det är förstås så JÄVLA BRA. Bella skrattar så hon kiknar. Calle, som är flinkare än de flesta, avslutar därför med att peka på henne och nonchalant säga ”blondiner har roligare”. Det är en fantastisk kommentar, naturligtvis, och jag skrattar så högt att Elin Kling väser åt mig att vara lite tystare. Men jag klarar inte av det, jag bara är sådan. När något är roligt, kan jag skratta i fyra-fem timmar.

Nu har fördämningen brustit. Nya talanger äntrar podiet som vore det ingen morgondag. Kissie och Kenza pratar ut om bråken, fast med en hjärtlig grundton. Marcus Birro drar vitsar. Katrin Zytomierska skriker mest, men det är roligt ändå. Bäst av allt blir det dock när killarna bakom Tjuvlyssnat grillar Bella. De hade följt efter henne en hel dag och resultatet var förbluffande. Förbluffande roligt alltså. Jag skulle mer än gärna återge allt som avslöjas men den yra karnevalsstämningen som skapas efter grabbarnas upptäckter av alla tokiga felsägningar är för mycket för mig. Mina ögon tåras till jag inte längre kan se och min underkropp darrar i häftiga konvulsioner av mina skrattsalvor samtidigt som jag slår mig om låren. Det. Är. Fantastiskt.

När jag sitter där, mitt uppe i den mest kraftfulla skrattattacken som världen någonsin skådat, känner jag en lätt klapp på axeln. Det är Marcus Birro. Han pekar mot podiet. Det är min tur. Plötsligt börjar mitt hjärta slå lite fortare och skrattsalvorna som bara för en sekund sedan ljöd ur min mun, är nu borta. Jag stapplar nervöst upp från min plats och trevar försiktigt bort mot det lilla bordet med mikrofonen. Det här är min chans att bli ett med monarkin. Allt hänger på det här, Ward, glöm inte det! Jag harklar mig en smula innan jag börjar min monolog, samma monolog som jag har finjusterat och övat på så många gånger att det närmast liknat en mani.

”Jo, jag har ju bara träffat dig en gång tidigare, Bella, och det var ju på en bar i Italien om du kommer ihåg? Precis innan jag förstörde dig alltså.”

Mitt första skämt är avklarat och jag hör att lokalen fylls av rungande skratt. Tyvärr inser jag alldeles för snart att det skrattet är mitt eget och ingen annans. Publiken är tyst. Deltagarna är tysta. Bella är tystast av dem allihop. Jag känner hur svetten bryter ut från min panna. Jag ler lite förläget en kort stund och blickar snabbt åt både höger och vänster samtidigt som jag svamlande försöker fortsätta vad jag inlett, med resultatet att jag mest får ut mig spridda vokaler och konsonanter utan något som helst sammanhang. Producenten glider obemärkt fram bredvid mig och tar ett fast tag kring min arm för att därefter leda mig av scen. Jag passerar Bella och resten av gänget med ostadiga steg och blicken fäst i marken. Marcus Birro buar lätt när jag gått förbi, Alex Schulman fräser fram att jag är ”slut i den här branschen”. Jag duschar mig länge och väl i logen, och torkar mig lika rigoröst, för att den smutsiga skammen av nederlag säkert ska försvinna. Sedan går jag hem och funderar långt och länge på hemvägen om jag verkligen, på riktigt inte är roligare än Thomas Järvheden.

Recension: Slim Thug - Boss of all bosses

2009-03-23T23:03:00.005+01:00

När jag tittar i backspegeln med ett så där världsvant perspektiv inser jag att 2008 var ett lika klassiskt år för hip-hop som 1996 eller 1992. En urladdning av vulkanisk karaktär, som svar på en bransch och en genre i förändring. Eller för att ta det modernt apokalyptiska förhållningssättet, en sista flexning av musklerna från de stora bolagen. För vad vi fick glädjen av att ladda ner förra året var nya album, alltså glansiga, påkostade, studioinspelade ALBUM, från nästan samtliga stora spelare.

Inom loppet av ett halvår släppte 2000-talets giganter T.I., Lil’ Wayne, Kanye, Ludacris och The Game nya album, precis som de flesta av det gamla gardet, till exempel Ice Cube, Snoop Dogg, Nas och Prodigy. Om vi räknar bort Jay-Z samt tråkiga tonårsfavoriten Eminem var verkligen alla där. Vad händer då 2009? Hittills verkar det inte bli annat än en besvikelse.

Drygt tre månader har än så länge passerat, med resultatet att det mest spännande släppet varit ett av Project Pat. Inget ont om vare sig honom eller hans album, bra som båda alternativen är, men någon vidare stjärnglans strös inte. Visserligen ska man komma ihåg att året fortfarande är ungt, men tecken på att en ny kavalkad väntar under sena halvåret 2009 ser jag inga. De största beten som slängts ut är projekt av redan nämnda Jay-Z och Eminem, två album som redan blivit försenade. Jay-Zs Blueprint 3 skulle ha släppts i februari men står nu utan officiellt datum. Eminems Relapse har förvisso datum i maj, men distribueras av ett bolag som notoriskt flyttar fram sina släpp, varför de som faktiskt fortfarande väntar på ett Eminem-album troligen inte får sin dos av D12-inhopp och ”tokroliga” videos förrän i höst. De två andra stora albumen, Dr Dres Detox och Raekwons OB4CLII, har båda två redan blivit uppskjutna i flera år, varför man inte borde hålla andan i väntan på de vaga upplysningarna att dem ”kommer någon gång i sommar”. Just det ja, 50 Cent också. Oboj, så spännande.

Men nog pessimism, man ska vara glad över vad man har, och vad man har just nu är Slim Thugs uppföljare till magnifika debuten Already Platinum, Boss of all Bosses. Det är en liten juvel av Houstonsk rap, som förtjänar all uppmärksamhet den kan få.

Just det orättvist bortglömda debutalbumet Already Platinum har för mig vuxit till en modern klassiker från södern sedan det släpptes 2005. Det är måhända inte ett verk som präglas av ett tydligt tema eller av särskilt utmärkande lyrik, Slim Thug pendlar mest mellan att förklara att han är rik och ligger med många brudar, för att då och då krydda med några stänk av att han är jävligt hård också. Men det är ett album vars utsökta produktion är enhetlig och stilren, vilket numera är näst intill ett unikum i kommersiell hip-hop. Produktionen hämtades nästan enbart från Neptunes finaste skattkista samt från Mr. Lee, som i sin tur låter som ett tyngre Neptunes från Chicago. Men framför allt ligger styrkan i Slim Thugs röst, rap-världens bredaste och djupaste basröst med en pondus större än någonsin Chucky Ds.

Det var alltså med största förhoppningar jag tog mig an Boss of all Bosses-läckan. Produktionen är fortfarande av finaste märke, och Slim Thug har fortfarande den goda smaken att låta en ensam producent stå för det mesta: Neptunes – ut, Mr. Lee – in, Till en början var jag lite besviken över det valet, Neptunes sparsmakade beats passade trots allt Slim Thug som handen i handsken. Ändringen blev emellertid till slut knappt märkvärd, då nästan samtliga låtar från Mr. Lees studio följer mallen som kartlades i Already Platinum. Kort sagt; det är fortfarande den sega syntbasen som gäller, fast med brasklappen att det kläms in ett par halvsåsiga soulsamplingar också. Viss spretighet alltså, men inget vidare störande. Dock förstärks spretigheten av att Slim Thug gått i en populär fälla, nämligen den att låta sina polare droppa verser i nästan varenda låt. 11 av 13 låtar är featuring, en siffra att jämföra med debuten där bara 7 av 16 låtar gästades. Det är synd, eftersom Slim Thugs leverans är precis lika bombastisk och len som förut, varför man vill höra mer. Å andra sidan är samtliga gäster från Houston, varför det åtminstone blir enhetligt på ett sätt.

Inledande titelspåret är precis allt en inledning ska vara, det vill säga ett löfte om stordåd. Den ödesmättade, djupa basen i samklang med en patentförklarad, lagom seg syntslinga och Slim Thugs nästan maniska mässande om att han verkligen, på riktigt, är bossen över allt och alla, rullar över till den något lugnare I’m back, som logiskt nog fortsätter med bossförklaringen. Värt att notera är att I’m back på förhandsläckor var i en annan version, en släpig Dre-producerad tråkmåns till låt. Det hedrar jätten från Houston att han istället valde versionen av Mr. Lee. Pondus också i valet av producenter alltså, att utesluta ett Dre-beat värt en halv miljon kräver sin karl.

Albumet fortsätter på det något långsammare spåret, via den ganska jobbiga singeln I run, som märkligt nog är svagast i ledet, fortsätter med att Mannie Fresh tillåts krydda fjärde spåret Show me love med lite bounce – Houston-style – och följs upp av albumets kanske finaste stund, Jonsin-proddade Smile. Det är en förbannad Slim Thug som skryter för sina fiender så där nonchalant, på ett beat som är exakt så hypnotiserande som bara Jonsin kan göra dem. Sen börjar den låånga gästkavalkaden. Paul Wall rappar om bilar på souldoftande Top Drop, UGK om att vara hög på Ridin’ Dirty-flörten Leanin’. Scarface om att vara hård på Hard, Killa Kyleon om bitches på den halvsömniga She like that och Z-Ro om hur man hanterar alla hatare på eminenta Associates. Albumet avslutas med det gigantiska monstret till posselåt och den episka Texashyllningen Welcome 2 Houston, där hart när varenda stort namn fått droppa ett par lines. Intellektuella ämnen hela vägen alltså, fast det är å andra sidan inte vad man letar efter i en Slim Thug-påse. Tung bilåkar-rap behöver inte vara svårare än så här. Den är bara gjord för att få sätena att skaka.

Hursomhelst är det en oerhört jämn skiva som levereras, av 13 låtar kan 10-11 ses som starka, och trots min på förhand modesta skepsis i valet av producenter och gäster, lyckas alltså Slim Thug återigen bevisa den fingertoppskänslan han besitter när det kommer till att välja låtar. Den vanliga kritiken kommer säkerligen att höras, och till viss mån har den rätt; det är inget vidare estetiskt eller ens särskilt smart album. Däremot är det en 13 låtar lång radda av mer eller mindre oklanderlig uppvisning i att ha kul och tjäna pengar. Hade jag sysslat med att dela ut betyg hade det säkert landat på en åtta, snuddande när den där åtråvärda nian. Jag kan redan, nästan utan att tveka, måla upp det här till bästa hip-hopen 2009, och det inte bara för att det är ett väldigt bra album. Det är nästan lika mycket för att 2009 inte förtjänar mycket annat än ett rapp rakt i ansiktet av bossen själv.

Ward styr konsten II

2009-03-19T16:04:00.005+01:00

Ills ’n’ thrills är ödsligare än någonsin, nu när mina mest prominenta spelare bestämt sig för att skriva om judar, ägna sig helhjärtat åt Twitter eller helt enkelt lagt av. Å andra sidan kan det lika gärna vara avsaknaden på bra material, fast det har å ena sidan inte stoppat någon förut. Att kvalitetsmätaren ligger på sparlåga är för övrigt ingenting jag skäms över. Det känns bra att veta att jag kan steppa upp skiten en nivå till om jag har tid, ork och lust. Ouppfyllda löften är löften det också, liksom.

Tänkte först hata lite på Fokus artikel, men tappade snabbt lusten. Enkla poäng är till för andra att hämta, åtminstone idag. Så istället för att skriva ner en oinitierad källa tänkte jag själv skriva ytterligare en oinitierad text om konst, ett ämne som jag inte riktigt kan släppa. Därför bestämde jag mig för att bege mig till Göteborgs konstmuseum en dag då jag inte hade något speciellt för mig. Jag gjorde så av två orsaker:

1) Det var flera år sedan jag var där sist. Det var en gång i åttan, eller möjligtvis sjuan, jag är inte säker. Då rörde det sig om en utställning vigd till skräckfilmer, medelst ett par lama videoprojektioner och fyra lakan blötlagda i röd färg som hängde på väggarna, bara sådär. Annars minns jag inte mycket av utställningen i sig, annat än att mannen som var ansvarig för den erkände att han aldrig vågat se klart The Shining eftersom han ”fick rysningar redan vid öppningsscenen”. Han var 28 år gammal. Ömma konstnärssjälar = helt töntiga.

2) Museum är grejen. En knallar runt i stora hallar och låter ögat vila på uppstoppade djur, skulpturer eller tavlor. Och samtidigt får man intrycket att man faktiskt vidgar sitt sinne. Som att låta bli att göra någonting fast utan skammen alltså.

Göteborgs konstmuseum är dessutom fantastiskt av en annan orsak, när man står på trapporna som leder till ingången och blickar bakåt är det en syn värdig ett vykort. Om man någon gång får lust att göra film som utspelar sig i Göteborg räcker det med att gå och ställa sig just på den platsen och filma några sekunder därifrån. Det är som Göteborgs svar på Eiffeltornet eller Big Ben, det vill säga en perfekt syn för en försoffad biopublik att inse ”aha, nu är vi i Göteborg, ja”.

Men nog om utsidan, insidan är ju faktiskt vad som räknas, menar många, varför jag kände mig nödgad att gå in också. Det hängde en hel del tavlor på väggarna, kan jag berätta, och jag kände mig så där lagom borgerligt kulturell när jag strosade genom salarna, alla pompöst namngivna efter sina döda bidragsgivare. Någon vidare analys av verken är jag dock inte beredd att ge, en kombination av min okunskap och mitt ointresse. Men jag kan åtminstone delge er att jag verkligen gillade den nordiska konsten, à la Kylberg, och verkligen ogillade Göteborgskoloristerna och det kludd de skapade. När jag lämnade museet var det därför med en ambivalent känsla; som museum sett är det bra, måhända inte lika respektingivande som Paris, Bilbaos eller ens Stockholms representanter, men ändå. Tyvärr är de bästa bidragen från andra än lokala förmågor. Det är alltid så med Göteborg; värdelöst med det vackra, fantastiskt med det fula. Se bidrag nedan:

Back to basics

2009-03-10T23:15:00.003+01:00

Jag går uppför Aschebergsgatan med en kasse burköl av något polskt budgetmärke jag köpt för fyra kronor styck av en gammal gymnasiekompis som pendlar mellan Warszawa och Göteborg för något rederibolags räkning. Till följe har jag en man jag aldrig tidigare träffat som envisas med att fråga mig i en nästan gråtfärdig ton om livet är en schlager. Jag vet inte vad jag ska svara, eller om han ens kräver ett svar, så jag är tyst. Jag är på väg till en fest hos Erik, en kille jag läst ett par kurser med. Vart Schlagermannen är på väg vet jag inte, såvida han inte bestämt sig förfölja mig för alltid. Jag undrar om Erik kommer att släppa in Schlagermannen.

Vi står vid ett övergångsställe, jag och Schlagermannen, med byggnaden där Erik bor bara hundra meter bort. Ljuset är rött och vi väntar på att gå över. Jag tittar Schlagermannen i ögonen. Han tittar tillbaka och frågar mig vädjande om livet verkligen är en schlager. Jag är tyst en stund innan jag svarar ”Nej..?”. Han verkar modfälld över mitt svar, men ändå nöjd på något vis, och klappar mig på axeln innan han vänder på klacken och går tillbaka nerför Aschebergsgatan. För en millisekund överväger jag att följa efter honom, men går istället över gatan då ljuset slagit om till grönt, och vidare uppför trappan i byggnaden där Erik bor.

Jag knackar på dörren och Erik öppnar, hälsar mig välkommen och jag tar av mig mina skor och går in, genom hallen, till vardagsrummet där det står, sitter och dansar totalt fjorton människor, varav jag bara känner igen fem stycken. Det finns en ledig plats i soffan där jag sätter mig och tar upp en öl ur min kasse. Jag sitter till höger om Rebecka, Eriks flickvän, som frågar mig med kvitter i rösten om jag någonsin varit i Paris. Jag svarar ja och hon förklarar att hon pluggade konsthistoria där i ett halvår. ”Då kan du franska rätt bra, eller?”, säger jag. Hon svarar med ett utdraget jaa, och sen blir det tyst. Jag reser mig upp och går till köket där jag öppnar en till öl, för att få det att se ut som om jag har en aning om vad jag sysslar med.

I köket sitter Erik vid köksbordet tillsammans med en kille jag aldrig träffat förut. Jag sätter på mig den lediga stolen vid bordskanten som Erik pekar på, som en gest att få mig att slå mig ner. Erik och killen, som jag efter en stund märker kallas för Robban, är mitt i en livlig diskussion om Eriks bil. Jag kan ingenting om bilar så jag håller käften, men sitter ändå kvar, mest för att jag inte har så mycket annat att göra. Killen som heter Robban intygar att Erik verkligen borde lämna in sin bil för rostskyddsbehandling. Erik intygar i sin tur att han verkligen inte har råd, ett svar som Robban skrockar gott åt. ”Man måste ta hand om sin bil”, är allt han svarar.

Ju längre Erik och Robban diskuterar bilar, ju mer inser jag att Erik och Robban inte alls diskuterar, utan att Robban är den som pratar mest hela tiden. Erik sitter tyst i lika långa stunder som jag själv sitter tyst och nickar mest, eller hummar instämmande, och verkar mer intresserad av att pilla bort etiketten från flaskan han håller i än av vad Robban säger. Dessutom verkar ämnet glida från Eriks bil till bilar i allmänhet, ända till Robban på eget bevåg börjar berätta en historia som handlar om hans kompis som åkte bil från Uddevalla till Växjö för att träffa just Robban, som är där på semester. Jag undrar verkligen varför han är på semester i Växjö, men bestämmer för att inte fråga.
”Till saken hör att det var en varm dag”, betonar Robban, ”och det är viktigt att komma ihåg”. Historien fortsätter med att kompisen, som kör någon gammal ”rishög”, stannar på en bensinmack.
”Så han stannar på en bensinmack för att fylla på bensin åt sig själv och köper alltså en Cola”, fortsätter Robban och kluckar gott åt sitt skämt. ”När han kommer ut ur affären där vid bensinstationen så ser han att motorn ryker utav bara helvete, liksom. Och gissa vad han gör?”

Robban tittar på mig med stora ögon, uppenbarligen förväntandes ett svar. Jag är tyst ett ögonblick och flackar med blicken mot Erik som också han tittar på mig, dock inte lika förväntansfull. Jag harklar mig och säger tvekande:
”Han… drack upp Colan?”
”Nej! Han häller ner hela jävla burken i motorn för att kyla av den. Men då skär ju sig hela skiten och min kompis blir sittande där till jag hämtar upp honom två timmar senare!”
Historian verkar vara slut och Robban lutar sig bakåt, uppenbarligen nöjd över underhållningsvärdet i historian, och dricker ur en flaska vodka. Det är ganska så tyst en stund innan Robban bryter tystnaden och frågar mig om jag har körkort. Jag svarar nej. Robban nickar eftertänksamt en stund innan han fortsätter:
”Nej… Det kanske inte är för alla…”
Jag reser mig upp ur stolen och går tillbaka ut till vardagsrummet.

När jag därefter står på vardagsrumsgolvet och dansar med en söt, blond tjej som presenterar sig som Matilda, märker jag att jag är väldigt full. Jag är så full att det känns som en god idé att kyssa Matilda. Tyvärr verkar hon inte vara lika full och tycker inte att det är en lika god idé, utan lutar sig istället bakåt när jag lutar mig framåt. Lyckligtvis är jag så full at jag inte bryr mig nämnvärt, utan fortsätter dansa med henne. Hon är i sin tur tillräckligt full för att inte heller inse eller bry sig om pinsamheten i vad som nyss utspelade sig och dansar också vidare. Vi står så och dansar ett tag, innan jag bestämmer mig för att återigen slå mig ner i soffan, vilket jag också gör, ännu en gång bredvid Rebecca.

Rebecca pratar lyckligtvis om någonting helt annat än Paris och konsthistoria, utan frågar mig istället om jag varit i London där hon pluggade arkitektur ett halvår. Jag svarar ja, och bestämmer mig i samma ögonblick för att inte fråga henne om han kan prata engelska bra. Det känns onödigt, då jag nästan är säker på att hon faktiskt kan prata engelska bra. Rebecca förklarar skillnaden mellan London och Paris grundligt, av orsaker jag inte kan förstå. Dessutom börjar jag bli lite lätt illamående av min polska öl, av vilka jag nyss avslutat min tionde och sista. Mitt huvud snurrar lite, halsen känns ganska tjock och jag har svårt att fokusera blicken på något en längre stund. Därför tycker jag också att det är en smula behagligt att Rebecca pratar vidare utan att ta minsta notis om vad jag tycker och tänker. Det passar mig som handen i handsken, för jag har ingen lust att göra någonting alls förutom att sitta ner, ta det lugnt och stirra tomt ut i luften. En situation som också verkar falla Rebecca i smaken.

Rebecca maler på om olikheterna i stadsbilden samtidigt som jag, till min förvåning, ser Matilda omfamna Robban på vardagsrumsgolvet mitt framför mina ögon. De står väldigt nära varandra och ser ut att viska förtroligt i varandras öron. Robbans läppar rör sig och Matilda ser ut att lyssna med största koncentration på vad han viskar. När Robban är färdig skrattar hon till, med ett högt, kort och oerhört roat fnitter samtidigt som Robban ler brett. Efter det går det fort. Medan Rebecca är mitt i en harang om varför Paris nattliv är överlägset Londons dito, plockar Matilda upp sin handväska från en byrå, vinkar hej då till någon tjej och går till hallen där hon sätter på sig skorna, öppnar dörren och går ut. Robban håller henne i handen under hela proceduren och följer efter henne som en lojal och kärleksfull hund. De är ute ur lägenheten innan Rebecca hunnit poängtera att Londons nattklubbar ofta är större men samtidigt smutsigare än dem samma i Paris. Jag nickar förstrött tillbaka och förbannar mig själv för att jag inte tog med mer öl.

Det är nästan morgon och Rebecca har avslutat sin utläggning om Paris mot London, men inte alls för så länge sedan som hon borde. Hon sitter fortfarande bredvid mig, nu med Erik på sin andra sida. Vi är fyra stycken kvar i lägenheten, utöver mig själv, som fortfarande sitter orörlig i soffan, ännu lite illamående. Kvar finns också Rebecca och Erik, som kramar om varandra i samma soffa, samt en kille som sover vid elementet under fönstret och en tjej som sitter i fåtöljen. Hon har spillt rödvin på sin ljusblåa klänning men verkar ha accepterat det och sover djupt. Det är dags att gå hem, tänker jag, och reser mig. Ingen tycks protestera nämnvärt när jag kliver i mina skor, tar på mig min jacka och öppnar dörren till lägenheten.

På Aschebergsgatan är det lugnt och tyst och iskallt när jag går nerför den, mot spårvagnen. Jag är fortfarande full, märker jag, för det känns helt plötsligt väldigt olustigt att gå nerför en brant. Nästan overkligt, och jag tvingas blinka hårt och länge för att verkligen inse det faktum att vägen lutar. Jag kommer fram till hållplatsen och sätter mig ner på en bänk med värkande muskler och tungt huvud, praktiskt taget utmattad av strapatsen. Spårvagnen kommer och jag hoppar på den. Vagnen är näst intill helt tom, så när som på en ensam kille som sitter längst fram. Jag sitter längst bak. När vi åker förbi Valand ser jag en handikappad man i rullstol på hållplatsen över gatan. I hans förlamade knä sitter en kvinna som smeker honom varsamt över kinden samtidigt som hon kysser honom. Han verkar lycklig. Livet är kanske en schlager ändå, tänker jag, men bara ibland.

That stoopid shit

2009-03-05T17:55:00.005+01:00

Det har cirkulerat ett diagram på internet ett par dagar nu, och det känns nästan som om nyheten sluppit de flesta förbi, eller åtminstone som om de flesta ignorerat nyhetsvärdet i det. Jag får väl därför, så att säga, ta saken i egna händer och skriva om det själv. Nåväl, tillbaka till diagrammet, som för övrigt är skapat av någon amerikansk universitetsstudent med väldigt mycket fritid. Killen i fråga har luskat fram en hel massa personers resultat på de amerikanska standardiserade proven SATs och samordnat dem med respektive personers favoritmusik, för att på så sätt ”bevisa” vilken musik man blir ”smart av”. Eller åtminstone vilken musik ”smarta” personer lyssnar på. Resultatet är en fjäder i hatten för alla Annah Björk-skallar därute.

Längst ut till vänster i diagrammet, det vill säga artisten som de med sämst provresultat lyssnar på, är Lil’ Wayne. De bara något mer framstående eleverna lyssnar på T.I., de något smartare lyssnar på Jay-Z och ytterligare lite längre fram hittar man Nas. Men då ska tilläggas att vi fortfarande är långt till vänster i diagrammet. Idioter lyssnar på hip-hop, verkar vara pudelns kärna. Det hela blir ännu mer förvirrat när postgrunge (Lifehouse! Third Eye Blind!), arenarock (AC/DC! Oasis!) och John Legend ligger väldigt mycket längre åt höger, påpekandes att det minsann är intellektuellt berikande musik. Vill du häpna mer över den synes osammanhängande villervallan av oresonligt skitsnack finns hela diagrammet här.

Men för oss som tycker att Waynes fantastiska ordflöde egentligen borde attrahera de mest vetgiriga av sinnen får väl nöja oss med det faktum att Weezy kommer att hamna långt längre åt höger när Rebirth släpps. Detta eftersom distade gitarrer och allmänt collegerocktjafs uppenbarligen behagar de skarpare hjärnorna mer. Upprättelse till slut, alltså.

Så vad ligger längst åt höger? Det vill säga, vad lyssnar de smarta kidsen på? Gamle goda Ludwig van, naturligtvis! Beethoven är förvisso en bra kompositör, med låtar så självhäftande att man kan nynna på dem redan efter enbart en genomlyssning, men frågan är vilken dessa människor är, de som hävdar att detta är favoritmusiken? Jag vill tro att dem är precis likadana som killarna på min gymnasietid; veka samhällsstudenter med glasögon, stickade slipovers och ett lätt anslag Asperger. Säga vad man vill om människor som Camilla Lundberg, med någon vidare utstrålning har dem inte.

Till sist kan jag bara tillägga att Kent är vad idioter i Sverige lyssnar på. Daniel Westling, 0,1 på Högskoleprovet, är ett slående exempel på det.

Barnstjärnor

2009-02-26T22:09:00.003+01:00

Barnstjärnor är ett kittlande fenomen jag aldrig upphör fascineras utav. Det är liksom fantastiskt och äcklande på samma gång att se barn kläs ut i vuxenkostym och ställas ut för allmänheten medan föräldrar drar i trådarna bakom scenen. Att se Michael och hans bröder sjunga och dansa som synkroniserade robotar är värt alla applåder i världen, för de var inte bara gulliga i sina oproportionerligt stora afrofrisyrer, I Want You Back är ju faktiskt en av Motowns absoluta toppar också. Samtidigt får man en fadd eftersmak av uppvisningen när man vet hur pappa Joseph domderade ungarna eller när man ser den bisarra freakshow Michael Jackson är idag.

Och det finns fler exempel på stjärnor som exploderat i ung ålder för att senare i livet fallera under allmänhetens lupp. Michael är ett exempel, Britney ett annat. Och så sent som för två veckor sen gjorde Chris Brown som sin namne Bobby och spöade upp flickvännen. Om några år hittar vi Amy Diamond och Molly Sandén i VIP-loungen på Sturecompagniet med näsorna fulla av kola, såvida det inte redan hänt vill säga. Oavsett om fenomenet barnstjärnor ska etiketters som ”barnarbete” eller inte, kan väl de flesta enas om att det åtminstone inte är särskilt bra för de små livens psyke, det att bli satt på scen i tidig ålder.

Hip-hopen har också haft sin beskärda del av barnstjärnor, ända sedan en viss Jermaine Dupri plockade upp två grabbar i köpcentrum och vände deras byxor bak och fram. Nedan följer en lista på de bästa barnstjärnor/grupper från hip-hopen.

1. Shyheim
Om den mesta barnrappen är söt och gullig är Shyheim antitesen till det påståendet. Han var en hangaround till mäktiga Wu-Tang på den tiden de faktiskt var mäktiga och lyckades få spela in ett soloalbum 14 år gammal 1993, mest tack vare något diffust släktskap till Ghostface. Fast det är att vara en smula orättvis mot Shyheim, första albumet andas New York tidigt nittiotal och är kallt, hårt, elakt och, i mångt och mycket, briljant. Dessutom överstrålar han både ODB och Jay-Z på Big Daddy Kanes klassiska posselåt Show & Prove. Tyvärr lyckades Shyheim aldrig slå stort, utan fick fortsätta agera i periferin, bortom de stora scenerna. Men han är fortfarande med på banan, senast känd för att ha biff med Raekwon. Storslagen meritförtäckning ändå.

2. Hot Boy$
Många glömmer, eller vet inte om, att Lil’ Wayne började karriären som en lojal fjortonårig lagspelare i Hot Boy$, men så var det. 1997 var året då Cash Money samlade ihop grabbarna som brukade hämta kaffe till Kilo-G och satte dem framför mikrofonen och ett par beats signerade Mannie Frash. Hot Boy$ var så väldigt annorlunda i jämförelse med andra barngrupper: de behöll gatuestetiken varför man slapp rappande om högstadiekärlek, förstulna blickar i korridoren och hur jobbigt det är när mamma tjatar på en. Här handlar det om droger, pistoler och att åka bil; saker jag kan relatera till i min vardag alltså! När jag nu lyssnar igenom debutskivan är det dock inte särskilt klart att Weezy skulle komma att bli den mest lysande stjärnan av dem alla. B.G. och Juvenile är galaxer bättre. Synd bara att de stannade i utveckling medan Weezy blev det monster vi känner och älskar idag.

3. Lil’ Bow Wow
Bow Wow droppade prefixet “lil’” när han tyckte att han blivit för vuxen för det, vilket var i ungefär samma veva som han blev dålig också. Hans första album, Beware of the dog, är en milstolpe inom barnhip-hop, med en finfin produktion signerad dåtidens största producent, Jermaine Dupri, fullproppad med hits. Ärligt, singeln Bow wow (That’s my name) är fantastisk, från den ödesmättade synten till den påkostade videon. Men den största milstolpen med Bow Wow var att han i grund och botten var den första av de mer, så att säga, cyniska barnstjärnorna inom hip-hopen. Han var paketerad från starten som den gulliga ungen från gatan med cornrows och för stora kläder. Vilket inte på något sätt hindrar honom från att vara bra, men det ger liksom vatten på alla politiskt korrekta paragrafryttares kvarn som tycker barnindustrin är såå förfärlig.

4. Lil’ Romeo
So So Def introducerade världen för Bow Wow 2000, varför söderns andra stora utpost vid den här tiden, No Limit, kände sig tvungna att replikera. Lil’ Romeo, son till Master P, brorson till Silkk the Shocker och C-Murder blev, faktiskt, den yngsta någonsin att toppa Billboard. Det var med singeln My Baby, som logiskt nog samplade den tidigare rekordinnehavaren Michael Jackson. Tyvärr gick det rejält utför efter det självbetitlade debutalbumet, men det står sig å andra sidan fint idag, och kan med rätta sorteras in i de översta lagren av No Limits katalog. Idag verkar rapkarriären ligga på is främst för att de senaste albumen varit totalt värdelösa. Men tydligen ska han vara helt okej på basket plus att han skapat någon slags seriefigur som lär barn om värdet i att värna om naturen. Inte så hood. So So Def får väl ses som segrare i barnstjärnestriden. Lil’ Romeo var, i det långa loppet, för ojämn samtidigt som Lil’ Bow Wow fick stöd från mycket större spelare mest hela tiden.

5. Biv 10 Pee Wee Allstars
Att se barnstjärnor kan bli som att se skönhetstävlingar för barn – lite obehagligt alltså. Pee Wee Allstars är lite på det sättet. Ett skivbolag samlade ihop ett gäng ungar och sa åt dem hur de skulle bete sig, se ut, röra sig och låta. Å andra sidan är det svårt att blunda för det faktum att det enda albumet som gavs ut innehåller förstaklassiga beats och, på sina håll, överraskande bra rappande. Det blev dock inga stjärnor av pojkarna, men en av dem, Rashad, får åtminstone agera weedcarrier för T.I. och resten av Grand Hustle-stallet. Men för all del, lyssna på Sumthin’ terrible med Mag 7. Han är utan tvekan den bästa av alla barnrappare på den här listan, när alla fortfarande var unga och gulliga vill säga. Om resten av kidsen i Pee Wee Allstars hade låtit så här bra hade förstaplatsen varit given.

6. Kriss Kross
Duon som fick dig att rocka brallorna bak och fram var, precis som Bow Wow, Jermaine Dupris skötebarn och hans produktion slungade inte bara de två grabbarna till stjärnstatus utan han själv också. Debuten Totally Krossed Out låter än idag väldigt bra, om än lite vekt för min smak. Men man blir lätt nostalgisk när man hör Mac Daddy och Daddy Mac spotta sina verser och förundrad över hur jävla stora de ändå var. Jag har för mig att jag har läst någonstans att debuten är ett av de 15 bästsäljande hip-hopalbumen någonsin. Jag ser ingen anledning att säga någonting mer om det.

7. Another Bad Creation
Södern har fullkomligt spottat ut barngrupper vilket väl inte är speciellt märkligt. När det gäller hip-hop har Södern ständigt gått i bräschen för nya stilgrepp, hur olika (crunk) de än är (Miami bass). Another Bad Creation var hursomhelst bland de första barngrupperna någonsin, 1991 släpptes deras första album. Det är mysigt att lyssna på dem, då de låter som en blandning av sena Jackson 5 och De La Soul. Lagom farligt alltså, men inte så mycket mer.

8. Lil’ Jared
Jag vet inte så mycket om Lil’ Jared annat än att han är från Texas och är Traes son. Men det räcker med att se videon här nedanför. Åtta år gammal har lille Jared redan fattat grejen. Södernsläpigt läspande, pengakastande, rims, dookie rope, pitbullterriers; allt finns med! Det enda jag inte fattar är varför både Jared och Trae envisas med att göra westside-tecknet, men det får väl vara då.

Ward styr konsten

2009-02-21T23:47:00.004+01:00

På Ills ’n’ Thrills skjuter vi hej vilt, helst från höften och gärna oregelbundet. Så leker livet för en bloggare som varken stolpat upp ämnen eller tidsram. Deal with it. Från hiphop till ”alfahanne”-prosa till, ja just det, konst. Logiskt och pedagogiskt, som alltid, alltså.

Först sattes bollen i rullning med Anna Odell som låtsades vara psykiskt sjuk och skojade fram emoblad och ångestattacker som en annan Bright Eyes-skalle, med tvångsintagning som påföljd. Förfärade hobbyrecensenter mumlade mantrat ”ersättning, ersättning” tills de blev hesa. Men det var innan de återigen satte kaffet i halsen när nästa skandal lyftes fram bara några dagar senare. Nu blossar debatten på riktigt och överskuggar till och med Piraträttegången i floskler.

Fast den där tunnelbaneterroristen har tydligen sålt två exemplar av sin konst (eller var det skadegörelse?) för i runda slängar 30 000 styck. Detta applåderar jag, högt och ljudligt. Inte så mycket för själva konsten utan snarare för konsten att kunna sälja den. Det visar på vad sann entreprenörsanda och om det är något jag ser upp till så är det hustlin’. Eller så rör det sig helt enkelt om stor konst, vad vet jag.

Bäst med konstdebatten: Den vidsynta kritik som lyfts fram, att Taggarn, i likhet med den trollande psyksjuke, gör det ”för uppmärksamheten”. Som vore det något exceptionellt? Är inte konst till för att väcka just uppmärksamhet eller vad? Lite som att kritisera mördare för deras brutalitet eller tecknade filmer för att vara overkliga, alltså.

Annat bra, eller åtminstone roligt, var Lena Adelsohn Liljeroths utspel. Hon plockade partipoäng som barn plockar äpplen från träd när hon stack ut hakan och kallade spraytilltaget för skadegörelse – inte konst. Nya Moderaterna – folkligt så det förslår. Vad mer som var bra var att alla var så himla upprörda över konstnärerna och deras (fniss) konstighet att Piraterna flugit under radarn, åtminstone i viss mån. Inte för att jag bryr mig speciellt mycket om de får gå Golgatavandring uppför Skojarebacken eller inte, men då slipper vi i alla fall tusentals oinsatta människor som vill visa sig politiskt korrekta där också liksom.

Sämst med konstdebatten: Tja, förutom det av Svenska Dagbladets dubbade ”latenta kulturhatet”, är att gängse bild verkar vara att Konstfack som lärosäte ska bära ansvar för diverse ekonomiska påföljder, vilket är ett gytter av je ne sais quoi i mina öron. Både Anna Odell och Taggarn är vuxna människor och torde därför få stå för konsekvenserna själva, som de sanna konstnärer de är. Ty om de inte själva kan stå till svars för sin konst, varför ska då andra människor ens bemöda sig försöka förstå den?

Slutligen har jag bestämt mig för att framföra min hemskrudade performanceart och tända eld på en Saab i Rosenbad, bara sådär, något som med stor sannolikhet kommer att bli nästa veckas konstskandal. Om de övertydliga pekpinnar Anna Odell använde sig utav var stor konst är väl mitt tilltag detsamma, eller?

Dagbok från Tebe

2009-02-14T18:26:00.003+01:00

Jag har alltid älskat henne mer än någon annan kvinna jag någonsin träffat. Emma på dagis, hon med det blondaste håret någonsin, som pussade mig på kinden efter att jag gjort mål i fotbollen på rasten. Åt helvete med henne och hennes slampighet, jag har försökt förtränga henne ända sedan hon pussade Richard på kinden bara några veckor efter att hon gjort detsamma med mig. Fuck Linda på mellanstadiet, hon som fick bröst först av alla och som jag använde i mina onanifantasier också långt, långt senare. Och Viktoria på högstadiet, hon kan försvinna ur mitt liv hon också. Bara för att du sugit av mig ett dussintal gånger betyder inte det att jag är dig evigt tacksam. Camilla och Lisa och Maja på gymnasiet, ni är mig inte längre värdiga. Sara, du som jag en gång älskade, du kan dra åt helvete mest av alla. Du, med dina markerade smilgropar och rådjursdjupa isblå ögon, jag har annat att tänka på. Jag har en ny kvinna att skänka min kärlek, att ge mina tankar och att berika med min eviga uppmärksamhet.

Jag minns de män som har passerat genom hennes liv. Jag har hatat dem alla innerst inne, även om jag inte sagt det rätt ut. Jag har istället försökt buteljera min aversion inom mig och bidat min tid. Jag försökte glädja mig åt hennes försök att nå äkta kärlek och fyrat av falska leenden när jag sett hur lycklig hon blivit av dem. Alltid försökt att vara artig och väluppfostrad när jag presenterats dem, skakat hand, ständigt lite för hårt, och tittat dem djupt in i ögonen, ofta vänligt med den starkaste vilja jag kunnat uppnå, men minst lika ofta med ett illa dolt hat flammande i centrum av mina pupiller. Bidat min tid, som sagt, har jag gjort, ibland med ett spel bakom gallerierna, ibland utan det. Ibland har jag ljugit dem rakt upp i ansiktet om dem frågat om dig, ibland har jag konstruerat diaboliska planer för att röja dem ur vägen. Nästan jämt har jag inte varit tillräckligt rak i ryggen för att utföra dem, men jag har ständigt gäckat i kulisserna, som en skugga eller ett spöke, med en rak och tydlig agenda: förstöra konkurrensen, vinna kampen.

Och nu är tiden inne. Jag sitter i mitt vardagsrum med kuken uthängd ur byxorna. Det här ska bli mitt mästerverk, min present till henne på Alla hjärtans dag. Det är ett frostigt och ganska obehagligt arbete, det att omsluta sin mandom i gips, men den värsta chocken har lagt sig. När jag stack ner den kände jag hur ollonet sved av blandningen och bättre blev det inte när jag trängde ner skaftet. På ett sätt var det å andra sidan en smula erotiskt, men samtidigt var det alldeles för kallt, grovkornigt och svårgenomträngligt för att påminnas om något sexuellt äventyr. Det är fortfarande obehagligt, nu när en halvtimme har passerat, och när jag med fingrarna känner på gipset som ligger i plastbehållaren jag vanligtvis använder till bakning är det fortfarande poröst. Det krävs alltså fortfarande lite tid och tålamod från min sida. Men tålamod har jag gott om. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, tänker jag och lutar mig bakåt i soffan, med plastbägaren, gipset och kuken i båda mina händer, tv:n sprutar ut direktsänd storslalom, och jag tänker tillbaka på mig själv och henne.

Hon har alltid funnits i mitt liv, ända sedan barnsben. På dagis var hon där och hjälpte mig bygga sandslott. Vi skrattade tillsammans och sprang runt med glädje i blicken, precis sådan otvungen glädje enbart ett barn kan känna när han får göra som han vill. På lågstadiet var hon också och hon hjälpte mig med läsandet, skrivandet och räknandet. Hon var duktig, och lärde sig fortare än mig, men var aldrig sen att ge mig en hjälpande hand när jag som mest behövde det. Hon var heller aldrig sen att hjälpa mig när jag kände mig liten och osäker, som när jag började i en helt ny skola, med helt ny människor i mellanstadiet. Eller när jag började spela fotboll med andra, helt nya människor. Hon var där och höll mig handen, hjälpte mig att passa in och hitta nya kompisar. Att pröva på nya saker var inte längre än skrämmande eller farlig tanke, för jag visste att hon skulle stötta mig. Och listan kan skrivas längre, men jag ser ingen anledning till det. Mönstret fortsätter, hela tiden, hon och jag, hand i hand, mot världen.

När jag vaknade ur en slummer jag inte hade planerat hade storslalomen på tv avslutats och utanför började solen gå ner. Jag tittade ner i den gula plastbehållaren och trevade försiktigt med handen. Jag kunde inte längre gräva mig neråt i gipset, det tidigare porösa var nu stelt och hårt och oböjligt. Försiktigt lyfte jag ur paketet från skålen och la det på köksbordet. Där började det omsorgsfulla arbetet att få ut kuken ur min skulptur. Det var ett hantverk som krävde största möjliga koncentration, men jag lät det ta den tid det tog. Denna gång skulle jag lyckas. Denna gång skulle jag bli lycklig. Denna gång skulle vi bli lyckliga. När jag var klar, efter en god halvtimmes stretande, placerade jag avgjutningen med största försiktighet i en vacker snidad trälåda med karvade konturer på locket och sidorna. Det var en skör men grann skapelse som fortfarande osade av min odör, märkte jag, när jag luktade snabbt i den i hålighet min kuk tidigare hade varit. Men innan jag skickade iväg lådan med dess innehåll och tillhörande kort målade jag gipsverket svart. Det såg tufft ut, tyckte jag.

Tyvärr blev min mamma inte lika lycklig över det som jag hade hoppats. Det tar nog tid innan vi kan prata om det igen. Men nu vet hon vad jag tycker och tänker. Det är hennes drag nu.

Manlighet 2009

2009-01-20T22:00:00.003+01:00

Ut: Få det att regna
In: Få det att REGNA!
Att kasta pengar på horor har ingenting att göra med bloggande, det är istället snarare raka motsatsen till att kasta pärlor åt svin. Roligt och enkelt är det också, men gud ska veta att det som en gång var roligt och enkelt numer blivit svidande svårt. Vardagsnöjen som champagnegalopp och regnmakeri får därmed ställas i skamvrån. Det är recession, bejbi, glöm inte det! Att få det att REGNA eller vattensport låter i alla fall likadant och får väl fungera som ett lagom dekadent substitut medan sedelpressarna går varma.

Ut: Kunna använda skjutvapen
In: Kreativ krigsföring
Som dödsbringande kompanjon är en fickstor Beretta ett val som hedrar sin bärare. Ett perfekt exempel på såväl konversationsöppnare och –avslutare. Makalöst! Men tyvärr belamras allt fler av samhällets skikt av rigorös säkerhet. Borta är de dagarna när man kunde spatsera runt med sitt vapen synligt i bältet och det är den personliga tryggheten som fått ta sin beskärda del stryk av den förändringen. Därför är mannen som kastade skor på Bush värd att applådera. Att kunna rusta sig med alternativa vapen må inte vara lika användbart som en hagelsprakare, men man får ta seden dit man kommer. Installera knivblad i skosulan, sy in kaststjärnor under huden, slipa dina naglar till sylvassa stickvapen. Var man har sin smak, varför du bör testa dig fram för bästa resultat.

Ut: Administration
In: Att tillåta sig personlig tid
Bestämmande och domderande är ett fasligt sjå som för stunden är hur kul som helst men som i långa loppet blir ingenting annat än en plåga. Den vite mannens börda har inte bara att göra med systematiskt våldföra kristna värderingar på infödingar utan likaså med de minsta av uppgifter, såsom att lära grabben hur en hanterar hammaren eller hur frugan bäst hanterar omedgörliga fläckar på ekparketten. Det är ett sisyfosarbete du aldrig kan bli klar med. Så unna dig att ligga på latsidan lite. Lägg upp fötterna på pallen och pusta ut. Låt tiden gå sin gilla gång, arbetet finns kvar närhelst du väljer att utföra det, var så säker. Manlighet 2009 handlar inte bara om att klarlägga hur saker och ting blir gjorda, det handlar minst lika mycket om att låta vissa klara sina uppgifter på egen hand. Utbrändhet ska inte bli årets mest förslösade term i år igen, sanna mina ord. Även en mästare behöver ta en paus ibland, sa maken till hustrun när han runkade bort sitt stånd. Varför? Because you’re worth it.

Ut: Suga kuk
In: Longdicking
Oralsex? Hoe please, det är så 90s att man undrar om hon inte tatuerat svanken, pincettansat könshåret och gillar att få det i ”den lilla”. Vilka är dessa porrskadade flickor som lärt sig samlagets A och O via Rocco Siffredi-rullar på TV1000 och varför tror dem att mannen går igång på att hunsas runt i sänghalmen? Medelklassig, svennig missionärsställning är det nya eftersom vad som förut var kutym i enbart Max Hardcores värld numera tagits över av småtjejerna på Ditt Lokala Högstadium. Men bara för att man gör det på ett gammalt hederligt och väl beprövat vis behöver det inte vara tråkigt. Ge din älskade en present. Ge henne en natt av longdicking varpå hon därefter inte kommer våga be om någonting annat än din nåd eller skrika någonting annat än åh-gud-älsk-jävla-ling-fortsätt i ditt öra.

BONUS
Ut: Fuck you
In: Fittslickartecknet
Varför? För jag säger det, that’s why.

Kattguld

2009-01-17T14:04:00.004+01:00

I just say WOW! The Animal Collective has recently let out an album, and I think it’s really awesome. They’re sort of exploring new territories, which I think is good. Another thing I think is good, which also improves the Animal Collective even further, is that they are writing really great songs. Here’s the video for their new single, “The Animal Collective Dance”, which is kind of like Soulja Boy but much better, oh man I swear oh yes. It is said to be produced by Danja, which you can clearly tell by the drum sound and whatnot. I never hoped for this greatness from the Animal Collective, but I have obviously been proven wrong. Oh silly me, now I have to stand in a corner with a pointy hat full of shame. While I do so, you go ahead and listen!

Best regards
Plain Gold

REKLAM! REKLAM!

2009-01-05T13:14:00.003+01:00

Jullovet är över och det är då sannerligen på tiden. Nu är det dags att få lite saker gjorda, så den där kladdiga skammen över ledigheten kan tvättas bort. Jag rådde bot på sånt direkt i och med att jag skickade in en liten text till Tårtan, Bollen och Gräddnos över på Vända kappan efter vinden. Jag föreslår att du går in och läser inlägget, som är en vidareutveckling av lucka 7 i min julkalender. Sen ska du klicka dig vidare i grabbarnas arkiv också, för där finns mången kul att hämta. Och kul vill vi ju alla ha.

Nåväl, HÄR finns min gästblogg i vart fall.

24. Prodigy - I want out (feat. Un Pacino & Havoc)

2008-12-24T23:18:00.003+01:00

Den tjugofjärde och likaså sista luckan i en julkalender brukar alltid vara den största, viktigaste och mest storslagen. Minnen av när man som barn med skälvande hand öppnade sista luckan i SVT:s tillhörande julkalender är mig nära. Den var alltid stor och inbjudande, och bakom fanns den bild som tecknaren lagt ner mest tid och energi på. Med mig är det annorlunda. Nu för tiden tycker jag tvärtom. Den sista luckan är den minst betydelsefulla. Nu är vi alla trötta och mätta. Spänningen är liksom bortflugen.

Valet känns därför självklart. Prodigy är en sur gammal stöt som inte vill vara med längre. Jag är förvisso varken ”gammal” eller ”stöt”, men delar hans ovilja att vara med samt hans sura sinnelag.

Så GOD JUL DÅRÅ så ses vi kanske i mellandagarna eller vid nyår eller något i den stilen.

Prodigy – I want out (feat. Un Pacino & Havoc)

23. Cassie/Cutty - Thirsty

2008-12-23T00:45:00.003+01:00

Plain Gold introducerades med buller och bång i december och målades upp till ett Mecka av r’n’b. Det utlovades guld och gröna skogar, det skulle bli världens bästa r’n’b-portal. Ambitionerna var det alltså intet fel på. Tyvärr är det mest spännande att finna i skrivande stund en julkalender över årets bästa låtar, men det vet vi allihop vem som egentligen gör bäst. När nyhetens behag lagt sig verkar det sålunda mest vara en Wifebeaterlove i ny kostym och på knagglig engelska. Nåväl, friska tag är alltid välkomna och jag både tror och hoppas att 2009 kommer att innebära den kvalitativa uppryckningen vi från början blev lovade. Om inte har vi åtminstone en småputtrig blogg att följa.

Nu till någonting annat, fast nästan likadant. R’n’b-året har bjudit på ett par fina ögonblick, främst tänker jag på Step up 2 the streets ljuvliga soundtrack samt de välförtjänta genombrotten för Trey Songz och The-Dream. Det har dessutom bjudit på två fantastiska låtar med samma titel.

Jag har alltid varit svag för Cassie, ända sedan Me & U var 2006 års egen signatursång. I år talades det om en uppföljare till debutalbumet och det viftades ett par magnifika singlar framför våra ögon. Till exempel den dansanta Is it you från nämnda soundtrack eller Lil’ Wayne-gästade Official girl, en lagom kylig och mjuk pärla. Men bäst var Thirsty. Jag har för länge sedan själv lagt upp den till bjuds på denna sida och när jag gjorde så kommenterade Martin Janzon den som ”len som sammet, som lårhud”. Jag ser inga anledningar att ändra eller tillägga det omdömet.

Cassie – Thirsty

Och så dök det i somras upp ytterligare en låt med titeln Thirsty. Nu var det dock inte längre tal om sammet eller lårhud. Nu var det istället tal om Atlantasonen Cutty och hans like Lil’ Scrappy. Det är Hennessy, det är Patron, det är slampiga kvinnor, det är en crunkdoftande banger med en lätt touch av neoklassisk Baltimore club. Och det är minst lika bra som Cassie.

Cutty – Thirsty (feat. Lil’ Scrappy)

Vilken som är bäst? Jag kan inte bestämma mig. Kan du?

PS. Blogger har blivit fascister och verkar vilja radera mina inlägg, ett i taget, varför indexkompositionen blivit lite... lustig. DS.

22. Karina Pasian - 16 @ war

2008-12-23T00:44:00.002+01:00

Det går en tjej på det universitet jag började på i höstas som jag har stora bekymmer att umgås med. Det har ingenting med henne att göra; hon är trevlig och söt på alla vis. Det har mer med mig och min osäkerhet maskerad till mandom att göra. Tidigare har vi inte haft några värre problem, vi har ignorerat varandra sedan vi först sågs och låtit det fortgå, utan att någon tagit illa vid sig. Hon har varit en genomskinlig prick på mitt livs horisont, och jag likadant på hennes. Tyvärr var jag tvungen att spoliera detta.

Jag råkade i förbifarten nämna att hon var fet, totalt utan anledning eller för den sakens skull sanning. En kommentar av sådan art torde inte väcka vidare uppståndelse, utan snarare ett par ointresserade hö-hön och välmenande ryggdunk från manliga kamrater. Tyvärr avfyrades omdömet i det ögonblick som jag passerade ett hörn, samtidigt som jag, just efter jag rundat av harangen med ”tjockis”, nästan krockade med hennes kropp i svängen. Hon försökte låtsats som om hon inte hörde, men misslyckades fatalt och stormade istället därifrån högröd i ansiktet.

Det låter inte allvarligt och är inte egentligen inte så heller. En situation av sådan art har den enkla lösningen att undvika varandra. På så sätt slipper jag konfronteras med mina problem och hon slipper dito med mig. Dessvärre verkar mina vänner fattat tycke för henne, varför hon är i krokarna nästan jämt, till mitt stora förtret. Lättast hade kanske varit att byta skola eller måhända vänkrets, men det är ogenomförbara projekt, i och med att det tagit mig så pass lång tid att bygga upp vad som kan kallas mitt liv. Jag har ingen lust att göra om det. Ett annat alternativ är att leva med vetskapen att hon hatar mig, men det är likaså ogenomförbart; jag vill vara älskad av alla, annars kan det vara. Det är ett vardagsproblem i sin allra klaraste form, men det är å andra sidan enbart sådana problem jag tvingas uthärda på denna sida SARS, cancer och AIDS.

Det här har ingenting att göra med lucka nummer 22. Men pröva själv att skriva ett inlägg klockan sex på morgonen när du just kommit hem, trött och full av alkohol samt nedbruten av tillbakavisanden.

Karina Pasian – 16 @ war

19. Shontelle - Battle cry

2008-12-23T00:42:00.002+01:00

Sverige anno 2008 var inte ett helt behagligt land. Det hade inte blivit den Bullerby med folklig monarki och glada gossar alla trodde och hoppades. Det visade sig istället att det fortfarande var fast i bojorna av gamla synder. Förr hette det åsiktsregistrering, nu heter det FRA.

Det var en mediabomd utan dess like. Närhelst en kolumnist på DN var oinspirerad eller när en bloggare önskade öka uppdateringsfrekvensen kunde de smidigt och enkelt lägga in sitt veto i frågan, allra helst i form av ett upprört ramaskri. Och jag förstår varenda en av dessa röster. Demokrati och valfrihet och sånt ligger mig lika varmt om hjärtat som nästa svenne. Dock är jag inte särskilt orolig över vad som kommer att hända.

Ty jag är uppvuxen med informationssamhället och allt vad det innebär. Vill Försvarets Radioanstalt spåra allt det vill veta om mig är det ett lättbestiget berg. Jag lämnar ut namn och adress vid varje inskrivning på vadhelst som är grejen just nu, vare sig det heter Myspace eller Facebook. Jag fyller i mitt personnummer varje gång jag handlar mina filmer eller kläder. Mitt kreditkortsnummer är uppskrivet på varje sida värt namnet, oh yes. Jag för till och med interaktiv dagbok för allas nöje! Jag är en öppen bok som inte är rädd för att läsas ANYTIME av ANYONE. Så ta det, ni töntar som är rädda för FRA som vore det Apokalypsens fyra ryttare.

Fast egentligen tycker jag, innerst inne, att ni som kämpar gör ett bra jobb. Dock är det ett smutsigt och otacksamt jobb, varför jag aldrig ämnar utföra det. Jag är bättre på annat än att arbeta, såsom att håna arbetare. Och om ni kände er extra utpekade eller till och med blev ledsna över mitt enkla raljerande kan ni gotta er i det faktum att ni åtminstone får saker gjorda. Se så, hakan upp. Här får ni en låt att bättra på kämparglöden.

Shontelle – Battle cry

21. L.S.B. - Loco motion

2008-12-21T01:37:00.004+01:00

Det är mars och jag sitter hemma hos min vän Johan som fyller år. Johan är i vanlig ordning modest i sitt firande och har därför enkom bjudit in mig och tre andra, i förhoppning att kvällen blir lugn och städad. Vi sitter således och spelar På Spåret, småputtrigt smuttandes på burköl, och utmanar varandras intellekt med frågor som ”Vad heter paradgatan i Newcastle?” eller ”Vid vilken sjö ligger Budapest?”. Vi är vuxna, vi är väluppfostrade, vi har trevligt. Jag finner mig dessutom i den bekväma positionen att dominera mina motspelare, en kombination av min begåvning men främst i de andras obefintlighet utav det. Jag är därför en smula stursk och väljer att bryta kvällens till dess avspända hållning. Jag är värd det, menar jag på, och lutar mig därför bakåt i fåtöljen, i ett nonchalant mellanläge av sittande och liggande och dricker lite mer rikligt av de nästan ljumma Royal, importerad från Danmark av någon som i ett anfall av girighet bestämt sig för att köpa den billigaste avarten till alkohol han kunde finna. Kvällen är alltså trevlig. Så trevlig att jag börjar bli nervös av den gemytliga tonen. Jag vill därifrån, vidare ut i natten, ut till barer, dansgolv och kvinnofamn. Efter en stunds dividerande med mina vänne,r som allihop förvandlats till kombattanter, strikt ointresserade av någonting annat än en hemmakväll, lyckas jag släpa mig med John, den enda med den ens ringaste lust att följa mitt exempel.

På vägen till stan måste vi stanna hos John, då han enträget menar att han ska ”byta skjorta”. Vi går in i hans vidriga håla, belamrad av smutsig disk och tomma PET-flaskor och cigarettfimpar. Men istället för att öppna garderoben, öppnar han byrålådan och fiskar upp ett ark tabletter. Tabletterna är små, runda och vita och han räcker mig uppmanande tre stycken samtidigt som han sväljer tre själv. Jag rycker på axlarna och göra samma sak. Därefter är kvällen ett svart hål.

Jag minns knappt någonting från det att vi lämnade Johns hem till det ögonblick när jag står inne i ett toalettbås på någon krog. Båset är till bredden fyllt med spya. Det finns i toaletten, i handfatet, på golvet, smetat på väggarna och på badrumsspegeln. Själv står jag med händerna i handfatet, med fingrarna gula av geggan. Det är en motbjudande syn och blir än mer vidrig när jag så här i efterhand målar upp den för mitt inre. Jag har ingen aning om var jag är eller hur mycket klockan är eller vad jag har gjort. Jag är inte ens säker på att det är mina gallvätskor som jag står och kramar mellan fingrarna, men det är å andra sidan en detalj jag inte bryr mig nämnvärt om. Faktum kvarstår att jag har händerna i ett handfat till bredden fullt med spya och från vems inälvor det kommit ifrån är inte fakta värd namnet. Fylld av chock tar det mig därför ett ögonblick att inse vad jag håller på med. Efter en stunds försök av detektivarbete där jag inte för mitt liv kan komma på hur kvällen nått denna punkt, begriper jag åtminstone att jag först och främst måste ta mig ur från det surt stinkande båset. Jag låser därför upp dörren och kliver ut, bara för att mötas av en kille som väntat på att jag ska bli klar. Hans ansikte förvrids av det nästan episka skicket båset lämnats i, men jag försöker undvika att möta hans blick. Innan jag går ut från själva badrummet hör jag dock honom skrika någonting efter mig, men jag är alldeles för upptagen med annat tankearbete för att svara honom eller ens uppfatta vad han ropar.

När jag lämnat den smala korridoren som avskiljer toaletterna från resten av klubben blir jag ännu mer förvirrad. Jag har ingen jävla aning om var jag är. Jag är fortfarande en smula kvalmig och dåsig efter vad jag nyss genomlidit och har därför svårt att urskilja inredningen. Inte hjälps det heller av mörkret som inneslutar lokalen, alla hoppande människor och den dunkande musiken. Jag är trött, vill hem och ångrar att jag inte kunde uppskatta den civiliserade ton kvällen startade i. Någonstans sitter Johan tillsammans med två vänner och avnjuter hemmagjorda snittar med Roquefort och ett glas rödvin. Någonstans står jag, hög, full och ensam, med grumlig blick och händerna täckta av spya. Det är 2008. Jag har inte lärt mig någonting.

L.S.B. – Loco motion

20. Hästpojken - Caligula

2008-12-20T03:28:00.004+01:00

Bloggen introducerades i allas medvetande någon gång under sommarhalvåret 2006, främst av meteorologiska skäl; sommaren 2006 var kort och det mesta regnade bort. Dessutom var det ett led i den mediala utvecklingen av dokusåpor och skvallerestetik; individen hade fått rätten att ta plats i media igen och alla med internetuppkoppling var inte rädda att utnyttja denna favör. 2007 var året då din farmor startade en blogg, där hon la upp bilder på dig som liten och berättade om hur ofta hon vattnade sina krukväxter. 2007 var också året då bloggen började tas på blodigt allvar, till skillnad från deras tidigare position, som ett medium som slår uppåt, nedifrån. Det bedrevs ”kampanjer mot gatuvåldet” till den vida framgång att en 15 år gammal pojkvasker blev belönad som Årets förnyare för att ha startat en Facebook-grupp.

2008 har bloggen sjunkit in i människors medvetande som en företeelse lika vanlig och självklar som årsbästalistor och julkalendrar. Det är med andra ord föga spännande längre. Dess sprängkraft har minskat drastiskt och dess vilja att göra så dito. Den massiva självbelåtenheten och blåögda känslan av att vara en del av la Résistance som svepte vind över våg över vissa som tände ett elektroniskt ljus för Engla och Riccardo Campogiani var puts väck, lika fort borta som den var kommen. Istället har det ersatts av en eon små grupperingar som mest håller sig för själva. Masspsykosen är borta. Precis som jag förutspådde att 2008 skulle arta sig.

Bloggåret 2008 har alltså varit det tråkigaste på länge. Inte nog med att flera av de bästa bloggarna därute helt och hållet eller för ett tag tog avstånd från sina skapelser, ytterligare ett led i den stegrande likgiltigheten av bloggen. Dessutom var nytillskotten av sämre kvalitet. Men vi bjöds åtminstone på ett par ljusglimtar.

Jag har redan spridit deras evangelium en och två gånger på mina sparsamma inlägg, men upprepning sägs vara det bästa inlärningssättet. Vända kappan efter vinden var det bästa nya 2008. Konkurrensen har förvisso inte varit mördande, men det gör inte bedriften mindre. Det startades trots allt i runda slängar 50 miljoner bloggar i år. Det är inga 80 miljoner som startades när mitt bidrag sändes ut i cyberrymden, men vafan. En får ha överseende. Det är ju inte deras fel.

Så vad har detta med Hästpojkens skramliga singel Caligula att göra? Jo, det har att göra med Bollen och Tårtan och Gräddnos och den roligaste fejden mellan svenska artister och dess kritiker sedan Ken Ring hotade Fredrik Strage till livet.

Hästpojken – Caligula

För vidare förkovran läs inledningen, del 1, 2, 3 ,4, svaret till Hästpojken och slutet på Årets beef.

18. T.I. - Like I do (feat. The-Dream)

2008-12-18T00:05:00.004+01:00

Som tidigare klargjort var Lil’ Wayne för ett tag bäst i världen. Tha Carter III sålde guld första veckan, ett resultat som är remarkabelt i ljuset av dagens bleka skivförsäljning. Men den uppmärksamme ser ovanför brasklappen för ett tag. Det har dels att göra med Dedication 3-tapet, en tragedi med grekiska mått mätt, fast i klibbig och obehaglig autotune-sås. Det har dels att göra med T.I., som stal kronan någon gång i höstas.

Paper Trail når inte riktigt höjderna hans tidigare album gjort, bortsett förra årets T.I. vs T.I.P., ett släktens svarta får bland monarker. Det är ett spretigt album, precis som kommersiella hip-hopalbum så ofta tvingas vara. Det finns en posselåt, det finns lite r’n’b, det finns en klubblåt, det finns några streetsinglar. Men om man bortser från avsaknaden av enhetlighet är det ett mycket bra album. Första halvan tillhör kanske till och med det bästa i år. De tre första låtarna är stenhård streetrap av gammal fint märke, där den gudomliga duon T.I. och Toomp återförenas. Därefter följer stenhårda bangern On top of the world med en ovanligt hungrig Ludacris på ett hörn. Sen följer de två jättehittarna; först Live your life, som trots sin enerverande ådra i mina öron vuxit till den gigant den faktiskt är, och sen Whatever you like, där genren rap’n’b cementerar sin egen Magna Carta. Episka No matter what kommer därefter medan My life, your entertainment avslutar den åtta spår långa kavalkaden. Det är en samling låtar av högsta kvalitet jag applåderar ständigt. Tyvärr mattas hungern och styrkan i de efterföljande åtta spåren. En utveckling som lätt kunde ha åtgärdats.

I våras läckte det ungefär en låt i veckan, varav flera utropades som spår på albumet. Flera tillhörde också den slutgiltiga låtlistan, medan några lämnades utanför, vissa oförtjänt. Det bästa av dessa ratade spår är Like I Do, ett smått magnifikt möte mellan T.I. och The-Dream. Det är första klassens rap’n’b, ett fabrikat där T.I. går från klarhet till klarhet. Like I Do borde naturligtvis ha tillhört en av låtarna på Paper Trail. Om hade den gjort det, samt om tre av de svagare låtarna klippts bort hade det tveklöst varit årets album. Nu är det på sin höjd topp sju.

T.I. – Like I Do (feat. The-Dream)

17. Jib Kidder - Windowdipper

2008-12-17T00:43:00.003+01:00

XXL listade för ett tag sen som brukligt vilka rappare som kommer slå igenom stort under 2009. I flera av fallen kan jag ingenting annat göra än att instämma och hålla tummarna. Wale förtjänar det definitivt efter sitt smått fantastiska genombrott i år, det konceptuella The mixtape about nothing. B.o.B och Cory Gunz har även dem två ett fint år bakom sig, med varsitt av årets mest skinande mixtapes i ryggen. Curren$y var nästan den enda som kunde gå ur studion med hedern behåll när katastrofen Dedication 3 landade hos fildelarna och Mickey Factz kulspruta till käft måste man imponeras av. De svarta fåren får väl vara Ace Hood, som på debuten Gutta dränktes i ett sammelsurium av vidrig DJ Khaled-sörja, och Charles Hamilton, som är en tönt inte ens Lupe kan försvara. Men överlag är det ett starkt startfält, det måste medges.

Detta sagt måste jag i stark kontrakultur dela med mig någonting annat. Ty vad som finnes i listan ovanför är mestadels trendsäkra ryggsäckare som hellre lägger energi på att skriva ner putslustigt underfundiga rim och leta efter limiterade sneakers än att representera sin gata med pistoler, pengar och top drop cadillacs. Det är liksom ingen slump att endast tre härstammar från den smutsiga södern. Härmed menar jag inte att de intelligenta rapparna inte är bra, för det stämmer ju inte. Jag kan minsann sitta och mysa med en kopp kamomillte och nicka jakande till Freestyle Fellowship jag också. Men ibland vill man bara ha booty och ingenting annat.

Nedanför följer vad som på samma gång kan vara det dummaste och smartaste som släppts i år. Det är en mix av Microsoft, crunk och snap. Jag har ännu inte bestämt mig om det är bra eller inte, men jag väljer att hylla det för att på så vis vara först när detta blir GREJEN över allt annat 2009.

Fuck XXL freshmen – go click-hop, cyber booty, snapped out crunk ’n’ baby-screw

Jib Kidder - Windowdipper

16. A.B.N. - Still throwed

2008-12-16T00:46:00.003+01:00

Rap-A-Lot har haft ett fantastiskt år bakom sig. Förutom Bun B:s kommersiella succé II Trill släppte Trae och Z-Ro såväl varsitt egna samt ett gemensamt album. Som le grand finale kröntes året med Scarfaces adjö till hip-hopen, hans eminenta Emeritus. Det är en samling alster få bolag kan konkurrera med och det är något som borde ha befäst både Rap-A-Lot och Houston som bäst i världen en gång för alla. Tyvärr fungerar saker inte alltid som det ska och ibland bryts logikens lagar. Bun B lyckades förvisso som tidigare nämnt sälja en imponerande mängd, men de fyra övriga sålt pinsamt dåligt. Vad annat kan man göra än gråta en skvätt och poura en 40 på trottoaren? Ibland skulle världen vara bättre om den liknande bloggarnas ankdamm.

Z-Ros Crack var ett Mörkrets hjärta av ångest och gråtrap, fantastisk och skräckfull på samma gång, perfekt komponerad med hans djupa soulröst. Trae, som på många vis är Z-Ros antites, briljerade även han på sin The Beginning. Den enda i Texas med nästäppa kombinerade sitt automatkarbin till flow med årets kyligaste och hårdaste produktion. Tillsammans som A.B.N. släppte dem dessutom It is what it is, en gangsterjuvel som knappast behöver kommenteras mer utförligt. Sist men inte minst tilläts Scarface avsluta sin långa och hedervärda karriär med redan nämnda Emeritus, där åldringen visade var skåpet skulle stå. Sammanlagda försäljningssiffror för dessa fyra album ligger för närvarande och tickar kring 85 000.

En avsaknad av tunga gästartister samt ett tydligt avtagande från allt vad ringsignaler och PR heter från Rap-A-Lots sida är orsakerna till detta. Någon annan förklaring kan jag rimligtvis inte finna, när jag ser över den digra samling kvalitetsrap som bryggts fram. Här kommer ett smakprov.

A.B.N. – Still throwed

15. Hwasser - About that promise

2008-12-15T00:41:00.004+01:00

För den idrottsintresserade har 2008 varit fantastiskt. Peking hade OS, vilket ingen expert kunde undvika kalla ”det bästa någonsin”. Det är å andra sidan ett betyg varenda olympiskt spel tilldelas. Kan man inte göra det bättre än nästkommande direkt? Eller ”pajar det grejen”? Nåväl, som svensk var detta dock inte mycket att hurra för, hur storstilad Jacob Hård än menade på att invigningen var. Våra två enda säkra guld spolierades redan innan spelen hade börjat i och med att Christian Olsson blev skadad och därmed missade att tävla i världens mest fabricerade gren samt när Carolina Klüft vägrade ställa upp i sjukamp. Hon ville minsann visa att hon kunde vara ta tre stora steg hon också. Jag brydde mig förvisso inte om det eftersom jag hatar nästan all idrott i världen. Att Sverige inte är bäst på att hoppa, kasta eller springa långt är för mig obetydligheter inte värda vatten. Det gjorde dock lite ont i själen att se Susanna Kallur snava på första häcken, men det var mest för att jag applåderar hennes välsvarvade och nästan strömlinjeformade rumpa, lår och mage. Att ligga med henne vore en trofé av världsklass och något jag tänker på varje dag, i duschen, under det varma vattnet, oh yeah. Å andra sidan skulle jag aldrig kunna behandla henne som hon förtjänar, det vill säga som en karlakarl som daskar runt henne som en vante, då hon förmodat är starkare än mig. Men man kan väl få drömma. Bäst i OS var Ara Abrahamian, som i klassisk surgubbestil vägrade acceptera sin bronsmedalj. En man av principer är alltid berömvärd.

Dessutom var det EM i fotboll, ett arrangemang jag högtidlighåller då fotboll faktiskt är en av få idrotter jag tycker om. Men precis som i OS kunde svenskarna knappast hålla sina huvud högt. Zlatan var visserligen typ bäst i världen som vanligt, men vad gör det när truppen i övrigt belamras av en pensionsfärdig Henrik Larsson, en gnällig Anders Svensson eller en slö Fredrik Ljungberg som mest sprang runt och tänkte på hur skönt livet kommer att bli i USA. Sen vann Spanien också, något som gör mig rasande så fort jag tänker på det. Vanligtvis hade det inte spelat mig någon roll, men innan just denna turnering hade jag satsat pengar på den tyska arméns överlägsenhet. När Torres slog in segermålet krossades alltså inte bara Tysklands drömmar, samtidigt stals även sju tusenlappar framför mina ögon. Jävla Spanien, jävla er.

När idrottsåret summeras kan de svenska bedrifterna inte behandlas på annat sätt än att ställas i skamvrån och glömmas bort. Detta manifesterar sig extra tydligt då Svenska Dagbladet delade ut Bragdguldet till en handikappad skytt. Om vi bortser från det faktum att rullstolsbundna skyttar knappast borde åtskiljas från icke rullstolsbundna sådana kvarstår fortfarande att det rör sig om skytte, ett argument som egentligen borde räcka för att inse misstaget.

Bragdguldet borde istället ha gått till Hwasser – About that promise med tillhörande video.

hwasser - about that promise from Sebastian Rozenberg on Vimeo.

14. Leif - Black magic

2008-12-14T01:07:00.002+01:00

Det var en onsdagskväll i juli och som alla varma sommarkväller kunde jag inte med berått mod sitta hemma och sura. Nej, som sann svensk betydde det att jag var tvungen att gå ut för att utnyttja de få vackra stunder man blir erbjuden. Jag mötte upp ett par vänner på en mindre krog i Vasastan där vi satt och pimplade vattnig men billig öl under några timmar. Det var idel glada miner på alla. Vi satt där, tio till antalet, och pratade förmodligen om både ditten och datten. Jag har för vana att glömma av prat bland vänner, mest för att det sällan sägs någonting värt att komma ihåg. Förmodligen pratade vi om hur gemensamma bekanta eller hur någon precis hade gjort slut med sin pojkvän. Jag minns inte exakt, men jag minns att det var trevligt. Så trevligt att vi alla bestämde oss för att gå därifrån tillsammans.

Kosan styrdes därför till Nefertiti, Göteborgs alldeles egna vattenhål för de tjugo-nånting människor som är för coola för Avenyn. Väl framme fick vi trängas i en löjligt lång kö, där diskussionerna följde de vanliga ramarna. Någon ville gå till en lägenhetsfest, någon annan ville gå till Rio-Rio istället, en tredje var alldeles för full vilket manifesterade sig i att kedjeröka och vara alldeles för fokuserad på sina skor. Jag stod mest och härdade ut tiden och sa eller gjorde därför inte så mycket. När vi efter att ha köat i nästan tjugo minuter blivit insläppta av vakten, gick jag raka vägen till baren på uteserveringen och köpte en öl, vilken jag drack upp på samma ställe. När ölen var slut hade det blivit tråkigt att stå ensam, vilket var ungefär samtidigt som jag insett att ingen av de konststuderande på Valand hade någon som helst lust att ligga med mig eller ens låna mig en cigarett. Istället gick jag inomhus, till dansgolvet och scenen.

Till min förvåning möttes jag inte av vad som är kutym på Nefertiti; det vill säga stenhård techno eller jovialisk soul. Vad som istället mötte mig var hip-hop. På scenen stod en ranglig svart man som ålade fram på scen. Precis nedanför scenen stod mina kompisar. Efter att ha trängt mig igenom det publikhav som faktiskt bildats ställde jag mig bredvid. Det enda jag kan minnas är att jag med vidöppen mun skrek ”Faaaan, vad bra det är!”. Alla höll med.

Därefter minns jag att vi mest stod och skrek och dansade om vartannat. Jag kommer också ihåg att jag fick prata i mikrofonen och att jag sa något intelligent i stil med ”MER ÖL”. När han hade spelat klart gick vi upp till uteserveringen, drypandes av svett. Efter ytterligare ett tag raglade fyra av oss vidare och köpte hamburgare i Vasastan innan vi gick hem. På ditvägen lyssnade vi på Three 6 Mafia varvat med 36 Chambers och argumenterade huruvida Ol’ Dirtys eller Inspectah Decks (som jag ensam tyckte) vers är bäst på Protect Ya Neck.

Så här i efterhand kan jag inte tycka annat än att det var en lyckad kväll. Den var inte fantastiskt, men långt ifrån dålig. Jag skulle förmodligen knappt ens komma ihåg den om det inte vore för att jag någon gång i höstas ramlade på en låt som heter Black Magic av någon som kallade sig för Leif. När jag hörde den insåg jag att det var exakt den låten jag hörde när jag klev nerför trapporna till Nefertiti den gången i somras. Det är inte den bästa låten jag har hört i år, men det är å andra sidan långt ifrån den sämsta. Ibland kan man tycka om något innerligt bara för att det är bra.

Leif – Black Magic

13. Duffy & The Game - Mercy (Remix)

2008-12-13T03:15:00.003+01:00

Jag har redan berättat att jag inte har besökt många konserter i år och några anledningar till det. Till de anledningar kan vi lägga till att de konserter jag faktiskt varit på i år sällan blivit som tänkt. Till exempel var jag på Brew House i vintras för att se Chamillionaire. BREW HOUSE! Samma lokal som mitt gymnasium hade en teateruppsättning en gång i tiden! Cham, som i valfri amerikansk stad fyller 10 000 säten, lyckades inte locka mer än 150 betalande. Det var en sorglig syn att skåda. Chamillionaire vandrade runt på scenen påtagligt besviken över det måttliga intresset samtidigt som publiken var totalt likgiltiga av någonting annat än bardisken. Gangstarap i Göteborg är en skam vilket får förklara varför jag inte bevistade Game när han spelade på Trädgårn i söndags.

Det har varit ett fantastiskt år för rapmusik överlag. Det har till exempel varit ett år som fyllts av många kritikerhyllade som kommersiellt framgångsrika album. Lil’ Waynes Tha Carter III sålde i miljonupplagor, T.I.:s Paper Trail mynnade ut i två förstaplatser på Billboard. Samtidigt släppte A.B.N., Wale och Re-Up Gang finfint material som flög under radarn. Men vad som i mitt tycke framstår som främsta album från i år är L.A.X. från Game. Åtminstone om vi diskuterar kommersiell rap.

Precis som föregångarna bjuds man på en resa i klassisk gangstarap av en uppenbarligen störd individ, fast nu med kryddan av de senaste årens eskalerande bråk där Game som en boxare redo att gå i däck oreserverat måttat slag till höger och vänster. Game balanserar ständigt mellan det sköra och mentalt störda. Han kan låta nedbruten och uppriktigt ångerfull för att i nästa stund bli världens argaste person, redo att ta ut sin ilska på alla som kommer i hans väg. Jag ångrar därför en smula att jag inte pungade ut mina surt förvärvade CSN-slantar på en biljett. Jag skulle gärna vilja se hur denna ambivalens till person hanterar sin nyvunna position på tronen med sitt magnum opus i hand. Samtidigt är jag lättad över att missa hur 600 personer står utspridda i en lokal som slukar över 3000, skrikandes efter Hate it or love it. Jag vill inte bevittna ett Cham-spektakel igen. Det gjorde för ont i hjärtat.

I denna remixen låter Duffy, som den slampiga blondin hon är, Game freestyla över hennes monsterhit Mercy, samtidigt som hon på ett brittiskt sätt, det vill säga väldigt classy, stönar lätt i bakgrunden. Game visar i sanning var skåpet ska stå, samtidigt som duon Cool & Dre vant styr spakarna. Ett makalöst möte har det blivit och, vågar jag påstå, en av årets, säg tre bästa mixar.

Duffy & The Game – Mercy (Remix)

12. Veronica Maggio - 17 år

2008-12-12T00:22:00.003+01:00

Jag minns att jag gick ut genom dörrarna med ett leende. Jag hade på mig den nya, vita skjortan mamma nyss hade köpt till mig och den luktade fortfarande stärkning och bomull. Vit och ren, precis som mitt samvete. Jag var 17 år och hade precis slutat mitt första år på gymnasiet. Utanför skolan sken solen och fyllde mitt huvud med hopp om en lång och fin sommar. Jag gick hand i hand med en gulligt naiv tjej som trånat efter mig sedan vi börjat skolan någon gång nio månader tidigare. Hennes bländvita leende var en vacker kontrast mot hennes korpsvarta hår och hon nästan hoppade jämfota när vi gick där tillsammans, men jag låtsades inte om det. Jag vill minnas att jag kramade hennes hand lite hårdare när dörrarna slagit igen efter oss. Hon verkade bli glad över det, så jag lät henne tro att det berodde på någonting annat än reflexer.

Vi gick förbi den lilla lunden med rosenbuskar och stannade till ett ögonblick. Jag släppte taget om hennes hand och böjde mig för att plocka upp en blomma som jag satte fast i hennes hår, samtidigt som jag erfaret fyrade av ett charmigt leende som signalerade förlägenhet och kärlek. Vi stod så för en sekund, öga mot öga, innan hon instinktiv greppade min hand och strök hennes fingrar lätt över min handled. Vi gick nerför den branta trappan som ledde ner till busshållplatsen. Bredvid oss sprang några eftersläntrare som stannat kvar i skolan lika länge som vi. Jag tyckte mig se livsglädje i deras ögon, sådan livsglädje enbart ett barn som har sommarlov kan utstråla. Som en sann gentleman höll jag henne stadigt i handen när hon vacklade nerför trappan i slampigt höga klackar. Jag var en klippa varken vind eller våg kunde bita på, och jag skulle se till att hon visste om det. När vi klivit nerför det sista trappsteget stannade jag henne och tittade henne djupt i ögonen. Hon tittade tillbaks.

Jag lutade mig lätt framåt och gav henne en kyss på munnen. Hon öppnade den och jag lät min tunga glida in mellan tandraderna för att möta hennes. Jag håller alltid upp mina ögon när jag kysser någon, för att se om de sluter sina. Jag gillar att veta det, det gör mig bättre till mods. Hon hade slutit sina, och jag drog lite på munnen, i den mån jag kunde. Jag lyfte min högerhand och lät den vila under hennes haka samtidigt som jag med vänsterhanden strök hennes rygg upp och ner. Ett ögonblick funderade jag på att låta handen röra sig neråt, mot fittan, men jag ändrade mig. Om det är något jag har lärt mig är det att det finns tid för det ena och tid för det andra. Vi stod så en stund, innan jag som brukligt lutade mig bakåt till utgångsposition igen. Hon fortsatte att blunda en stund efter kyssarna hade avtagit. Jag smygluktade henne i håret. Det luktade som möjligheter.

Hon skulle med bussen mot Frölunda, jag skulle åt andra hållet. Senare på kvällen skulle många av oss som slutat ettan festa tillsammans i en lägenhet i Majorna. Vi bestämde att vi skulle ses där. Jag kysste henne igen efter att hon klivit på bussen och stod kvar på samma ställe efter att hon gått på. Hon tittade mot mig och försökte möta min blick, men jag brydde mig inte om det och gick därifrån. Jag bestämde mig för att åka in till stan. Min skjorta var fortfarande vit och ren och jag njöt över hur textilen smektes sammetslätt mot min hud. Senare på kvällen skulle den inte vara lika vit längre. Jag kunde förvisso tvätta den efter vilken den fortfarande var lika vit som den dag den köptes. Men den var aldrig lika len i textilen eller lika behaglig mot huden. Efter ett par tvättningar mattades dessutom styrseln och efter ytterligare ett tag slets kragen ut. Men en gång var den vit och ren, precis som jag.

Veronica Maggio – 17 år

11. Raekwon - Necro (feat. Ghostface)

2008-12-11T00:10:00.002+01:00

När Chinese Democracy till slut släpptes någon gång i november var det inte bara ett bevis på Axl Rose faktiskt använt sina 17 år i studion till någonting vettigt, det var dessutom slutet på allas favoritskämt. Borta är de dagar när man kan fnittra åt spandextönten och hans megalomani. Skratten har istället tystnat till förmån för en medioker metalsmörja vars låtar ingen kommer att komma ihåg om två år. Ett snedsteg och ingenting annat; mystiken kring Chinese Democracy var vad som fortfarande gjorde Guns ’n’ Roses relevant på 2000-talet.

För oss som kan vår sleazehistorik kan jag med säkerhet hävda att Use Your Illusion-plattorna kom ut någon gång 1991. Och lika väl vet jag att Only Built 4 Cuban Linx släpptes fyra år senare, ett av de mest monumentala hip-hopverken från New York någonsin. Den cinematiska och djupt soulfyllda produktionen, de idoga referenserna till Scarface, det makalösa samspelet mellan albumets stjärna Raekwon och hans sidekick Ghostface; alla är de orsaker till att Wu-Tang i sin tur fortfarande är relevanta på 2000-talet. Visserligen har Raekwon pulat samman två uppföljare efter sin debut, men det är album som fått stå i skuggan av den grandiosa storhet det första albumet skänkte. Det är därför legitimt att kalla Only Built 4 Cuban Linx II hip-hopens motsvarighet till Chinese Democracy.

Det har tisslats och tasslats om denna uppföljare så länge jag kan minnas, utan att mycket avslöjats. Dock har ryktena kring albumet florerat än starkare under senare år. Redan i början av 2006 fick de inblandade, rapparna Raekwon och Ghostface samt producenterna RZA och Dre, på allvar få mig att hoppas. Allt var tydligen klart och därefter har datum spikats, bara för att flyttas fram. Officiella låtlistor har läckt ut, bara för att dagen efter vara falska. Låtar sägs vara förstasinglar, bara för att månaden senare hamna på ett billigt mixtape. När Raekwon någon gång i vintras återigen hävdade att albumet var ”till 99 % klart” höjdes mina förhoppningar något. I samma veva läcktes nämligen var som sades vara en streetsingel. Necro var i mina ögon ett tydligt bevis på att skiten äntligen skulle vara löst; det är ett alldeles för klassiskt snyggt beat hopparat med kumpanen Ghostface för att egentligen kunna vara någonting annat. Men efter dessa i mina ögon tydliga bevis har det dock varit märkbart tyst. Datum har flyttats fram återigen. Och den fakta som pekade på att Necro faktiskt skulle ingå i OB4CL II är som bortblåst. Mars 2009 är det senaste kortet i leken. Håll tummarna, wegros.

Raekwon – Necro (feat. Ghostface)

10. Re-Up Gang - Money

2008-12-10T00:10:00.002+01:00

Varje gång jag läser årslistor slår det mig hur ofta de objekten som listas, vare sig det rör sig om musik, film eller böcker, sällan eller aldrig kommit till handeln under årets tidiga månader. Det är en historielöshet jag har stora svårigheter att acceptera. Kan man ta människor på allvar som faktiskt inte minns vad som hände dem för ynka elva månader sen?

Själv minns jag det som vore det igår, vilket har att göra med hur överlägset konstruerat mitt minne är. Jag hade just efter trettondagshelgen fått en glamorös och välbetald tjänst som receptionist på ett teknikkonsultföretag i Högsbo industriområde. För första gången sedan jag började i lågstadiet var jag alltså lägst i näringskedjan, en sits som passade mig som handen i handsken. Nu kunde jag äntligen få lite lugn och ro, utan människor som litade på mig eller ens uppskattade mitt arbete.

Vad som dock stack mig ögonen var det faktum att jag var tvungen att sitta i receptionen prick halv åtta för att öppna telefonlinjer och liknande. För att genomföra det var buss 80 från Centralstationen 06:49 min färdkost vilket var likt Dantes sjunde spiral fast tusen resor värre. I nattsvart morgnar kalla som is fick jag trängas axel mot axel med arbetare som med hålögd blick åkte mot sitt jobb som montör. Alla luktade svett, vilket fick mig att undra hur de luktade efter arbetet, en fråga jag aldrig fick chansen att besvara då min arbetsdag varade längre än deras. Det var en deprimerande färd vars intryck förstärktes av den gruvliga tiden. Å andra sidan gjorde det mig lycklig när jag äntligen kommit till jobbet, då allt i jämförelse var som en älskares kyss, som en varm sommarnatt, som fina presenter på födelsedagen.

På jobbet var jag kung över min reception, som sällan eller aldrig besöktes, varför jag kunde spendera dagarna i ända med att lägga fötterna på bordet och läsa en bok eller sitta bakom datorskärmen och ladda ner film. Min chef fullkomligt älskade mig och skrattade åt alla mina skämt som de gulddroppar dem är och var ständigt beredd med en inspirerande kommentar om hur väl jag skötte mig. Faktum var att min chef var så pass nöjd med mig att hon presenterade ett tolv månader långt kontrakt för mina ögon, med de streckade linjerna längtandes efter min åtråvärda signatur. För ett ögonblick kändes det som ett naturligt steg, det att slutligen ge upp alla drömmar för ett händelselöst arbete jag stämplade in på enkom för att göra ingenting. Tyvärr stod min fåfänga ambition i vägen, vilket fick mig att avböja. Istället fick jag två månader efter min anställning finna mig i att bli arbetslös åter igen, Platsen hade gått till en blond 23 år gammal tjej med enorma bröst som jag fick ynnesten lära upp. Det var fantastiskt, inte bara för hon var snygg på ett slampigt vis, utan för att hon var lika dum som stereotypen lovade. Således kunde jag med min könsbundet högre intelligens hunsa henne med subtila nedsättande kommentarer eller begära henne hämta kaffe åt mig. Det var således ytterligare ett par magiska dagar innan jag gick ut genom dörren för sista gången, med lönechecken i ena handen och en låda mazariner jag stulit från frysen i den andra, oh yeah.

Jag minns dessutom att Pusha och Malice i Clipse varit några av årets mest prominenta figurer; från det makalösa mixtapet som Re-Up Gang i januari månad, till fullängdsalbumet som de samma i somras och slutligen mixtapet som släpptes så sent för två dagar sen i eget namn. Att välja ut en låt ur denna digra skattkista är en bedrift i sig, men valet får väl bli den här nedan:

Re-Up Gang – Money

PS. Blogger tar bort inlägg till höger och vänster, varför lucka nummer åtta, R. Kelly - Skin, saknas. DS

9. Young Jeezy - My president (feat. Nas)

2008-12-09T00:10:00.003+01:00

Den enskilt största händelsen 2008 är utan tvekan utgången av det amerikanska presidentvalet. Barack Obama gled tämligen ohotad igenom vad som verkade vara världens längsta val och stod i november ensam kvar framför det amerikanska folket och höll sitt segertal.

En annan som jag räknar som en av årets segrare är Young Jeezy. Från att tidigare ha betraktats som en pajasfigur med konstig röst och färglada tröjor med snögubbar på dök han under våren upp som gäst på nästan varenda stor artists album, inte sällan med lyckat resultat som kvitto på ett väl genomfört arbete. Mariah Carey använde honom, Usher gjorde detsamma och i den strida ström hip-hopalbum som dök upp under året var han nästan alltid med på ett hörn. Att Jeezy är ett välfungerande val som gästartist stod sedan tidigare bortom all tvekan, men under 2008 visade han också att han kan stå på egna ben. Hans egna album The Recession blev alltså, mot alla odds, ett lyckat sådant. Förvisso sålde Weezy, T.I., och Rick Ross mer, men samtidigt lyckades Jeezy i sin tur sälja mer än erkända storheter som Three 6 Mafia, Game, Nas och Plies. Jeezy förtjänar således att på allvar nämnas i De Storas sammanhang när en talar hip-hop.

My president är inte bara den låt som sammankopplar två av 2008 års största vinnare, det är också den enskilt bästa Obama-hyllningen i år samt det bästa spåret på The Recession. Tunga syntmattor kryddas med svävande stråkar, fanfarer och den bästa versen av Nas sen Ether. Rader som ”my president is black, my Lambo’s blue” glöms lätt bort när allt annat är av högsta kvalitet.

Young Jeezy – My president (feat. Nas)

7. Lil' Wayne - Let the beat build

2008-12-07T05:44:00.003+01:00

Let the beat build är två saker:

1) Ett bloggprojekt jag länge funderade på att ro i hamn. När jag någon gång i september månad lessnade på min blogg och allt som hade med den att göra, kändes det naturliga steget att lämna mitt sjunkande skepp för att bli kapten på ett nytt. Det berodde dels på att jag, för första gången på mycket länge, levde ett någorlunda hektiskt liv med sysslor som måste göras och människor som faktiskt räknade med att jag skulle utföra dem, till skillnad från annars när jag kan egoistiskt kan leva som en fördärvad ensamvarg. Det berodde dels på att jag var totalt jävla uttorkad på idéer. Jag funderade alltså länge och väl på att byta spår, som vore det ett beslut av stora proportioner. Ty att skriva själv lockade fortfarande, men när jag inte ens ville lämna ut de halvfärdiga, dåligt formulerade texter jag skrivit på internet, universums alldeles egna avskrädesplats, var det som ett tecken på att jag inte borde fortsätta. Det var då idén att starta en ny blogg paradoxalt nog grodde fram. Den skulle alltså heta Let the beat build och jag skulle hänge mig beatlitteraturens regler och ramar.

2) En magnifik uppvisning av världens största rapartist. Tha Carter III blev ett av årets bäst säljande album och Lil’ Wayne var, för ett tag åtminstone, bäst i världen, precis som han alltid har lovat. Det är ett verk av en man som är på höjden av sin karriär och som tillika är karl nog att säga det rakt ut. Jag tackar Kanye och Deezle för årets mest upplyftande beat och lyfter hatten för Weezy.

Nu blev inte förvisso inte Let the beat build Sveriges bästa blogg 2008 (det blev istället Vända kappan efter vinden) utan fick istället bara förbli en av 2008 års bästa låtar. Men vilket av alternativ 1 och 2 som egentligen är bäst kan man ändå bedöma, till exempel här nedan;

1) ”…Det var en bilfärd som inte ledde någonstans men jag satt tyst och lät honom ta mig varsomhelst eftersom det inte spelade någon större roll och utanför var det tyst och mörkt och natt och bilen hoppade fram på vägen som en känguru, hopp-hopp. Jag visste åtminstone att vi var på väg från Falkenberg, en gudsförgäten och sorgligt deprimerade håla jag av någon anledning spenderat alldeles för mycket tid i och när mannen som körde bilen av en slump frågade mig om jag ville åka med honom tvekade jag inte för en sekund. Vi hade suttit på en bar någonstans på Kungsgatan eller Storgatan eller vad fan den nu heter och druckit tillsammans vid disken när han helt appropå slängde ur sig frågan. Han gnolade när han körde men jag var för trött för att säga till honom utan lät det vara och ägnade mig istället att intensivt utforska mina skor som var leriga på sidorna men inte på sulan. Så gick mina tankar den natten i den bilen och jag förstod inte då att jag var på väg mot en spiral av mörker, dimma och andra tråkigheter men vad jag visste var att jag skulle slå snubben på käften om han gnolade hela den långa vägen…”

2) Lil’ Wayne – Let the beat build

6. Usher - Love in this club (Remix feat. T.I. & Young Jeezy)

2008-12-06T02:04:00.003+01:00

Polow Da Don steg till r’n’b-skyarna 2008 och det var mycket tack vare Ushers hit Love in this club, en låt som Markus Larsson mycket väl skulle kunna beskriva som en ”sexig dansgolvsrökare”. Men vad som var mest överraskande med Love in this club var inte det faktum att Polow Da Don gick från yrkestiteln producent till epitetet demonproducent och inte heller det faktum att det var Ushers första Billboard-etta på tre år. Det var inte ens det faktum att Young Jeezy efter sitt inhopp på allvar kunde betraktas som en av hip-hopvärldens stora players. Det var, som ett bekräftande av den traditionellt svarta scenens status för tillfället, istället en vit amerikansk pojke som låg bakom årets absoluta sensationsavslöjande.

Det är förvisso en historia jag förväntar mig att ni redan har hört, men om inte ska jag kvickt återberätta den. Vit amerikansk pojke sitter och pillar med Garageband, ett gratisprogram som medföljer som standardapplikation i Apple-datorer. Han klistrar samman några redan färdigkomponerade slingor och stapplar av en slump på nästan hela beatet till Ushers hit. Ramaskri följer från puritaner, trots att Usher, han som faktiskt betalat Polow i runda slängar en halv miljon för ett beat han kunde skaffa genom att köpa en ny dator, håller käften.

Jag tycker ingenting om debatten som följde, utan lever efter den tämligen uttjatade devisen ”en bra låt är en bra låt”. Dock kan jag tycka att det är symptomatiskt för hur framförallt hip-hop/r’n’b-klimatet ser ut idag; allmänheten vill ha de enkla och direkta beaten. Förvisso vill jag inte kalla beatet till Love in this club enkelt, åtminstone i crunkens, snapens eller 808’s & Heartbreaks farvatten, men det är uppenbarligen tillräckligt enkelt för att ett par programmerare på Apple ska kunna lattja fram det.

Usher – Love in this club (Remix feat. T.I. & Young Jeezy)

Och som bonus slänger jag med, i mitt tycke, årets främsta youtube-remix. 2005 års 3 kings med Slim Thug, T.I. och Bun B låter nu ännu mer Neptunes än innan, tungt och dramatiskt, precis som jag vill ha det. Det är tydligen så här det fungerar nu för tiden; låtar kan pulas till i Reason och slängas upp i cyberrymden av vem som helst, till och med av en norrman.

5. Nordpolen - Skimret

2008-12-05T00:01:00.002+01:00

Jag går nästan aldrig på konsert, dels på grund av att jag är av den bestämda och likaså bekväma uppfattningen att musik är bättre på skiva eller mp3 om du så vill, men kanske främst för att de band och artister jag faktiskt skulle kunna tänka mig att betala för att se, sällan eller aldrig kommer till vare sig Sverige eller Göteborg. Antalet konserter jag bevistade i år kan därför räknas på högra handens fingrar och en av dessa representerar Nordpolen.

Det var på Storan i Göteborg en kväll i september och jag var, av någon oklar anledning, relativt uppspelt. Jag säger av någon oklar anledning då jag av erfarenhet vet att akter av Nordpolens rang, det vill säga ensamma män som kramas ihjäl av Carl Reinholdtzon-Belfrage, alltid är lågvattenmärket av den Marianergrav livespelningar vanligtvis är. Det blir ofta poserande av det tramsigare slaget i kombination med uselt ljud och måttligt engagemang. Men jag var ändå uppspelt. Kanske var det på grund av mitt goda sällskap eller så var det på grund av alkohol och droger. Vad vet jag.

När jag så genomlidit förbandet My Darling You, som i klädsam stil spelade i otakt och höjde Springsteen-näven vid varje crescendo, släcktes de lampor som fortfarande var tända och in klev tre män. Publiken, mig inräknad, började jubla, hungriga efter förbandets bedrövligheter. Indränkt i ett skrammel från de tre männens instrument trädde han in, iklädd en leopardpäls, och började sjunga. Publiken var fortfarande i extas, dock inte längre jag. Geniet till ljudtekniker hade sänkt basen till minimum till förmån för högsta diskant, vilket fick mina basvana öron att blöda. Dessutom började extasen tära mig på nerverna, eller rättare sagt fötterna, då ett gäng på tre, nyss arton år fyllda, killar hoppade runt framför mig, med resultatet att de oftare än sällan landade på mina fötter. I ett försök att visa vem som var alfahanne stod jag stoiskt lugn kvar blickstilla och spände ögonen i dem varenda gång jag fick chansen; en taktik som visade sig obrukbar. I ren desperation svingade jag istället ut en armbåge som träffade en av killarna i tinningen, men inte heller denna bryska behandling fick något vidare gensvar. Trött på killarna och på mordet av mina trumhinnor lunkade jag sålunda till baren på nedervåningen. Där stannade jag resten av kvällen och drack sex öl á 55 kronor styck. Men jag orkade åtminstone med tre låtar, vilket får ses som en prestation i sammanhanget.

Betyget på konserten blir 2 av 5. Stora minus går till pöbelaktig publik, dyr öl och försök att göra mig döv. Tvåan räddas av leopardpläden och den här låten;

Nordpolen - Skimret

4. Bun B - You're everything (feat. Rick Ross, David Banner, 8ball & MJG)

2008-12-04T00:19:00.003+01:00

Pimp C, den spjuvern, dog sent förra året av en överdos sizzurp. Ett slut som hedrar honom om nu döden kan vara hedrande, om än i ett skede som får ses som olyckligt om nu döden någon gång kan ses som lycklig. Efter att stenhårt ha arbetat tillsammans med parhästen Bun B i sju svåra år utan vidare resultat slängdes han i fängelse. Väl frigiven släppte han tillsammans med Bun B Underground Kingz och fick slutligen den upprättelse de gjort sig förtjänta av med höga försäljningssiffor och, som kronan på verket, en förstaplats på Billboard som följd. I sann Houstonsk anda firade han kalaset med Promethazine, vilket slutade med där vi började texten; det vill säga med Pimp C död i ett hotellrum.

Rappare är inte dem som bölar i onödan. Inte ens de som räknas som den blödigare sorten, till exempel Ghostface eller Tupac, kan man med gott mod peka finger åt och kalla lipsillar. De skakar fort av sig sitt melodramatiska anslag om det vankas pengar eller bitches. Bun B, som är en erkänt hård jävel, kan knappast kallas annorlunda. På hans album II Trill, som släpptes i somras, finns inte många spår kvar av det faktum att hans bäste vän och vapendragare nyss avlidit. Vilket inte på något vis gör albumet dåligt eller för den del Bun till känslokall och illasinnad; en får helt enkelt ta seden dit man kommer, och på Houstons gator kan man inte knalla runt med lipen i halsen. Tjafs av sådan art är ju till för kvinnor och bögar. Men visst finns det några, i sammanhanget, fina ögonblick ändå;
- som i If I Die Tonight när Bun alvslutar en vers med: ”so tell ‘em you love ‘em ‘fore his ass is gone”
- i hymnen Angel in the sky
- eller refrängen i You’re everything

Den sista låten är inte bara en hyllning till hela Södern, det är också den bästa på albumet. Jag vet att den spelades in innan Pimp dog och jag vet att hans bortgång inte nämns över huvud taget, men i ljuset av hans bortgång blir refrängen så mycket mer än en simpel kärleksförklaring till neonfärgade cadillacs med lädersäten. Det blir istället den finaste hyllningen av dem alla.

Bun B - You're everything (feat. Rick Ross, David Banner, 8ball & MJG)

2. Sugababes - No can do

2008-12-02T00:00:00.003+01:00

Världens bästa popgrupp genom tiderna är New Order. Att försöka låta som dem är alltså ett knep för att lyckas erövra min eftertraktade kärlek och respekt. Därför håller jag också Sugababes varmt om hjärtat. I sann inbilsk brittisk anda har dem vägrat blicka bortom kungariket och istället skönsjungit över New Order-fusk på ett par album i rad och på så vis lyckats leverera mer hits än Britney eller någon amerikansk sångerska kan drömma om, möjligtvis undantaget Mariah. Därför var det en chock när jag laddade ner deras senaste album i höstas. Borta var den bultande syntbasen, de elektroniska trummorna och dämpade gitarrer. Istället var det blåsverk och slagverk utförda av en orkester. Jag visste inte vad jag skulle tycka.

Men om det finns några motståndare värdiga att konkurrera med New Order om tungviktstiteln är Supremes en utav dem. Svart musik ligger, som en kan gissa, mig varmt om hjärtat och soul är inte ett undantag. Att kalla Sugababes senaste album Catfights & spotlights för soul i samma andakt man talar om Motown är måhända lite väl generöst. Men likt ett jävla urverk levererar Sugababes ändå.

No can do är en fantastiskt singel. I farvattnet av årets mer uppskrivna artister som Amy Winehouse och Duffy hakar dem på och slår konkurrenterna erfaret på fingrarna. Jag kan inte komma på ett enda år då jag inte valt ut en Sugababes-singel som en av årets bästa låtar, och så kommer det inte bli i år heller. Varsågod, en oförtjänt förbisedd pärla servers här:

Sugababes - No can do

1. Ice Cube - Gangsta rap made me do it (feat. Scarface & Nas)

2008-12-01T00:16:00.003+01:00

Så står jag där igen, på Pusterviks övervåning med högerhanden i ett fast grepp kring ett ölglas. Ölglaset var bara för en kort stund sen till bredden fullt men är nu nästan tomt. Men inte fick jag smaka dess bitterljuva saft, istället har den spillts ut över mig själv och tuggat sig igenom fibrerna på min nyköpta tröja till den vida grad att jag känner fukt mot min hud. Jag vänder mig om mot förövaren och frågar med min allra myndigaste stämma vad fan det nu var bra för. Hon svarar inte på en lång stund, utan sneglar bara på mig med en överlägsen blick. Till slut säger hon ”Ah, men det var ju inte meningen fattar du väl” och återupptar processen att få bartenderns uppmärksamhet. Inte meningen, som om det gör min tröja torr eller mitt ölglas fullt, tänker jag och mumlar knappt hörbart ”Jävla fitta”. Tyvärr visar sig tjejen inneha någon form av fladdermuslik hörsel och snappar upp mina ord. Då jävlar tar det i hus i helvete, hon spottar hätskt ur sig ett ”Vad var det du sa” och ställer sig så bredbent som bara möjligt med armarna på hennes höfter hotfullt nära som vore hon den förorättade av oss. Hon upprepar sin fråga igen, varpå jag ställer mig i samma löjeväckande pose som hon och förmedlar lugnt ett ”Det hörde du nog”. Sen säger jag med en kyligt nonchalant axelryckning ”Gangsta rap made med do it”, vilket inte får den effekt jag hoppades. Min briljans är förlorad på henne då hon inte verkar förstå innebörden i vad jag just sagt. Istället tittar hon på mig dum och häpen min. Jag suckar och beställer in en ny öl.

Ice Cube - Gangsta rap made me do it (feat. Scarface & Nas)

Pausmusik eller Den Stora Sömnen

2008-11-22T03:09:00.003+01:00

Ibland vaknar jag upp med ett ryck mitt i natten av oklara anledningar, kallsvettig och med en hjärtfrekvens värdig en löpare som precis avslutat ett maraton. Efter rycket, samt den chock rycket alltid innebär, kan jag förvisso nästan jämt lägga mig åter till sängs, slappna av och sluta ögonen, men jag kan aldrig sova igen utan ligger istället klarvaken till gryning. Detta händer uppskattningsvis två till tre gånger i veckan och har, som ni kanske förstår, vuxit till en plåga. Inte nog med att jag två till tre gånger i veckan vaknar vettskrämd och ångestfull, dessutom blir jag dagen därpå, just på grund av för lite sömn, som en levande död, totalt inkapabel att utföra de mest simpla uppgifterna och/eller tankarna. Detta oroar mig.

De enda minnena jag har från de diffusa ögonblicken, djupt inbakade i någon slags REM-sömn, som händer just innan rycket är att jag, i drömmen, alltid leker med något oskyldigt som sedan dör. Jag minns en dröm där jag smeker en kattunge under hakan med en pistol, med resultatet att jag vaknar just när det som finns kvar av kattens huvud har landat i mina händer. Flera gånger har det hänt att jag springer runt på en sommaräng med en kanin i koppel enbart för att se kaninen klyvas i tu av en rävsax. En annan gång klappar jag en liten flicka med hängslekjol och flätor innan hon plötsligt spontanantänder. Jag vaknar alltid just efter det att jag har hört ljudet av smärta som synkas med det instinktiva uttrycket i varelsens ögon, det uttryck som säger ”jag kommer att dö”. Flickan, vill jag mig minnas, var värst att genomlida, eftersom flickeskrik gör mig väldigt illa till mods. Jag vet inte varför. Jag bara är sådan.

Allting har liksom urartat till en strid mellan mig och mitt behov att sova. Med diverse trick har jag lyckats lägga mig i bakhåll och överlista den jäveln, vare sig mitt hjälpmedel hetat enkla saker som koffein eller svårare som amfetamin. Tillsammans har vi lurpassat någonstans, ensamma i en mörk vrå, och väntat på att John Blund ska passera. När han visat sig, iförd sin löjliga blå fullkroppspyjamas har vi, min slagskämpe och jag, hoppat på honom bakifrån och slagit honom medvetslös. På så sätt har vi kunnat springa ytterligare lite längre bort och kunnat leva ytterligare lite längre till. Men av dessa konfrontationer har jag kommit underfund med två saker; 1) John Blund kommer alltid att hitta oss och 2) man kan aldrig döda honom. Dessa två upptäckter har naturligtvis försatt mig i en olustig situation; den strid jag utkämpar kommer jag så småningom att förlora, oavsett hur mycket jag än försöker. Trots detta försöker jag varje natt, så fort solen gått ner och så fort jag krupit under täcket, att hitta nya metoder att överlista denne sömnens halvgud.

Mina dubier om huruvida sömnen går att lura till trots har jag i princip kommit att acceptera min situation som den är; det vill säga på det hela taget oföränderlig. Betyder det således att jag är dömd att genomlida nätter av ångestdrypande fasansfullheter eller för den delen att genomlida ett lika hjärtskärande gruvande varje kväll innan jag ska sova? Svaret verkar vara ett kristallklart ja, vilket får mig att rysa ut till fingertopparna. Den enda direkta lösningen jag ser är att ta mitt liv, fast det har jag ingen lust med. Förvisso vore det att få det sista skrattet, det att stirra John Blund i ögonen och skjuta skallen i småbitar. Men å andra sidan är livet, åtminstone det liv som ännu inte infekterats av mina drömmar om ond bråd död, mig fortfarande kärt. Därtill ska tilläggas att begreppet den eviga sömnen skrämmer mig ännu mer, ty vem kan vara säker på att döden inte enbart är en lång sömn, med sinnet ständigt närvarande i en drömvärld. Och vore det då inte än mer outhärdligt att drömma mina mardrömmar fast utan att kunna vakna?

Click clack motherfuckers!

2008-10-29T21:25:00.009+01:00

Vapen är inte bara ett tecken på utförlig kylighet eller en monumental penisförlängare, utan också en fundamental bas i hip-hop. Viktigpettrar babblar om de fyra elementen som om klottring eller att rulla runt på golvet vore något hedersamt och äkta, medan de totalt ignorerar våldet, som vi alla andra vet är än centralare. Bla bla graffiti bla bla, kan de säga medan de som lever på gatan snabbt inser att en pistol är värd tusenfalt mer än konsten att spraya på murväggar. Respekt är vad man söker och det får man inte heller genom att dansa som i valfri Run DMC-video. Nej, vad som skänker respekt är hur man rakryggad och oskadd kan gå på Atlantas gator, och sådan respekt får man genom våld, helst medelst kallt, hårt stål. Ty vad kan väl vara mer våldsamt och kyligt en blänkande Smifnwessum instoppad i bältet, lagom synligt för passerande? Inte mycket är svaret och vilket vapen som är mest kyligt reder vi snabbt ut.

Glock
Världens vanligaste pistol är naturligtvis valet för de flesta, vilket Wu-Tang mer än gärna berättar titt som tätt. Lätthanterlig och liten i storleken blir den smått magnifik och ett måste i varje mans byxa när du går till kvartersbutiken och köper några 8balls och Swiffers, om man på vägen råkar stöta på någon snitch. Dessutom får det ses som en fjäder i hatten att New Orleans, Atlanta och New York valt att stämma företaget för allt ond bråd död de förorsakat, något Glock, helt korrekt, skrattade åt och istället fortsatte tillverka sina pärlor till pistoler. Vad som dock ligger Glocken i fatet är dess ursprung; ett land som tidigare enbart skänkt oss källarhålsmän och Hitler är ett tveksamt sådant. Incest är sällan respektingivande vilket förvisso folkmord är, men kyligt är det då inte, något en enkel titt på Milosevic kan förklara. Dessutom förvärrades statusen markant när självutnämnda hipstern Uffie släpades ut i dagsljuset. Yeah right, Trae hade pistolwhippat dig från norr till söder om du hade försökt med det där, bitch.

Smith & Wesson
Jag och min dåvarande flickvän såg för något år sedan på American Gangster. När Denzel blåser skallen av en olydig undersåte mitt på gatan uttryckte jag hur häftigt det hade varit att bära pistol, varpå hon svarade ”att pistoler är töntigt”. Vi gled isär efter den dagen. Hursomhelst, tillbaka till ämnet och med ämnet menar jag Smith & Wessum. Namnet ligger oerhört väl i mun, speciellt om den munnen tillhör någon från Texas. En Smiffanwessum-pistol är för min utpräglade smak i regel dock för omodern och något som snarare kofösare i Nevada bar under 1880-talet än cracklangare i New York under 1980-talet. Skinande och blank är den hursomhelst, vilket får ses som ett plus, och därtill finns det modeller så löjeväckande stora att bara åsynen får en att vilja lägga benen på ryggen. Vore det inte för att jag varje gång gör kopplingen ”Smith & Wesson” och ”Tom Selleck” hade detta varit mitt val.

Kniv
Är för finnar och inga andra. Kniven upplevde väl någon slags renässans när Crocodile Dundee viftade med sin machete någon gång på 1980-talet och den ser naturligtvis respektingivande ut, när man sådär enkelt och lätt drar upp den med skinande blad och sylvass egg. Men å andra sidan löser man problemet med att möta en knivbeväpnad förbluffande enkelt; proppa lite bly i bröstet på dem bara! Sen kan de göra tokiga konster med sin butterfly så gott de vill, invalidiserade och evigt satta i rullstol som de är.

AK-47
Sovjet kritiserades alltid för att vara bakåtsträvande och utvecklingshämmande, men har trots allt stått för vad som fullt möjligt påverkat historien störst och mest. AK-47 är så pass enkel att femåringar kan använda den, vilket ligger nationer som Kongo varmt om hjärtat. Den är likaså tillräckligt behändig att den favoriseras vid drivebys och liknande evenemang där många kulor och låsningssäkerhet är prioriterade, vilket ligger mig varmt om hjärtat. Eller för avsluta med 50 Cents kanoniserade ord;
”When the window roll down and that AK come out, you can squeeze ya lil’ handgun until you run out”

Hagelsprakare (avsågad)
Om du vill framställa sig själv som lite tyngre och lite hårdare än vad en pistol kan göra, men fortfarande vill kunna ha röra sig relativt obehindrat är hagelgeväret melodin för dig. Smärt och lätt slänger man den över axeln när man viftat runt med den en stund, dessutom ger mantelrörelsen det kyligaste ljudet ett vapen kan framkalla, varför det är en storfavorit hos alla som vill genomföra ett bankrån eller ett simpelt butiksrån. Effekten av att såga av det är bortom min ringa vapenkunskap, men i mitt huvud låter det jävligt mycket häftigare än ett intakt hagelgevär. Som glasyr på kaka, som grädde på mos.

Min erfarenhet av vapen sträcker sig till en gång i fyran, när en kompis tog med sig ett par knogjärn och en butterfly hans halvkriminella bror hade köpt i Thailand till skolan. Jag prövade knogjärnet och slog på en skåpsdörr ett par gånger, inte alltför hårt, men tillräckligt för att det skulle bli några tuffa märken. När det så blev min tur att snurra runt butterflyn skar jag mig i tummen och har sen dess aldrig försökt igen. Men det finns stunder i livet när även jag drömmer mig bort i en värld där jag åker runt på Houstons gator med dundrade bas i högtalarna och gevär fasttejpade under sätet. Precis som för alla normalt funtade män vill säga.

Glitterati

2008-10-23T16:03:00.005+02:00

I am at this grand opening for some new store trying to look as cool and calm as possible alhough I swallowed a mouthfull of dexedrines in the limousine before I went in. One of the waitresses hands me a glass of champagne, which I accept, and tries to engage a conversation with me, but I’m too busy concentrating on keeping my arms and legs from flailing round to notice, so she loses interest and moves on. A designer mistakes for Christian Bale and says “Hello, Christian” and I nod back and move further down the crowded room, accompanied by some dubstep or twostep or something with extremely heavy bass.

I try to dance for a minute or two but don’t really feel like it when I realize my balance has withered down from the drugs and instead I lean back against a wall, pondering on whether I should go home or not. Some actor who once was hot but now isn’t enters and he shakes my hand as he passes by. I numbly shakes his back. The music shifts to some hipster version of hip-hop and the actor’s entourage seem to enjoy it. I finish my glass of champagne just in time to see that the waitress from before notices me again and begins to walk towards me, her eyes focused on mine. I just now grasp the beauty of her and can’t help but smile when she says;

“Hi, again”.
“Hi, babe”, I answer and add, ”who do you have to hump to get a Stoli around here?”, but with a wry touch to show I’m kidding.
She laughs and shows me her perfect, white teeth and I really want to fuck her. Natalia’s out of town doing some modelling in Milan. Not that it matters, but it somehow sparks my lusts. We stand there clumsily for some time before I grab her hand and lead her through the crowd. In the process she whispers something in my ear I don’t comprehend, but I get a boner anyhow.

Just as we are about crawl our way through the mass of people I feel a hand on my shoulder and turn around. The hand belongs to some blogger I barely know and I faintly give him a hug and congratulate him on his recent success. In return he compliments me for my sneakers, but I really don’t care, and answer with some cliché I often use in situations like these. He’s good looking, but I have a slightly better haircut. We say goodbye and the only thing I remember from our conversation was that he seems smaller than I thought. As we flee through the exit, me and the waitress, Billy Walsh screams;
“Hey, love to see you in Flatliners II, babe”.
“Talk to my agent”, I yell back, jumping in the back seat of my limousine.
On the way home I swallow a fistful of ludes, hoping it will calm my nerves, while the waitress gently strokes my dick. I wonder if she’s a screamer or a moaner in bed, but decide it really doesn’t matter and instead lean back, watching my erection grow.

Takin' care of business

2008-10-20T16:52:00.004+02:00

När satt på knä och skurade badrumsgolvet med en diskvamp kände jag mig aldrig för ett ögonblick rädd eller äcklad. Trots att skurvattnet i spannen färgats illrött. Trots att det trängt in blod under mina naglar. Trots att de små svampliknande bitarna som låg utspridda på mina kritvita klinkers tillsammans en gång varit en hjärna. Jag visste varför jag torkade upp skiten och jag visste att det ibland behövs bli lite skitigt. För att man skulle nå ett mål. För att man skulle få uppleva en förändring.

Han var alltid ett första klassens svin, Vic. En lömsk och lat jävel som sällan gjorde mig gott och aldrig ville mig väl. Visserligen hade vi haft kul ihop, han och jag . Som den gången när han lärde mig hur man delar upp bolivianskt puder i lämpliga doser med ett visitkort. ”Tricket är att använda långsidan”, viskade han och tog med van hand min för att visa mig. Jag vill minnas att jag tittade på med andakt. Eller som den gången när vi knackade gymnasieelever på Kungsgatan. ”Tricket är att slå dem rätt på käften”, sa han kyligt och delade ut en högerkrok som spräckte ett par glasögon och slog ut två tänder. För att inte tala om alla gånger vi varit på gemensam flickejakt. Nästan jämt fick jag glatt stå bredvid honom och le fånigt eller nicka instämmande medan han mal vidare. Men nästan jämt fick jag också vara med och dela på fångsten. ”Vi är ju polare”, sa han broderligt och gav mig en knuff i riktning mot sovrummet. Han lärde mig mycket, Vic. Det gjorde han sannerligen.

Men på sistone hade jag blivit trött på Vic och hans eviga upptåg. Det fanns ingen hejd på hans begär och han vägrade förstå mig när jag förklarade att jag skulle jobba eller ha tenta dagen efter. Han var plågsamt oförstående inför dessa genialt simpla förklaringar till varför jag inte kunde följa med honom till Vasastan och bälga i mig fem liter Carlsberg Hof för att därefter ragla vidare på efterfest till en tvåa i Landala. När jag en gång med gråt i halsen tjöt att jag skulle åka till Landvetter klockan sex nästa morgon och fan inte skulle följa med honom på strippklubb en tisdagskväll, stirrade han mig bara rakt i ögonen och svarade med ett snett leende; ”Och?” Jag började avsky honom och konstruerade därför de mest elaborerade nät av lögner för att undvika hans sällskap. Ibland godtog han dem men allt som oftast synade han min bluff. Den sista gången han gjorde så insåg jag att jag var tvungen att döda honom.

Jag hade planerat det med största noggrannhet. För alla jag kände hade jag klart och tydligt förklarat att jag inte ville bli störd denna vecka då jag var tvungen att färdigställa ett projekt. Jag berättade inget mer än så, men upplyste alla om att det skulle förändra världen. Få tog mig på orden, men vad brydde jag mig om det. Jag visste vidden av min uppgift. Pistolen hade jag köpt från bakluckan av en Volkswagen på ett industriområde någonstans på Hisingen. Serben som sålde mig vapnet försäkrade mig att det inte var registrerat hos någon myndighet. Som kronan på verket bokade jag, i Vics namn, en färjebiljett till Holland hos något obskyrt rederi. Efter att ha dubbelkollat mitt alibi och valt ut en lämplig plats för dumpningen av kroppen bjöd jag in Vic, natten mellan torsdagen och fredagen. Jag visste att han skulle dyka upp. Det gjorde han alltid.

Och mycket riktigt ljöd min porttelefon vid klockan fyra. Jag tryckte in knappen som låste upp husets ytterdörr, öppnade dörren till min lägenhet och gömde mig bakom ett par rockar som hängde bredvid ingången. Jag andades tungt och långsamt, men kände att mitt hjärta rusade fram som ett snälltåg. Jag hörde honom hasa sig uppför trappan. Nu var han uppe på min våning. Jag begravde mig i en rock då jag inbillade mig att jag kunde höras från en mils avstånd. Mina hjärtslag lät som ett valsverk. Han steg in på sitt sedvanliga självsäkra manér och sa; ”Tjena, jag är här nu.” Det blev min stickreplik. Med ett slags väsande hoppade jag fram bakom rockarna och slog honom i skallen med kofoten jag suttit och hållit i. Jag stirrade honom rakt i ögonen hela tiden. Jag minns att hans ögonvitor spärrades upp och att hans pupiller vidgades precis i stunden när jag hoppade fram. När han kände igen mig slappnade han av för en millisekund och ögonen blev normalstora. Hur han såg ut precis innan jag slog till minns jag inte. Allt svartnade för ett ögonblick.

När han kvicknade till hade jag dragit in honom i badrummet och stöttat upp honom mot badkaret. Blodet som runnit ner längs hans kinder hade torkat för länge sedan. ”Vafan var det där bra för”, frågade han mig, på samma gång ilsket och ömkligt, samtidigt som han varsamt rörde den punkt på skallen jag hade träffat. Det tog en stund innan han märkte pistolen jag höll i min högra hand. När han såg den stelnade han till innan hans sneda leende kom tillbaka. Men det var inte längre med självsäkerhet han log. Det var inte längre auktoritet och världsvana han signalerade. Det var rädsla, pur och oförfalskad. Underläppen darrade en smula och hans ögon ryckte till i tid och otid. Han flackade med blicken; en stund stirrade han på mitt vapen, i nästa på mig. Nu var rollerna ombytta. Det var mitt sneda leende som var självsäkert. Efter ett tag började vi prata.

”Vad gör du? Vad håller du på med?”, stammade han fram.
Jag var tyst ett tag till. Som för att förstärka allvaret i situationen. Sen sa jag:
”Jag tycker inte om dig. Och du fattar inte det. Det måste bli så här.”
Han verkade inte förstå vad jag menade.
”Men…”, började han, ”men har inte vi haft det kul tillsammans…?”
Jag suckade och tog ett djupt andetag.
”Jo, det har vi, Vic. Du har lärt mig mycket. Men var sak har sin plats och var sak tar sin tid. Din plats är borta och din tid är ute”. Jag var kallare än is.
”Vafan betyder det egentligen?”, vrålade han. ”Vafan menar du med det?”
” Jo”, började jag, ”jag vill ha tid för mig själv. Jag behöver inte dig längre, men du förstår inte det. Jag vill utvecklas. Jag vill växa upp. Jag vill få saker gjorda.”
”Vafan har hänt med dig, Ward?”, skrek han, ännu högre denna gång. ”Vem eller vad har gjort dig så här?”
Mitt sneda leende breddades.
”Du har gjort det här, Vic. Du har lärt mig det här.”
Sen blundade jag hårt och kramade avtryckaren.
Vic och jag var ett avslutat kapitel.

Wards finansguide

2008-10-03T18:05:00.002+02:00

På sistone har jag mest suttit framför kurvkonstruktioner och ritat grafer beroende på hur derivatans maximumvärde ser ut i hopp om att det i framtiden ska ge mig det välavlönande och betydelsefulla jobb jag förtjänar. Sen har jag utmattad stupat i säng bara för att göra samma sak dagen därpå. Det svenska systemet där man utan en minst treårig universitetsutbildning kan kyssa andra jobb än lokalvårdare adjö är i sanning ett fantastiskt sådant. Nåväl, jag får leka med tanken att detta åtminstone betyder att den där eftertraktade platsen som organisationskonsult i Borås en vacker dag kan bli min.

Planer att hoppa av skiten kan jag dock kasta i soptunnan i och med den här slags krisen vi står inför just nu. Att ett företag skulle vilja anställa mig nu är än mer otänkbart än förut. Sällan har jag hört mer upprörda röster i media och sällan har jag märkt att mer och mer personer på fullaste allvar plågar sig igenom tv 4:s A-ekonomi, en tid annars reserverad för att Svenne ska kunna hämta nattmackan i lagom tid innan Sporten börjar. Och just när mannen på gatan till och med är insatt i händelsernas utveckling, då vet man att någonting högst allvarligt är i görningen, vilket samtidigt också är det mest underhållande med situationen. Att höra farbröder ilsket ropa ut att Sverige hädanefter borde klippa alla ekonomiska kontakter med USA eftersom alltihop är ”jänkarnas fel” är en lösning le grandiose jag applåderar.

Själv är jag emellertid inte det minsta orolig eftersom mina likvida tillgångar sträcker sig till mitt ynka CSN-bidrag tillsammans med någon extra tusenlapp min granne sticker mig i handen när jag tvättat hennes bil eller något lika förnedrande. Jag bryr mig sålunda ingenting om er så kallade kris, rika knösar, ty i slutändan rör den mig inte i ryggen.

Men om vi bortser från mitt obefintliga egenintresse, vad ska vi göra? Ska vi bara luta oss tillbaka med händerna knäppta runt magen och mumla laissez faire tills steken vänder? Eller ska vi bindgalna konsumera upp våra sista slantar för att rusta upp inför en kommande bytesekonomi? Jag vet inte, men vad jag vet är att vi än så länge inte bör stressa upp oss i onödan, varför jag som allas er mentor skrivit den enkla krisguide;

Bind inga pengar i aktier - ett sundare sätt att förvara dem är i madrassen. Det ger dessutom en känsla av lyx alla så desperat söker.

Spara pengar för en regnig dag. Behöver du verkligen duscha i varmvatten? Sen när har tre mål mat om dagen blivit en rättighet? Och förtjänar din partner verkligen mer i födelsedagspresent än ett leende och din gränslösa kärlek?

Jäkta inte upp ditt barn - förklara istället lugnt och metodiskt varför pappa inte längre kan gå till jobbet. Betänk att barn ofta inte har det ringaste förstånd om sammanhang eller finansiell kausalitet, varför du gör rätt i att först förklara simpla termer som finansbubbla, bolåneränta och kreditförlust.

Tänk Robin Hood - om du själv inte har, stjäl från dem som har det. Kan din familj leva på begrepp som ”heder” och ”moral”? Knappast.

Oroa dig inte för varsel - sjukskriv dig istället. Om du inte dyker upp på jobbet kan cheferna sparka dig och med en sjuklön får du dessutom pengar i fickan utan att göra minsta lilla!

Voilá! En guide värdig vilken skojare på finansdepartementet som helst. Ni kan gärna anställa mig också, så kan jag få usla deckare publicerade jag också.

Författarskolan, del 2

2008-08-11T21:05:00.002+02:00

Jag satte henne ner på stolen framför fönstret, min stol i fårskinn utan armstöd men med tillhörande fotpall. Hon var vald med största precision, då jag visste att hon inte skulle göra mig besviken. Hon skulle, oavsett resultat, med största säkerhet ge mig beröm, och fjäsk av sådan art var jag svag för. Hennes ansikte fylldes av förväntan men samtidigt av ett visst mått nervositet. En nervositet vars själva fundament byggde på orsaken att valt ut henne, det vill säga för att hon inte ville göra mig besviken. Jag njöt av hennes flickaktiga beteende och slickade mig därför frenetiskt kring munnen, likt en katt gör när den njuter, något som fick mina läppar att bli blöta men min gom torr. När så mitt magnum opus, mitt lidelses verk som fått utstå svett, tårar och sömnlösa nätter just skulle börja flöda ur min mun skönjade jag med ett snabbt ögonkast hennes spända leende. Det såg onaturligt ut, som om tänderna försökte mala sönder varann, med käkarna fast åtklämda likt en mentalpatient. Men vad brydde jag egentligen mig om henne och hur hon mådde, min berättelse var viktigare än all bekvämlighet i världen.

Så inleddes min historia och jag berättade den med min varsammaste, nästan darrande tunga, betänkte hur varenda stavelse skulle betonas, hur vartenda ord tillsammans med nästa målade min mäktiga fresk. Efter tio minuter märkte jag hur hon vred sig lätt i fårskinnsfåtöljen, vilket störde min koncentration en smula. Jag funderade ett ögonblick på att ge henne en snabb örfil för att liksom slå in stundens allvar i hennes skalle, men jag lät bli. Ty fattningen tappade jag inte, istället stakade jag mig bara på ett ord eller två innan min totala fokus återigen koncentrerades på de papper som valts att befästas med mina ord. Min tanke med mitt första kapitel var att förklara varenda detalj för mina läsare. De skulle förbehållslöst peppras med beskrivningar av herrgården och den sydengelska marken som omgav den där händelserna tog plats. De skulle veta namnet på varenda blomma i trädgården samt hur de såg ut, hur de var placerade och hur de krökte sig för vinden. De skulle veta varenda vrå i huset som vore det deras egna. De skulle, om de lust hade, kunna känna tapetens skiftningar i fiber medan de gick mellan kokvrån och betjänternas sovrum. Jag darrade återigen en smula på rösten när jag kom till stycket som rörde hallen och hur dess ståtlighet fullgjordes av marmorpelare likt hos en romersk kejsare. Jag var extra nöjd med det stycket, vilket jag inte var sen att påpeka, om man med påpeka menade ett simpelt darr på rösten.

Hon satt kvar i samma position en stund till, fortfarande med det krampaktiga leendet belamrat på läpparna, men började snart med de mest enerverande ticsen. Benen lades på sittpallen för att sedan pressas mot bröstet för att sedan läggas i skräddarställning och därefter tillbaka till pallen, likt en obrytbar cykel. Hennes händer skiftade från att läggas under hakan till knäna till platt på magen. Men allra värst var hennes förmåga att då och då med jämna mellanrum gnida tåspetsarna mot varandra. Hon gjorde det med sådan utförlighet och med ett urverks punktlighet att det liknande ett tortyrknep. Till en början ignorerade jag det, men när det upprepades för tionde gången sneglade jag med min mest illasinnade blick på henne, vilket i grund och botten innebar att jag liksom kisade med ögonen. När jag gjorde så avslutade hon tågnidningen direkt, men glömde snabbt därpå av sig och gjorde det igen. Jag bestämde mig för att strunta i det. Min stund i rampljuset var för viktig för att slås i spillror av petitesser insåg jag och blundade för hennes ständiga övertramp mot min person. Hennes löjliga perspektiv för tid började dock tära på mig. När hon så, efter en tids kaskader av tågnid, med lågt mutter klagade över hur lång tid det tog avbröt jag mig mitt i en mening och röt åt henne med min allra manligaste stämma innan jag med sällan skådad glöd fortsatte att berätta min historia. Hennes klagan var som bensin på elden. Och min eld brann, vänner, som den brann.

Fyra timmar hade passerat och den villa jag inlett med att beskriva var näst intill utredd, från topp till tå, från grund till tak och när så sista meningen ljöd ur min gom darrade min varje lem av total glädje. Med en orgasmisk njutning jag aldrig tidigare uppnått satte jag mig ner på fotpallen för att pusta ut ett ögonblick och för att svälja en munfull saliv för att fukta min knastertorra strupe. Min underkropp briserade i någon slags konvulsion, fast en godartad sådan och jag märkte föga förvånad att jag hade stånd. När hon insåg att jag slutat upphörde hennes krampaktiga leende, samma som hon använt genom hela sessionen, och gav mig en lätt klapp på axeln. Jag tog det som en uppmaning att fortsätta, ställde mig sålunda upp och deklarerade med myndig stämma ”Kapitel Två”. Då brast hennes fördämning. Hon rusade upp ur fårskinnsfåtöljen, med en nästan panikartad glans i ögonen och skrek med sin gälla röst att hon inte stod ut för ett ögonblick. Jag blev överrumplad men försökte inte på något vis stoppa henne när hon stormade ut ur lägenheten och mitt liv. Istället tittade jag på klockan, skakade på axlarna och satte mig tillrätta i stolen. ”Fyra timmar”, gläfste jag, ”det är ju ingenting”. Vad fan trodde hon, den dumma kossan? Att Rom byggdes på en dag?

Whiter shade of pale

2008-06-22T18:34:00.002+02:00

Sol, arbete och ett rikt socialt liv är en bloggares värsta fiender och på sistone har jag attackerats av alla tre pester på bred front. Ena dagen ska jag visst packa kanyler på ett lager i Kållered, en annan dag ringer någon jävla Pigge och föreslår en bärs på ”Neffan” tillsammans med någon jävla Gnidde. Bättre var det i vintras när jag var social paria ingen hade tid för. Då jävlar kunde jag sitta dagarna i ända framför eftermiddags-tv och käka flingor till middag. Men såsom det bestående misslyckandet en valt att kalla mitt liv utspelar sig för stunden blir det sällan tid för mig själv, tid som jag själv kan fördela på sysslor jag älskar. Och som vanligt är det genetikens fel.

Sprungen ur ett förhållande av modell blandras är jag så kallad blatte. Men då jag ärvde min fars mindre attraktivare ugriska egenskaper, såsom kraftig och mörk hårväxt samt en längd mer passande för kvinnor misslyckades jag att få till skänks hans klassiskt stiliga hudfärg, det vill säga en lagom farlig, lätt olivfärgad mörk underton. Suverän i sin ständigt solbrända look såväl som på vintern som på sommaren. Istället lyckades naturens krafter med sällan skådad överjävlighet kombinera redan nämnda mörka hårväxt med min mors kulör som i sin tur stammar ifrån det skotska höglandet, vilket naturligtvis inte var en särskilt bra idé. Sådan ser jag ut, korsning mellan skotte och ungrare, och när sommartider hägrar får jag utstå pinsamt långa sessioner framför solens strålar innan resultat kan åstadkommas. Och resultat av denna art måste åstadkommas, ty svenskens idealbild av en fräsch och snygg kille är en solbränd sådan.

Så när jag väl finner tid för mig själv får de sysslor jag älskar stå i skamvrån, ty då måste jag i sann svensk anda ta vara på solens varande, för att i sin tur lyckas bibehålla någon form av anständighet närhelst någon får syn på mig i baddräkt eller födelsedagskostymen. Av dessa anledningar och många till har mitt enkla bidrag till internets värld blivit än enklare på sistone då jag för tillfället ständigt befinner mig i solens omfång. Men tro inte att detta beteende är för min fåfängas skull och inte heller för min personliga njutning, det är av ren och skär nödvändighet jag pinar mig igenom dagarna, halvnaken och svettig på obekväma plaststolar inklämda på min i övrigt spartanskt inredda balkong, idogt hoppandes att det just denna gång ska väckas minsta lilla strimma av vackert brunbränd hy. Och på bloggfronten lär det sålunda inte bli mycket bättre inom den närmsta tiden. Soljäveln har ju slutat att skina!

Reklampaus

2008-05-18T01:17:00.002+02:00

För en tid sedan lyckades jag tjata till mig att få gästblogga på Martin Janzons eminenta musikblogg Dunka Dunka. Trots min enträgenhet i ärendet tog det mig, bokstavligt talat, månader att komma till skott av anledningar mig oförklarliga men till slut lyckades jag klämma ur mig något vilket betyder att ni nu kan skymta mig på annan ort. Det är en jävligt lång text, med Ward-mått mätt, om musik och varför det är det är något att och spektaklet, det hittar ni här. När ni läst klart den texten ska ni spana igenom Martins arkiv, ty där finns både en och två grejor du som kännare av hög kvalitet bör ta del av. Se så, klicka dig dit NU.

Pain 'n' misery

2008-05-15T02:09:00.003+02:00

Att hip-hop belamras av idel jobbiga företeelser är jag inte sen att skriva under på. För oss alla trill wigguhs har det dock blivit vardagsmat en tvingats lära sig leva med; de tidskrävande skitsen, Rick Ross överanvändning av ”boss”, Jeezys skratt, Weezys ettriga ”ya dig”, ja, till och med DJ Khaleds shoutouts, alla är de saker man har överseende med, trots dess jobbiga natur. Vad jag dock inte har mycket till övers för och något jag fan inte kan lära mig leva med är helvetet som kallas T-Pain.

Från i princip ingenstans dök denne odåga upp (och som en bonus i sammanhanget var det Akon som upptäckte honom) och hans autotune-effekt har på sistone blivit det hetaste av det heta. Närhelst din favorit ska släppa en ny singel, vare sig det gäller ringsignalsmässig r’n’b eller hip-hop från Södern, envisas dem med att ringa in denne karl att för att gästasjunga refräng eller någon vers. Helvetet började med 2005 års infernaliskt jobbiga I’m N Luv Wit A Stripper och fortsatte året därpå med den om möjligt ännu jobbigare Buy U A Drank. Den fantastiska stavningen i låttitlarna till trots är dem inte mycket att ha, och med inte mycket att ha menar jag värdiga exekutionspatrull. Men trots bedriften att släppa årets sämsta singel två år i rad lyckades dem sälja och nedladdas i multum och var med andra ord helt i fas med hur gemene rapmusiklyssnare, det vill säga ung, vit och törstig efter lättsmälthet, vill ha sin musik idag. Och när ändå talar om avarter måste man naturligtvis nämna Flo-Ridas monsterhit Low, som i och med T-Pains gästspel slungade nykomlingen i superstjärnestatus och bättrade på T-Pains redan starka aktie ännu. Och något stopp på det hela verkar vi inte heller få. De fyra platinasäljande storheterna Mariah Carey, Rick Ross, Chris Brown och Ciara använde hans tjänster på albumen de släppt eller just ska släppa och i år var han nominerad till tre åtråvärda Grammy-statyetter, bland annat för samarbetet med Kanye på Good Life för vilket han även vann. Likt sin skivbolagsboss Akon kan han med sin klassiska etnicitet appellera till den breda massan, såväl hos radiolyssnaren som hos reaggedreadsen. Hans catch är dock naturligtvis hans enträgna effektanvändande, vilket genialiskt nog gör blandar en personlig signatur med en perfekt och nästan elegant krydda en kan slänga in i sin soppa som pikant inslag. Voila!

Och inte nog med att han gång på gång förstör låtar han är med i, han förstör dessutom låtar han inte har något som helst med att göra. Bara de senaste veckorna har tre purfärska exempel på den varan släpats ut i dagsljuset. Jeezy, som till sommaren ska släppa I Am Trap, läckte häromdagen singeln Put On där Kanye mot slutet dyker upp, likt en gubbe i lådan. Låtens början och mitt är riktigt bra, med en alldeles lagom släpig Jeezy i kombination med bombastiskt syntbas och untergangs-beat. Framåt slutet däremot, när Kanye som sagt ska lägga en vers, blir det obehagligt. Inte nog med att Kanyes som vanligt inte kan rappa möts man dessutom av vidrig autotune/vocoder-effekt och vips, så gick den låtens omdöme från mycket bra till Blitzen-angripet bostadshus. Three 6 Mafia, som återvänt till skräckfilmsrappen, vill inte vara sämre utan låter Yung D autotune-waila refrängen till nya singeln Lolli Lolli. Förvisso lyckas dem hålla flaggan i topp, då Yung D:s framträdande inte sträcker sig längre till några ”Pop that body”, men totalintrycket blir ändock en smula enerverande. Men det bästa exemplet, eller i detta fall det sämsta, sparar vi till sist. R Kelly, som även han är på gång med ett nytt album i år, har läckt en låt han kallar Hairbraider. Låten, vars inledning och beat skapar en förväntning på en storhet i klass med vilken låt som helst på TP-2.com, är ett praktexempel på T-Pains globala världsherravälde. Kelly döljer sin vanligtvis fantastiska röst och snusklyrik i ett virrvarr av effekter. Och fy fan för det T-Pain.

Slutsats: T-Pain, mycket värre än Akon.

När Ward vänder kappan

2008-05-06T17:59:00.004+02:00

Det hade bara gått en dryg månad men redan hade min 20-åriga kuk fått stöta in i hennes blott 17-åriga fitta flertalet gånger. För detta kände jag ingen skam, ty jag mindes mina egna gymnasieår, där hart när alla de snyggare tjejerna låg med killar betydligt äldre än mig själv. De letade måhända efter manlighet, efter hår på bröstet och det var först nu jag kunde ge dem vad de ville ha. Hennes unga ålder gjorde sig dock ständigt påmind. Hon var en tonårsflicka, fast i läget mellan barndom och vuxenliv, enträget menandes att hon var en kvinna, men lika enträget beteendes sig som ett barn. Hon valde att gå i högklackade skor och Filippa K-kläder i tron om att detta var hur kvinnor klädde sig och hon trugade i sig kaffe och rödvin på samma grumliga logiska grunder trots att hon inte gillade det. Jag vill inte säga att vi hade det kul tillsammans, för vidare kul var det inte att ständigt besöka kaféer för att sedan höra haranger om hur elak hennes historialärare var, men vi gjorde vad som förväntades av varandra. Jag kom, jag lyssnade, jag kom igen, vill säga. Men likt tonårsflickor kunde hon inte separera sex och känslor, vilket medförde att hon insisterade på att jag skulle ”träffa hennes föräldrar”. Att ”träffa hennes föräldrar”, denna poänglösa ritual, var inte något jag gladdes över. Tvärtom motsade jag mig konceptet helt och hållet. Likt ett truligt barn svarade jag nej och ingenting annat när hon vädjade mig. Till slut kom dagen då hennes ideliga tjat tärde mina öron till bristningsgränsen. Jag ville inte lämna henne, då jag skulle bli ensam kvar, utan yttrade ett ”låt gå”. Nästa morgon mötte jag upp henne i deras villa.

Jag blev hälsad i dörren av henne, det lilla livet, och hon ögnade mig snabbt från topp till tå med en slags livrädd och nervös blick. Jag log belåtet för mig själv innan jag klampade in, beslutsam att enkom stanna en kort stund. Mitt svepskäl, som jag pysslat fram på ditvägen, var att jag var tvungen att jobba. Hon ledde mig in i köket med ett fast grepp kring min högerarm och där inne möttes jag av hennes far. Han var en gammal man, snart pensionsfärdig, och han var en man jag inte väntade mig att möta. Ty mannen som mötte mig såg ut som en sydtysk öl- och korvgubbe, en frodig och tjock en från Bayern, komplett med buskig mustasch och allt. Ful som stryk var han, om än med ett sorts hemtrevligt utseende, likt en farfar man är lite rädd för men som har ett hjärta av guld. Han ställde sig och ögnade mig likt hans dotter gjort, fast inte lika snabbt och inte lika nervöst. Hans barska uttryck mildrades något när han såg mig i ögonen men han skakade min hand med ett lite för hårt grepp. Vi satte oss ner vid bordet, jag på ena sidan, han på andra och med hans dotter bredvid mig, slängandes blickar mellan oss båda, fortsatt nervös. I hennes förvirrade och dåligt hormonbalanserade hjärna tänkte jag mig att hon menade på att detta möte var ett möte av episka proportioner. De två viktigaste männen i hennes liv, samlade vid ett bord. Vi talade om trivialiteter, vart jag bor, vad jag gör och dylikt. Då och då lutade han sig bakåt och strök sig i mustaschen länge och väl, som för att understryka att han funderade på vad han skulle ställa för frågor och på vad jag svarade.

Efter en stunds pratande, ett samtal som mot min förmodan blev ett relativt trevligt sådant, förklarade han att han var väldigt intresserad av motorsport. Motorsport, menade han, var en mans sport och tittade därefter uppmanande mot mig. Jag höll med, av den enkla anledningen att jag var den som knullade hans dotter till extas natt efter natt, trots att jag innerst inne tyckte att motorsport var det tråkigaste som fanns. Han log för första gången sedan jag stigit in i hans kök och menade att jag var en grabb att räkna med. Han blottade sina gula tänder i grinet och strök sig lite häftigare i mustaschen. Fy fan vad ful du är, ville jag säga men höll inne med orden. Lyckligtvis hade hans dotter inte ärvt hans genetiska misstag, vacker som en sommaräng var vad hon var. Dum förvisso, men inte dummare än flickor i allmänhet. Pappan, som vid det här laget började bli en smula upphetsad över att äntligen finna någon som delade hans bisarra fetisch för stora motorer, fortsatte berätta om sin stora passion. Han rabblade statistik, bilmärken, effektsiffror, motorer, manicklar och mackapärer jag aldrig hört talas om.

Jag märkte direkt att han var en man driven av kärlek. Måhända inte av kärlek till människan, till livet eller ens till sin familj, men av motorer. Jag glömde helt bort mitt svepskäl, mitt påhittade jobb, och stannade kvar. Hans dotter, som likt en hund suttit bredvid mig, blev nu mer och mer rastlös. Efter ett par timmar började hon viska obscena förslag i mitt öra, förslag som jag viftade bort som flugor. Hon började smeka mig varsamt över låret och upp emot min slappa penis. Jag blev istället mindre och mindre attraherad av henne ju mer hon försökte smeka upp mig. Framför oss satt en man som spottade ut sitt innersta, som delgav oss sin djupaste kärlek och hon ignorerade det, kastade bort det likt sopor. Hennes far fortsatte sin kärleksförklaring och tog, likt mig, ingen notis om sin dotters ointresse. Vi hade suttit i snart fem timmar vid köksbordet när flickan plötsligt och häftigt ställde sig upp och skrek att hon inte ville höra något mer om någon jävla motorsport och att hon fan inte ville hör något av mig heller. Pappan kom av sig för ett ögonblick och tittade undrande på henne. Jag gjorde likadant. Hon stormade iväg mot sitt rum och smällde igen dörren efter sig. Det var tyst ett ögonblick innan jag harklade mig och frågade ”Hur fungerar egentligen poängräkningen i speedway?”. Han tog ett djupt andetag, visade sitt fula leende, la sin hand på min och sa ”Jo, det ska jag berätta”.

Vi satt kvar där till natten blev morgon, han och jag. Två män, en ung och en gammal, bara vi två, ensamma tillsammans med hans passion. Jag lyssnade på hans varenda ord, sög in hans kärlek likt en dammsugare och när han så tyckte sig vara färdigpratad satt vi bara där en lång stund, utan ett ord. Han lyfte sig tyst ur stolen, la sin ena hand på min axel och pekade med den andra mot sin dotters dörr. ”Du borde gå in till henne. Få henne att brumma som en Kawasaki.” Jag skrattade till och high-fivade med honom innan jag öppnade hennes dörr. Hon låg i sängen och hulkade sig. När jag gick fram till hennes sängkast lyfte hon huvudet ur kudden som var våt av all gråt. Hon tittade med rödsprängda ögon på mig och frågade ”Älskar du mig?”. Jag tog ett djupt andetag och strök henne varsamt längs ryggen. ”Nej”, svarade jag. ”Idag har jag förstått vad kärlek, äkta, oförställd, oförstörbar kärlek innebär. Och någon sådan känner jag inte för dig. Jag vill leva som din far, sprängfylld av kärlekens innersta väsen. Hej då”. Hon tittade häpet på mig. Jag kysste hennes panna och steg upp från hennes säng. Innan jag stängde hennes dörr möttes våra blickar igen. Hennes mun var fortfarande vidöppen av chocken och hennes ögon utstrålade fortfarande en dum och näpen förvåning. Det var sista gången jag såg henne.

Svenska städer: Linköping

2008-04-24T02:12:00.001+02:00

När jag var liten var resorna till Linköping en fröjd. Den långa bilresan eller den alltigenom förfärliga dialekten var obetydligheter inte värda mig ett glas vatten, för i Linköping bodde mina kära farföräldrar och dem höll jag nära mitt hjärta. Anledningen till det var naturligtvis min egen fåfänga; de fullkomligt älskade att ha mig på besök. Min farmor, som var en späd och svag tant, sken upp som en sol varje gång och slavade till min stora glädje för mig framför grytor och pannor tills svetten lackade. Min farfar, som om möjligt var ännu spädare och därtill plågad av diabetes och reumatism, sken även han upp vid min ankomst. Han, som var hart när blind, döv och lam kravlade sig mödosamt ner för trappan för att ta plats bredvid mig och min farmor i deras insuttna lädersoffa. Och där satt jag, som en bortklemad prins, inklämd mellan de båda och höll hov. Ideligen sprang min farmor upp och ner från soffan för att hämta mig nya kakor att sätta tänderna i medan min farfar satt med mig i timmar när jag berättade om mina jävla Turtles eller vadhelst skit som intresserade mig. Till middag, vars meny jag naturligtvis fick sätta, serverade min farmor de mest perfekta kulinariska måltiderna jag hittills haft glädjen att låta passera min gom. På kvällarna fick jag sitta i min farfars knä, som förmodligen värkte till bristningsgränsen av min vikt, medan han underhöll mig med historier om när han tvingades ligga i den nazistiska armén eller när han deltog i det ungerska studentupproret 1956, trots att han förmodligen allra helst ville svepa en konjak och lägga sig till sängs. Till och med när min farmor i princip bara var ett andetag från döden, cancersjuk i mjälten som hon framåt slutet var, vispade hon upp en hög frukostpannkakor åt mig, mitt besök till ära. Ja jävlar, kravlös och gränslös kärlek var vad Linköping representerade och mitt svullna ego älskade varje sekund utav det.

Men likt lycka varar inte heller livet för evigt och såväl min farfar som farmor dog innan jag nådde tonåren. Förvisso var det inte oväntat eller ens särskilt sorgligt, att deras död var oundvikliga visste jag, men i samband med det polerades ytterligare lite glans bort från mitt liv. Saknar dem gör jag till och med än idag närhelst jag hör orden ”wienerschnitzel” eller ”frimärkssamlande”. Men nog gråtmildhet här. Linköping tillhörde, som sagt, indirekt en del av mitt hjärta och varje gång jag hörde staden fann jag mig klämma fram ett litet leende i mungipan. Och någonstans här träder akt två in.

I mina gymnasieår, det vill säga långt efter mina farföräldrars död och lika långt efter mitt senaste besök i Linköping, var jag i allra högsta grad delaktig i vad som kallas elevråd. För er som inte är bekanta med konceptet är det i ringa ordalag ett antal elever på en skola som samlas någon gång i månaden för att diskutera ”problem” i skolan, i tron om att vad dem gör är viktigt. Jag var å ena sidan tillräckligt intelligent för att inse hur patetiskt meningslös vår funktion var och för all del hur förskräckliga de flesta människor som söker sig till dylik verksamhet är men kunde å andra sidan inte förmå mig att frånvara när elevrådsmötena väl inneföll. Förklaringen till det är inte enkel, men jag antar att jag någonstans i bakhuvudet led av den indoktrinerade illusionen att elevråd faktiskt kunde åstadkomma förändring. Dessutom var mitt gymnasium inte som andra. Att en var delaktig i aktiviteter som elevdemokrati var alltså inte likhetstecken med huvudet nerkört i toaletten på rasterna utan snarare motsatsen; det var statusbringande. Och med den vaga föreställningen om kapaciteten att förbättra samt den tillhörande statusen kandiderade jag till styrelsen för elevrådet, vilket jag sedermera till slut också blev vald till av fotfolket, det vill säga resterande elever.

Hur jävla enkelt det än lät att vara styrelseledamot för elevrådet i en mindre gymnasieskola fick jag snart tugga den sträva smaken av motstånd. Vi som blivit valda till det ärofyllda uppdraget blev i princip direkt uppkallade till rektorskontoret. Vår rektor förkunnade med illa dold stolthet att vi under året skulle ”representera vår elevkår” samt att vi ingick i en ”lång och stolt tradition” på vår skola. Och som del i denna tradition blev en, högst privilegierade menade vår rektor, som styrelseledamot inbjuden till en årlig nationell elevkongress. Vi skulle under en helg få chansen att ta del av andra skolors syn på elevens rättigheter samt delta i utbildningar rörande elevrådskunskap. Lika urbota jävla tråkigt det låter i efterhand lät det i mina öron då. Tyvärr var jag en ryggradslös rackare som inte vågade säga vad jag tyckte. Dessutom hade jag på eget bevåg sållat mig till min position. Piskad av min pliktkänsla och rädsla för konfrontation kunde jag inte annat än tacka för biljetten och ringa in helgen i kalendern. Under dagarna som gick innan avresan hoppade dock samtliga mina kollegor av resan med fabricerade lögner om privata intressen eller skolarbetets tunga börda. Dessa jävla kappvändare hann dock allihopa slå mig på fingrarna innan jag själv kunde ljuga mig ur situationen. Till slut var det bara jag och en annan kvar. Vägen att fega ur var alldeles för smal för mig att gå. Jag var tvungen. Så jag och Niklas, som turligt nog tillhörde min ringa krets av vänner i elevrådssammanhang, åkte en tidig torsdagsmorgon till den där jävla konventionen för att representera en slags demokrati vi egentligen inte hade något större intresse för. Och skådeplatsen var Linköping.

Då resan i barnaår tedde sig som en expedition mot ett äventyr märkte jag att resan vid detta tillfälle, som ledde till tristess och tristess endast, verkade längre och obekvämare än vad jag mindes. När vi väl var framme och jag äntligen kunde resa mig från stolsryggen möttes vi av mötesfunktionärer, infödda Linköpingsbor, som på gnälligaste östgötska förklarade oss välkomna. Dialekten, som inte heller den tidigare gått mig på nerverna, skar nu i mina öron som knivar. Teckenspråk, var vad vår guide borde använda sig utav, muttrade jag för mig själv, medan vi blev visade vår inkvartering, en skolsal. Men dessa två petitesser var ingenting mot vad som komma skulle. Med handen på hjärtat kan jag deklarera denna helg den tråkigaste i mannaminne.

Ty efter vi fått en välförtjänt vila och ett mål mat påbörjades de aktiviteter vi skulle sysselsätta oss med. Vi satt i en ring, samtliga deltagande från Göteborg, där vi skulle diskutera programbladet för stormötet som skulle hållas under fredagen, lördagen och söndagen. Punkt för punkt, i fem timmar, vädrade den ena paragrafryttaren efter den andra sina åsikter. Torde stadgarna verkligen innehålla rubriceringen ”elevråd” när såväl elevråd som elevkårer deltar? Cue långdragen diskussion, där jag och Niklas höll käften mest hela tiden. Någon gång sådär blev vi bägge av mötets handledare ställda mot väggen med frågor som rörde hur vi stod i ärendet. Allt som oftast svarade vi med demonstrativa suckar och axelryckningar, gav ett ointresserat besked och föll återigen tillbaka i tystnad. Såväl vår handledare som övriga deltagande började så småningom bli märkbart irriterade på oss. Varför hade vi kommit om vi inte hade något intresse att delta? Men käften höll vi trots det prompt i nästan fem timmar. Vad som blev effekten av vår tystnad var en utfrysning av de andra deltagande, som såg sig själva som Guds gåva till elevsamverkan. På vartenda möte vi deltog kastades smått hånfulla blickar och maskerade förnärmanden mot oss. Vi blev behandlade som paria och quislingar, två som hade förrått ungdomens ideal och vilja att agera. Men vårt ointresse hindrade inte helgen att fortgå som planerat, ty från arla fredagsmorgon till söndagseftermiddagen i ur och skur knappt utan paus, fick vi genomlida nomineringsprocesser, pläderingar, stadgeomval och replikutbyten till leda. Det var som en riksdag för skolungdomar, fast med undantaget att Sveriges riksdag styr vårt rike medan vår kongress enkom hade makten att styra över vad vår organisation gjorde, vilket i sin tur inte var någonting annat än att hålla möte. Efter nästan fyra dagars grundlagsvidrig tortyr fick vi äntligen lov att åka hem och Gud har sällan prisats fler gånger under en och samma dag som då.

Så vad är kontentan av denna lilla utläggning? Som Dickens en gång sa, it was the best of times, it was the worst of times. Linköping, som en gång givit mig inget förutom värme hade nu visat sitt fula tryne, med tungan utsträckt. Vissa skulle säga ”det finns två sidor av varje mynt”, andra skulle nöja sig med att kalla Linköping för en kameleont. Jag, som ogärna skräder med orden, skulle kalla staden för vad det verkligen är; en svekfull hynda.

Juiced up!

2008-04-17T01:21:00.006+02:00

Alkohol och hip-hop är som ler och långhalm, det vill säga oskiljaktiga och inget annat. Från Ice Cubes mässande om potions via Snoops gin och Jay-Z:s Heen till dagens alkoholister, där hart när alla försöker slå varandra i tävlingen om vem som egentligen kan beställa flest flaskor i baren under en kväll. Lite som våra brats. Nåväl, jag har bestämt för att kartlägga de rusdrycker din favoritrappare snackar om stup i kvarten. Och det är något Killah Donut borde ha gjort för länge sen.

Cristal
Alkoholreferensens Rolls Royce. Om en skulle få en skinande krona för varje gång denna champagne nämns hade jag, likt allsköns Formel 1-förare, kunnat duscha mig ren i skiten dagarna i ända. Nu får jag nöja mig med att dricka den, vilket jag i ärlighetens namn egentligen inte heller har råd med. Visserligen kunde man för ett tag sen köpa en flaska för 1300 spänn, som i dessa kretsar får ses som överkomligt, men finsmakarna rynkade på näsan åt den årgången, billig och värdelös som den tydligen var. Min ringa person, vars kunskap gällande champagne får plats i en plånbok, tyckte inte heller att den var något vidare. Den smakade som champagne gör mest, lite sträv och efter ett par glas sötsliskig och tung. Med andra ord; ett mousserande vin för 59 spänn, ett sånt med plastkork, fungerar lika bra för mig, thank you very much. Petite bourgeoisie, som jag är.

Hennessy
Om Cristal är Rolls Royce är Hennessy BMW; säker, pålitlig och aldrig out of fashion. På klubben, i limousinen, på armstödet i läderfåtöljen intill brasan, varhelst går det för sig att sippa en kupa konjak. Att den därtill är fundamentet i Crunk Juice gör inte saken sämre. Min enda egentliga invändning är smaken, och det är en invändning modell grandios och, faktiskt, essentiell för själva drickandet. Konjak har aldrig frestat mig, ens som aperitif eller dessertvin. Inte heller Hennessy, som smakar likt en schizoid blandning av sötma och tobak. När jag får ett glas konjak i näven känner jag mig äldre än jag borde och inte på något vis mer crunk än innan. Det är ett ganska lågt betyg.

HPNOTIQ
Vad som är vitsen med att namedroppa HPNOTIQ förstår jag inte, för om du tyckte 1300 riksdaler var billigt för Cristal är priset för en flaska av denna fruktlikör en droppe i havet. 200 bananer är vad man får punga ut för att kunna bjuda din kvinna, precis som Usher gör. Och det känns inte fullt så roligt som det borde. Dessutom handlar det som sagt om fruktlikör och den karl som säger sig gilla det är ingen karl i mina ögon. Ya heard!?!

Alizé
Efter en snabb omgång wiki inser jag att Alizé, det som Pac rullade med på sin tid, inte bara är en sorts konjak, utan en hel radda olika drycker, från omanlig likör till ännu omanligare alkoläsk. Konjak har jag redan fastställt som inte min grej, Alizé är dessutom äckligare än Heen. Fruktlikören och alkoläsken har jag förvisso inte smakat men det tänker jag inte heller göra. De passar bäst där dem hör hemma, det vill säga i kvinnonäve eller på bögklubben.

Patrón
En skinande stjärna på referenshimlen som tycks stiga i popularitet år efter år, Three 6 och Lil’ Jon har så många flaskor att dem används som tillhygge, T-Pain beställer in tre på en och samma gång medan T.I. nöjer sig med en. Modet att bälga i sig Patrón är hetare än din syster och väldigt mycket dyrare än henne också. Att få tag på varan i ett monopolstyrt Sverige är inte det lättaste, import är vad som gäller, vilket betyder ytterligare ett tillägg på den nätta utgångssumman 700 dollar. Prisfrågan är med andra ord där skon klämmer för min del, något som gjort att jag aldrig druckit patronen. Smakar det så kostar det, heter det, men fan vet om det stämmer gällande Patrón. Jag avskyr ju tequila.

Sizzurp
Nu börjar vi snacka grejor! Sizzurp, syrup, purple eller vad du nu vill kalla det är förvisso inte alkohol per se utan hostmedicin, men att dricka går det ändå. Gott är det också, om än något jolmigt för mina utpräglade smaklökar, och det krävs purple drank en masse för att kunna identifiera sig med Weezy när han förklarar sig hög som en jävla antenn på skiten. Förmodligen spyr du efter tre doser om du inte redan hunnit dö av sockerchocken vill säga.

Här blev det mycket gnäll märker jag, vilket har något att göra med någon avog inställning till alkohol. Jag har nämligen tvärtom en välvillig inställning till alkohol, och med alkohol menar jag öl, göteborgare som jag är. Kalla mig gammalmodig om du vill, men atmosfären kan lätt bli tryckt om killen jag snackar med dricker något annat än öl eller ren sprit. En touch energidricka eller tonic går väl an, men om den gränsen överskrids kan han räkna med en och annan dömande blick från mitt håll. Vi märker dessutom en extrem diskrepans, eller avvikelse om du så vill, mellan rapparnas allmänna livsåskådning och alkoholvanor. Emedan dem leker med skjutvapen, trafikerar kola och klatschar booty till höger och vänster gör dem det, uppenbarligen, med en champagnecocktail eller fruktlikör i näven. Hur det hänger ihop undrar jag fortfarande.

Hultsfredfestivalens myspace

2008-04-12T01:17:00.008+02:00

Yup, jag hittade den...

INFLUENCES:

SOUNDS LIKE:

FRIENDS:

The End.

Tokio Hotel

2008-04-09T16:35:00.002+02:00

Det är strax innan jul 2007 och som en tidigarelagd julklapp har jag blivit medbjuden av mina välbärgade föräldrar till Japan. Men skam, det finner jag ingen, trots att jag passerat tjugostrecket och därtill lämnat pojkrummets trygga vingar bakom mig, för i Asien har jag aldrig tidigare varit. Förvisso spenderade jag som artonåring tio dagar i Thailand, men om bakfulla stranddagar i Phuket flankerad av skandinaver och britter till höger och vänster verkligen är Asien står jag mig tveksam till. Hursomhelst är skådeplatsen Tokyo och vi, alltså jag och mina föräldrar, har varit i staden tre dagar med två till framför oss innan hemresan. Jag tycker allt är lite jobbigt, dels att varje vaket ögonblick är med mina föräldrar som behandlar mig på samma sätt som de gjorde när jag var tolv år. Det ställs ständigt frågor huruvida jag är hungrig, trött, underhållen och så vidare. Dessutom stämmer den tämligen uttjatade kombinationen ”Tokyo” och ”folkmyller” obönhörligt bra. För människor finns överallt och hur man än försöker väja i tunnelbanan, på gatan eller i affärer lyckas man inte undvika att stöta in i en snedögd mikromänniska stup i kvarten. Av trötthet har jag därför ingen som helst lust att för tredje kvällen i rad ”titta på gatulivet”, som min mamma uttrycker det. Jag övertygar dem bägge att min högst obetydliga förkylning är orsaken till att jag hellre stannar på rummet och vilar. Med illa dold besvikelse lämnar mina föräldrar mig och jag pustar för ett ögonblick ut. Visserligen har dem bjudit med mig och sålunda känner jag mig en smula pressad att vara dem till lags, men ikväll är min ork som bortblåst. Det ska bli skönt med en kväll i lugn och ro, ensam och allena, utan att behöva armbåga japaner på gatan i maggropen.

Men det blir faktiskt snabbt tråkigt. Myten om japansk tv visar sig vara just en myt, ty hur jag än försöker knappa mig runt bland kanalerna hittar jag inga tokroliga lekshower där publiken förnedras och programledaren hetsskriker kommandon på japanska i parti och minut. Inga robotar finns det heller. Nej, vad som bjuds på är tretton olika japanska karbonkopior på CNN samt det amerikanska originalet och sugen på det är jag inte. Någon lustig badrumsfunktion, typ talande toaletter eller högteknologiska duschmunstycken, finns inte heller. Hotellrummets fyra väggar verkar krypa närmare och närmare och jag bestämmer mig för att gå till hotellbaren för att smaka på lite risöl eller vad för galenskaper dem kan hitta på, de där lustigkurrarna. Baren ligger på högsta våningen och när jag vant trycker på hissknappen tittar den strame hissvakten på mig med en nästan förnärmad blick. Väl uppe stiger jag ut och möter den gigantiska men i princip folktomma baren. Jag sätter mig vid disken men hittar, något besviken, inget mer spännande än Heineken på flaska, som dessutom kostar närmare åttio spänn. Uppgiven beställer jag den och blickar ut mot bargolvet.

Det är på många sätt en klassisk västerländsk pianobar; de meterhöga panoramafönstren sträcker sig runt hela baren, inredningen är mörk och murrig, de små, runda och kolsvarta borden står millimeternoggrant placerade och i ena hörnet finns en mindre upphöjd platå som fungerar som scen för flygeln samt hotellets resident singer, en amerikansk pensionär i aftonklänning och plym. Pianisten och nämnda sångerskan spelar respektive sjunger en lagom däven jazzdänga jag aldrig tidigare hört. De få som letat sig till borden bryr sig knappt, men när sången är avslutad hörs ändå några utspridda applåder. Jag söker febrilt efter någon att snacka med. En jävla Scarlett Johansson om ni så vill. För scenerna måste vid det här laget kännas igen? Déjà vu-känslan är så uppenbar att jag skrattar för mig själv. Det är Lost in Translation all over again, bortsett från jag inte fått något fett gage som tack för en whiskeyreklam och just det faktumatt det inte finns någon kort blondin med kuksugarläppar och bröstoperationer i bagaget att tillgå. Jag sitter istället ensam och suger på min hutlöst dyra öl samtidigt som pianisten och sångerskan sjunger nya jazzlåtar. Men ju längre tid jag sitter där märker jag hur fler och fler människor fyller baren. Och med människor menar jag japaner. Efter en dryg timme är den förut tomma baren nu full. I klassisk japansk anda vilar dock en nästan artig tystnad i lokalen. I runda slängar 200 japaner sitter vid borden och talar med varandra lågmält. Jag är, förutom sångerskan, i princip ensam västerlänning och sitter i baren. Jazzen fortsätter ytterligare en stund, men tystnar snart. Sångerskan tackar för sig och går ner från scenen. Väluppfostrade applåder möter henne. Lokalen blir kort därefter knäpptyst. Något är på gång, jag har ingen aning vad, men blir snart varse om det.

Scenen, som efter sångerskans och pianistens avträdande, täckts för med draperier, avtäcks igen. Och bakom draperierna står den mest överjävliga karaokemaskin en kan tänka sig. En man som tycks vara ledare för aktiviteten greppar mikrofonen och bryter tystnaden, som jag först nu förstår berodde på en hungrig längtan. Ledaren ropar ut några fraser på japanska, publiken svarar med rungande bifall och fyra män stångar och kämpar nedanför scenen om första framträdandet. En medelålders japan, något längre och mer välbyggd än gemene japan, vinner kampen och äntrar scenen till åskådarnas jubel. Snart är ”Love med do” med Beatles igång på högsta volym. Den sjungs i tveksam ton och på knackig engelska men med total inlevelse och publiken närmast scenen dansar, resten sjunger unisont med sångaren och det skrattas och applåderas och skriks om vartannat. Jag älskar varje ögonblick. Det är på många vis precis vad jag ville få ut av min vistelse i Tokyo; en äkta, japansk karaokeafton. Efter två timmar av högklassig underhållning är jag vimmelkantig av all uppståndelse och bestämmer mig för att gå till sängs. Ingen i publiken bryr sig om det utan fortsätter, denna gång med ”Losing my religion” av REM. Genom panoramafönstren lyser neonljusen fortfarande. Imorgon ska jag äta sushi och knulla geishor, tänker jag när jag går in i hissen. Jag låter den strame hissvakten trycka på knappen till min våning. Om han nu tycker det är så jävla roligt. ”Sayonara, domo arigato”, säger han när jag går av. Om han hade varit en robot hade kvällen varit fulländad.

Svenska städer: Mina drömmars stad

2008-04-07T00:20:00.003+02:00

Vadan detta? Mina drömmars stad säger du? Skall detta utvecklas till ett filosofiskt resonemang om drömmens utopi? Wards alldeles egna Eldorado, staden där vinet aldrig slutar flöda, där musiken aldrig tystnar och där kvinnorna aldrig säger nej. En liksom naiv föreställning, någon slags pojkdrömmeri, patetiskt och svärmiskt, där en sitter med högtflygande planer och funderingar som aldrig någonsin kan genomföras. Att som kvinnofolket försöka förändra något beständigt. Och vad har egentligen gubben på bilden med grejen att göra? Är det Wards drömscenario; bara massa jävla gamla gubbar med håret på svaj och buset glimtandes i ögonvrån som sitter och snackar med varandra om ditten och datten dagarna i ända. Är han Ward något slags BÖG eller? En pervers jävel som finner alla sorters njutning i gamla gubbars svammel.

Nej, du efterblivne läsare, så är inte fallet. Förvisso är jag inte sen att meddela att gamla gubbar kan underhålla mig långa stunder, men det är knappast vad mina drömmar består av. Mina drömmar, likt varje rätt beskaffad karl, består av futuristisk teknologi som bara jag och ingen annan har, belägrade kvinnor och, naturligtvis, vapen. Mina drömmar stad är istället anledningen till att jag inte kan skriva de högklassiga poster ni förtjänar och som jag vanligtvis levererar eller åtminstone försöker mig göra. Jag har försjunkit i Per-Anders Fogelströms Stad-serie och spenderar dagarna som en annan skolpojk, det vill säga med näsan i böcker. Så om du inte är bekant med Per-Anders, som är den lustiga gubben på bilden, borde du genast gå till närmaste bokhandel och skaffa dig ett exemplar av den inledande delen, vilken är Mina drömmars stad. Och lyckan ler mot dig, gosse. Som den ler, ty svenska staten har sänkt skatten på skiten i ett försök att främja nationalbildningen måhända, vilket gör att boken är billigare än din syster. Själv är jag klar med serien, alla fem (yeah baby, yeah), och är i allra högsta grad på hugget med kommande poster. Det blir med allra högsta sannolikhet ytterligare en del i den högt uppskattade serien ”Svenska städer”, det blir lite om kombinationen snus och porr och kanske, om du har tur, en förjävla skön gästblogg. Får inte det din mun att vattnas, så säg?

Och om du inte riktigt kan hålla dig, om du hungrar efter kvalitet och whatnot så laddar du ner Cassies "Thirsty" och Mariahs "Side Effects" med allas vår favorit Jeezy. Om du liksom på något vänster missat dem, vill säga. Later bitches!

Vampire weekend

2008-04-01T16:54:00.002+02:00

”Jag minns det som om det var igår”, sa hon och fortsatte, ”när pappa gav mig min första kamera.” Du sitter med en blond tjej (Jessica?) i ett mörkt hörn av Kellys på Andra Långgatan. Du har suttit med henne i snart två timmar och pratat om ditten och datten. Men hur du än försöker styra konversationen mot ett eller annat håll slutar det alltid med att hon glider in på sin passion, fotograferandet. Det börjar bli en smula enerverade. En smula är i underkant, en jävla brödlimpa enerverande är vad du verkligen tycker. Du hatar fotografer, fotograferande, foton, ja allt som har med kameror att göra. Men hon (Jessica?) älskar det. Hon berättar hur fantastiskt det är att förvandla någons annan till hennes egna. Hon menar att enbart fotografier kan förmedla själva ögonblickets totala uppriktighet. Att det är äkta, att det är oförfalskat, att det är en process där fotografen måste visa sin personlighet via en lins och ett objekt. Medan hon fortsätter berätta om fotokonstens överlägsenhet hoppar du runt på din stol vid bordet. Du vill poängtera att fotografi enbart är ett monotont knäppande på en apparat, att det är den minst meningsfulla konstart en kan föreställa sig, än mindre värd än, säg, graffiti eller expressiv dans. Men du håller inne med orden. Låt henne tycka som hon tycker, menar du, då du inte har någon som helst lust att inleda en diskussion med henne. Du vet dessutom precis vad hon kommer att säga i sådant fall; att du inte förstår, att du inte kan uppskatta fotografiets ärlighet. Allra helst vill du prata om någonting helt annat. Så medan hon är mitt i en lång harang om olika vinklar (”vidvinkel är min personliga favorit, eftersom det kan förvränga objektet så totalt”) råkar du medvetet spilla halva glaset öl på golvet, enkom för att få henne att sluta upp med hennes evinnerliga tjat. Men hon tar ingen som helst notis av det utan fortsätter. Du suckar djupt och högt, nästan vädjande så hon ska förstå att hon tråkar ut dig. Därtill vet du exakt vad som kommer hända inom kort. Du har inte missat den svarta väskan som ligger på stolsitsen bredvid henne.

”Så kan jag ta din bild…?”, frågar hon när hon till slut kommit till insikt att snacket om vinklar inte engagerar dig. Just vad du inte ville. Jävla fotografer, i vad ligger deras ständiga behov att ta bilder av allt och alla de stöter på? Håll er till porträttsessioner. Du skruvar lite lätt på dig och hasplar ur dig ett ”nja…”, varpå du försöker övertyga henne om att det beror på att du inte är nöjd med din frisyr eller att du inte riktigt vill att tröjan du har på dig ska synas i bild. Men hon svarar bara att du ser jättebra ut. Du förbannar din naturliga skönhet tyst inombords och gräver djupt efter en ny anledning. Samtidigt fortsätter hon truga dig med rådjursögon och långt utdragna ”snälla” som du varje gång svarar med ett ”nja”. Men du vet att du kämpar en på förhand förlorad strid. Så fort någon ber att få ta ens bild finns det aldrig ett nekande svar som kan godkännas. Fotografer finner alltid hål att sticka på ens ballonger till ursäkter. Du är fullt medveten om detta. Och till slut blir situationen parodisk; hon tjatar på dig gång på gång, du svarar nej gång på gång. Efter en stund munhuggande blir hennes tjat näst intill aggressivt. Vem är du att vägra henne din nuna framför hennes lins?
”Jaja”, suckar du fram, lika djupt och högt som förut, och hon tar fram sin kamera ur den svarta väskan. Hon knäpper till, det blixtrar till ett ögonblick framför dina ögon och sen är det över.
”Det var väl inte farligt”, säger hon, men stannar snart upp när hon tittar i den lilla bildrutan på kameran som förhandsvisar fotografiet.
”Vad konstigt, du kom inte med! Du är som raderad ur bilden…”
Men du är redan långt borta. Direkt efter blixten flög du därifrån. Du har redan hunnit till Järntorget.
”Jävla vampyrförbannelse, jävla den”, mumlar du tyst för dig själv. Nu måste du börja om. Jessica (?) kan förvisso skatta sig lycklig, men inte du. Du går istället in på Pustervik för att hitta en ny kvinna för natten. Vid baren sitter en söt blondin. Du närmar dig henne men ser att guldlänken runt hennes hals slutar med ett krucifix och ändrar bestämt kurs. På andra sidan av nedervåningen, vid trappan, sitter en lång och smal brunett. Hon tittar på dig. Du ler mot henne samtidigt som du med bestämda steg rör dig mot henne, innerligt bedjandes att hon inte har någon kamera.

Svenska städer: Stockholm

2008-03-25T00:18:00.004+01:00

Som göteborgare förväntas det från mig att inneha ett horn i sidan till vår hufvudstad. Ordet nollåtta ska spottas fram med hätsk tunga och allra helst följas med svordomar eller förnedrande inslag. Jag är inte den som gillar att göra andra besvikna och gör inte så denna gång heller; Stockholm är i enkla ordalag en skitstad. En kloak där kotlettfrillor koketterar med den svenska kultureliten och tillresta bönder från Norrland. Men betyder det att Göteborg per automatik är en bättre tillflyktsort än Stockholm? Visserligen slipper vi i väst vidrigheter som Globen, Södern, Hammarby, Allsång på Skansen, Robert Broberg, Stureplan och Vattenfestivalen, men i gengäld tvingas vi skämmas över Avenyn, Bingolotto, Kålle och Ada-vitsar, Hisingen, Göran Johansson, GAIS och Göteborgs-Posten. Så för att återigen liva upp en insutten och poänglös debatt ska en försöka jämföra städerna emellan. Clash of the titans! Sveriges framsida mot dess baksida! Feskebyn mot Den Kungliga Residensstaden!

Stadsmiljö
Sthlm: Här skräder man inte med orden, det är Nordens Venedig hit och Mälarens Pärla dit. Man lovsjunger Stockholms skärgård, man prisar Djursholms idylliska natur och visar stolt upp sina arkitekturiska mästerverk, såsom Stockholms slott och Kungliga Dramaten. Det finnes naturligtvis viss sanning i stockholmarnas självbild, ty staden är vacker på mången vis. Men säg den skönhet som varar, för beger man sig bara några stenkast från innerstadens allsköns kanaler och slottsverk står miljonprogrammen tätt. Man ska inte heller förglömma Globen, det största snedsteget i svensk nutidshistoria. En golfboll. Kul, liksom.
Gbg: Även Göteborg tror sig ståta med en vacker stad, men en får leta med förstoringsglas om man ska finna en fulare stad i svenska riket. Vår skärgård håller förvisso måttet med Stockholms dito, men det räcker med att kasta en blick över kanalen mot Hisingen för att inse slaget förlorat. Det är skeppsvarv och oljeraffinaderi och fabrikslokaler var man än låter ögat vila. Innerstaden belamras av anskrämliga spårvagnar som gnisslandes glider fram i tid och otid, för att inte tala om betongklumparna till idrottsarenor eller den nästan sovjetiska känslan Götaplatsen, där paradgatan Avenyn slutar, innehar. Lägg därtill att den unkna, nästan förruttnade kanalen som flyter fram genom staden och illusionen om Göteborgs skönhet sveper bort vind för våg.
Sthlm 1 – Gbg 0

Klimat
Sthlm: Vem är jag att uttala mig om hur vädret i Stockholm egentligen? Mina expeditioner dit kan räknas på en hand, så urvalet av dagar en kan bygga statistik med blir förmodat missvisande. Jag antar att vädret i Stockholm skiftar från dag till dag, från årstid till årstid. Ibland regnar det, ibland är det sol, ibland är himlen molnig, ibland snöar det en skvätt. Men å andra sidan, hur ska jag rimligtvis vara säker på det? När jag har varit i Stockholm har det varit varmt och skönt varenda gång. Så till min kännedom är Stockholm vädermässigt lika behagligt som valfri ö i Medelhavet.
Gbg: När en tänker på helvetiskt ogästvänligt väder är det med största sannolikhet ingenting i jämförelse med vad man tvingas utstå any day mellan oktober och mars i Göteborg. Det tycks inte finnas någon gräns för hur mycket det kan regna och blåsa, helst samtidigt. Visserligen gör det veckorna i sena juli och tidiga augusti när solen förmår sig visa sitt ansikte än mer åtråvärda. Om det nu är någon tröst.
Sthlm 2 – Gbg 0

Uteliv
Sthlm: Stureplan är väl det första som slår en när kombinationen Stockholm och krog ska dryftas. Öfverklass med börsmäklarkostym, slipsnål och bakåtkammad frisyr, för att tala karikatyr. På Söder, som stockholmarna hemvant kallar det, finnes ursprunget, bokstavligt talat, till ordet ”sunkhak”, som de har mage att kalla pittoreska och trevliga.
Gbg: När man går ut för en kvälls nöje är inte målet att slå sin kamrat i antal svepta tequilashots eller ens att dansa till musikens rytmer. Det är, helt utan några som helst undantag, att ligga. De som är singlar försöker medelst bjudna rusdrycker till kvinnofolk alternativt extra skrevande vid baren och går definitivt under den parollen. De som redan får ligga, det vill säga de som ingår i någon form av ”relation”, vill bygga upp illusionen att de åtminstone skulle kunna få ligga om de inte hade någon hemma att våldföra sig på vill säga. Således kan jag snyggt och smärt klassa Göteborgs uteliv vida överlägset Stockholms dito just på grund av att jag fått ligga mer här hemma än vad jag fått där uppe. Förutan hänsyn till proportion.
Sthlm 2 – Gbg 1

Kultur
Sthlm: Att de inte skräder med orden, de små liven, det har vi redan klargjort men när man talar om Stockholms kulturliv blir det svårt att inte upprepa den frasen igen. De kallar sin Bellman nationalskald, de kallar sin teater KUNGLIGA Dramaten och vidare basuneras det Strindberg och Söderberg och Fogelström varhelst en får möjlighet. Fint folk kräver fin kultur tydligen. Inte ens när pensionärernas sommarnöje, det eviga allsjungandet på Skansen, nämns hålls tyglarna. Det är ju folkbildning och tradition, och inget annat.
Gbg: Här har vi istället antitesen. Hemort till varenda handledsskrapande ångestladdad gitarrhjälte, varenda utfryst manusförfattare till tv-serier, producenterna bakom ”Andra Avenyn” och Sven-Bertil Taube. Göteborg slår Stockholm på fingrarna gällande populärkultur i de flesta avseenden, men vad spelar det för roll när en tvingas nagelskåda och jämföra utbudet sinsemellan. Ty vad kan Henrik Berggren sätta emot Carl Michael Bellman eller Marcus Birro dito Hjalmar Söderberg när allt kommer till kritan? Inte mycket, mina vänner.
Sthlm 3 – Gbg 1

Media
Sthlm: Är du svensk och journalist är Stockholm platsen för dig.
Gbg: Är du svensk och journalist och inte får jobba på DN, Aftonbladet, Expressen, SvD eller SR eller SVT, TV4, TV3, Kanal5 eller något av alla hundratals magasin är Göteborg platsen för dig. Vi har GP.
Sthlm 4 – Gbg 1

Sport
Sthlm: Det pågår evig dragkamp mellan våra bägge städer och idrott är en föredömlig instans där dylikt kan genomföras på mer handfast vis. Så vad har Stockholm att erbjuda den idrottsintresserade? Den något lama DN-galan, den ännu lamare tennisturneringen Stockholm Open och det årliga maratonloppet; med andra ord idel obetydligheter som ingen utanför Sveriges gränser skänker en extra tanke åt. Lagsport då? Tja, Hammarby kan spela sin jävla bandy, ingen ovanför Gävle bryr sig.
Gbg: Att Stockholms idrottsevenemang är obetydliga sådana kan vi gott skrocka fram, men må den som kasta första stenen vara utan synd. Göteborgsvarvet är vad vi kan ståta med och det är inget mer än en motionstävling. Måhända slår en göteborgare sig för bröstet och menar att staden minsann stått som värd för såväl friidrotts-EM som dess VM de senaste tio åren. Men om gamla bravader ska nämnas kan stockholmarna gott svara; vafan är det i jämförelse med OS? IFK Göteborg svarar en kanske då med mallig min, men därefter säger en inte mycket mer. GAIS då eller?
Sthlm 5 – Gbg 1

Stockholm vann en relativt förkrossande seger, något jag förbluffande nog inte hade räknat med innan. Men likt de mesta här i livet är detaljer, såsom ovanstående, fullständigt ovidkommande. Vad som de facto innehar mening är helhet och inget annat. Praktik är självfallet viktigare än teori, då teori enbart är den enfaldiges karta över hur denne tror att universum är beskaffat. Jag älskar att LEVA mitt liv och bryr mig sålunda inte det minsta över Stockholms uppenbart överlägsna programpunkter, det vill säga deras teoretiska överlägsenhet. Göteborg är den fule ankungen, en skönhet paketerad i ett stillöst fodral. För även om Göteborg dras med skavanker till höger och vänster ligger dess storhet i att kombinera dessa tillsammans till en säregen profil. Det kallas identitet och är någonting Stockholm aldrig någonsin haft att göra med. Mary Schmich sa det bäst; “live on the east coast once, but leave before it makes you hard”.

Svenska klassiker (?)

2008-03-19T22:30:00.005+01:00

Kvalitet är ett flyktigt begrepp i dessa tider av schlagerspektakel, Let’s Dance och ständiga uppdateringar på denna blogg. Och Slutet verkar ännu icke vara nått, ty när jag möttes av tv-reklamen idag annonserade internetbutiken CDON sin kampanj för, i deras tycke, ”svenska klassiker”. 99 spänn var vad jag skulle hosta upp för att ta del av vårt stolta kulturarv. Vind för våg kastade jag mig över utbudet, i något dunkelt hopp om att jag äntligen skulle berika min magra filmsamling med nya alster, billigt och bra. Mitt hopp slogs dock snabbt i spillror när jag synade bluffen. Beteckningen ”svenska klassiker” var inget annat än en parafras för ”bortslumpande av daterade filmer vi ändå aldrig kommer att få sålt”. Vad kan en annat tycka, när exempelvis ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö” eller ”Rosa: The Movie”, representerar sortimentet? Vidare kan man finna Björn Skifs eminenta rollprestation som kemiläraren Conny i 1980-talsrullen ”Strul” och ”1939”, filmen som kickstartade begåvade aktrisen Helena Bergströms karriär, i smultrongömmet. Ja, som ni förstår finnes det inget slut på tokroligheterna och om ni av någon händelse får ett oförklarligt sug att ytterligare spana in vad som bjuds, kan ni kika här. Att butiker har extremt dålig smak alternativt ljuger mig rätt upp i ansiktet alternativt hånar mitt intellekt är förvisso ingen nyhet och inget jag vanligtvis beklagar mig över. Men inte ens min tynande värdighet tål tasksparkar likt detta. Förtjänar jag som en tänkande individ att luras till att tro Helena Bergström agerar i fem av de största svenska klassikerna genom tiderna? Eller för den delen att Janne ”Loffe” Carlsson gör det i fyra?

Men en kan egentligen inte ömka sig över att ”Sällskapresan” blir framröstad till världens bästa film någonsin av svenska folket. Att folk och fä finner Jon Skolmens rollfigur och hans putsroliga fetisch för knasiga teknikaliteter eller det upprepade skämtet att någon plumsar i vattnet i ”Göta Kanal” hemtamt trevligt och roligt är varken överraskande eller oroande. Det är mysig igenkänningshumor med enkla poänger helt utan tillstymmelse till att vara mer än så. Däremot kan en fråga sig huruvida någon faktiskt vill se om dessa filmer i hemmets lugna vrå. Huruvida lördagskvällen hos familjen Svensson utspelar sig följande:
”Pappa, pappa! Jag vill se Sällskapsresan igen!”
”Men sonen min, vi har ju redan sett den fem gånger tillsammans.”
”Ja, men det är så roligt när han åker rullstol genom flygplansröntgen och hans kompis säger invalido!”
”Haha, det är en riktig klassiker! Nåja, jag poppar popcornen. Om vi har tid kan vi se om Repmånad efteråt.”
”JAAA! Mamma, vi ska se Sällskapsresan!”

Tveksamt svarar jag, för vem vill i sitt rätta tillstånd se om skiten? Nog för att det kan vallfärdas till biograferna för Lasse Åströms senaste resa eller uppföljaren till ”Göta Kanal”, men en går ju enkom dit för att slippa vardagens bekymmer. Tömma hjärnan på ont och ersätta det med en behaglig tomhet av att inte behöva fundera ett slag. Det är till för att fungera som en sorts engångsvara. När filmerna därför når din dvd-hylla och man faktiskt SER på dem upprepade gånger, då handlar det inte längre om någon diffus verklighetsflykt. Då handlar det om efterblivenhet.

Men likt att allt guld inte glimmar, stinker all skit? Äro det helt bortom allt hopp att finna vad man vill ha och förtjänar, det vill säga grädden på moset, bland utbudet i denna kampanj? Jag hade aldrig förnekat er ett nej på den frågan om jag kunnat, mina vänner, men dessvärre är jag så illa tvungen. Om all skit stinker, gör dessa filmer det definitivt och jag skulle aldrig i helvete få för mig att kasta bort min värdefulla tid på någon utav dem. Men för er som ännu inte kompletterat er samling filmer av Colin Nutley, är detta ett gyldene tillfälle av paradisisk tur och lycka, likt vad, säg, bokandet av Paul Wall till Hultsfred är för svältfödda svenne-wiggers som David Djuphammar, Simon Mårtelius eller Martin Janzon.

Skivåret 2007

2008-03-12T21:11:00.005+01:00

Album är inget den moderna människan lyssnar på idag, varför det tagit mig ända till nu för att idas lyssna igenom förra årets skörd. Album, de är istället till för Sonic-skribenter och människor som läser Sonic, det vill säga människor som kan gotta sig en hel helg framför sina plastfodral innehållandes lika plastiga skivor. Men eftersom musikbranschen envisas med att fortsätta vandra cd-skivans fördömda väg existerar fortfarande summeringar som denna. Jag skulle förvisso kunna sitta här och skriva om mp3-filer som en annan Shaktar-skribent, men i vad ligger tjusningen med det? Då får jag inte chansen att racka ner på albumets varande och det ämnet kan aldrig bli uttömt.

LCD Soundsystem – Sound Of Silver
Den Vite Mannens dansmusik har skänkt oss mången skratt genom åren; Modern Talking, E-Type och Cascada för att nämna några som, tyvärr, fastnat i min hjärnbark. Mycket bättre står det inte till idag, när var och varannan fransman eller tysk som kan klinka ner tre toner på en synth, okontrollerat får släppa sina alster på små, oberoende bolag som människor, vars startsida är Discobelle, håller nära sina små, obetydliga hjärtan. Men likt Haleys komet träder en av de vita männen, sådär med fem års mellanrum, in på dansscenen och gör den lite, lite bättre. Exempelvis gjorde Daft Punk så för tio år sedan, James Murphy gjorde så för fem år sedan, Hot Chip gjorde så förra året och här försöker alltså James Murphy igen. Det är inte längre lika fantastiskt, det är knappt ens längre dansorienterat, men visst är det fortfarande bra. Så tack, herr Murphy, för att jag och alla andra vita män därute ibland kan känna sig lite stolt för vårt musikaliska arv gällande dansmusiken, långt bort från allt vad afterski-techno och italodisco heter.

Chamillionaire – Ultimate Victory
Han svär inte på skivan, vilket gör den mer än lovligt gay. Jag vill ha min hiphop tung och snuskig, antingen berättandes om fofives ’n’ drugtrades eller booty ’n’ bitches. Chamillionaire rappar istället om politik och mediekritik. Revolutionerande, upprörande och tänkvärt? Nej. Årets mest överskattade album? Ja.

UGK – Underground Kingz
Och här kommer då grejen jag beskrev förut; snusk och slisk i ljuvlig kombination. Den amerikanska södern har jämt och ständigt gått i bräschen för denna sorts hiphop och jag är inte sen att tacka och ta emot. Trots att jag är en produkt av idag, i och med att min koncentrationsförmåga har försämrats avsevärt av reklampauser och ringsignalssinglar, är UGK:s album ett av få album från året som var bra rakt igenom.

M.I.A. – Kala
När människor talar om kompott, talar de om en sörja beståendes av mosade, ålderstigna frukter pensionärer äter till efterrätt på servicehem. Det eller M.I.A. För kompott är precis vad hon gör; en sörja mosad, ålderstigen musik, klippt och klistrad samman. Det är låtar som innehåller tusen trummor dit och sydostasiatiska körer hit, och alla recensenter hyllar det som kreativt uttrycksfullt. Men uttrycksfullt är bara förnamnet, kakofoni är vad det låter som i mina öron, och jag blir mer och mer trött på henne ju fler av dessa uttryck hon klämmer in sina albumspår. För tio år sedan hade det här klassats som världsmusik, lyssnats på av kanske 25-30 personer, för att sedan glömmas bort bland all bulgarisk bossanova och centralamerikansk safarirock dessa hyllor rymmer. Nu är det istället krämernas kräm och på allas läppar, men det krävs mer än en omskrivning och hype för att lura mig, massivt begåvad som jag är. Dock, på tal om crème de la crème, var singeln Paper Planes riktigt bra, och till alla er som la ert surt fördärvade sparkapital på hela skivan, en singel gör inget bra album, vilket ni borde ha lärt er för flera år sedan. Att M.I.A. sen hellre än helst skulle få sitta gränsle över mig, med sin pepparkaksbruna hud och flickaktigt kåta blick, är ett annat sidospår.

TTA – A New Chance
Det pretentiösa dravlet om kompromisslöshet, hemsidan som förvandlar ickehändelser till händelser med allehanda svammel, det konceptuella bruset som var andra albumet; allt detta är orsaker som borde få mig att avsky TTA. Men jag kan inte förmå mig att göra det. Ty även om ni bägge ser ut som androgyna småpojkar, även om ni gnäller er igenom varenda rad, även om ni är bästa polare med riksböget Carl Reinholdtsson Belfrage, gör ni musik som likt förbannat gör mig sprallig som en tonårsflicka. Och det kan knappt allsköns tonårsflicka göra. Men den dag ni inte längre kan leverera vad jag vill ha, då kommer jag att stampa ner er i smutsen och glömma bort allt vad ni heter. Är inte det en morot, så säg.

Burial – Untrue
Minimalt är ordet som får varenda Clitspit-nörd att gå ner i spagat. Jag är förvisso inte sen att medge att house eller techno gör sig bättre sådan än som européer gjorde den på 90-talet, men att gå ner i spagat, det vägrar jag. Nu klassas förvisso inte Burial som house eller techno, utan som dubstep, vad fan nu det är, men jag har svårt att se charmen i samplat skrammel, oregelbundna trumkombinationer och svävande röster, så där i fjärran. Är detta musik 2007? Är detta vad man ska lyssna på för att vara with it? I så fall vill jag inget hellre än att tappa min edge.

Feist – The Reminder
Maxim Lindqvist skrev att Feist gör flickvänsmusik och om det hade han mer rätt än någonsin innan. För Feist är en kvinnas soundtrack, vackert och sprött och akustiskt och intetsägande. Om detta finnes inte mycket att säga, kvinnor behöver sin musik precis som män behöver sin. Men varför i helvete ska vi nöja oss med Eddie Meduza, Nationalteatern och Pluton Svea? Orättvis äro musikbranschen. Jag undviker Feist och hennes likar som en diabetiker undviker socker, det vill säga av överlevnadsdrift, ty om skivbolagen får sin vilja igenom kommer musiken för män och kvinnor cementeras, vilket i sin tur leder till att din kvinna kommer spela akustiskt finstämd musik dygnet runt emedan du suktar efter pubertal rock med Chalmeristiskt lustiga, sexuellt anspelande, texter. Och så kan en inte ha det! Men för att återigen knyta an till Maxim, den fungerar utmärkt i bakgrunden när man sitter i ett av hundra stearinljus upplyst badrum, inklämd bakom en åtråvärd kvinna i ett skumklätt badkar, viskandes ömma fraser i hennes öra. Tro mig, jag har provat.

Jens Lekman – Night Falls Over Kortedala
Kortedala är en stadsdel i Göteborg, anskrämlig med sina miljonsprogramshus. Jens Lekman är förvisso inte särdeles anskrämlig, men han är tråkig och, vågar jag påstå, förutsägbar. De putslustiga texterna och de finurliga samplingarna är inte för mig längre speciellt upphetsande. Det är ett hantverk man kan spela någon gång så där i bakgrunden, men knappast mer. Min morsa önskade sig den här i julklapp förra året. Hon är typ 50 bast och det förklarar väl åtminstone en smula hur kul Jens Lekman är egentligen.

Wu-Tang Clan – 8 Diagrams
Slå på stora trumman, klanen är tillbaka! När spåren läckte, ett efter ett, förra hösten blev en dock inte lika salig. Dåligt var det inte, men inte i närheten av den klass till exempel Ghostface visade på Fishcale eller Raekwon på sitt Vatican mixtape eller ens Inspectah Deck, denna ack så förbisedda klanmedlem, och hans The Resident Patient. En besvikelse är kanske att ta i, men inte heller den återkomst jag förväntat mig, och varför ska jag nöja mig med det? Jag låter med andra ord mina Wu Wear-paltor hänga i garderoben tills ni visar er oersättliga på nytt.

Kent – Tillbaka Till Samtiden
Sveriges största rockband bemödade sig att släpa sig till studion för att spela in ett nytt album och i varje tidning fick man utstå den orgasm det ger den svenska musikjournalismens rockfarbröder. Det var översvallande hyllningar om musik och lyrik och fem plus och hela den grejen överallt. Själv förstod jag inte storheten alla hävdade i singeln ”Ingenting” där refrängen som bekant går: ”ingenting, sen kom ingenting, först kom ingenting, sen kom ingenting”. Joakim Berg är i sanning ett konstnärsgeni. Resten av albumet då? Det hade jag inte ens lyssnat på för betalning. Så ball och hipp och happening är jag.

Sugababes – Change
När så en trodde att musikåret för flicketygen var ett fördömt sådant, då varken Beyonce eller Robyn hasade in sig i studion och Rihannas samt Alicia Keys fullängdare var besvikelser modell gigantiska, släpper världens bästa popgrupp, Sugababes, ytterligare en fullängdare. Ni må sitta där, bakom era skärmar, dubbelvikta av skratt menandes att jag har fel, spelandes er Iron Maiden på högsta volm samtidigt som ni med glädje minns den där Korn-spelningen i Scandinavium härom månaden. Om så är fallet tycker jag synd om er, för ingen artist eller grupp har under 2000-talet släppt så konsekvent bra singlar som Sugababes. Jag blir således dessutom lite glad över ert beslut att förringa dem som värdelösa, ty när jag äntrar nästa konsert de bjuder på hemmavid kommer jag, som enda man, utgöra publiken tillsammans med tusentals skrikande kvinnor. Vem är förloraren då?

Boys Noize – Oi Oi Oi
När gemene man och musikrecensent kastade lovord åt till synes varenda snubbe på Kitsuné, Ed Banger eller Kompakt 2007 förbisågs allt som oftast de bästa i den grenen. Boys Noize spöar skiten ur Justice, Digitalism, Simian Mobile Disco, SebastiAn, The Field och allt vad de heter. Lite långsammare, lite mörkare, lite hotfullare, mycket bättre.

Hollywood Holt – Holt Goes To Hollywood!
Holt Goes To Hollywood är förvisso ett mixtape och inget album i egentlig mening, men ska det därmed utelämnas helt på grund av det? Svaret är nej, mina vänner, eftersom det förtjänar all uppmärksamhet det kan få. Chicago vart uppenbarligen mest spännande 2007: Hollywood Holt! Mano! Shala! Cool Kids! Och så klart Kanye och Lupe då. Allesammans skapade de ljuvt skval och allesammans bar sina ryggsäckar med stolthet, trots att alla söder om New York med glädje boxat in deras glasögon till linser. Nåväl, Hollywood Holts första mixtape hittar ni här och det är jävligt bra.

Radiohead – In Rainbows
”Hej, det är Jonny.”
”Ja, tjena, det var Thom Yorke här. Ska vi inte ta och släppa ett nytt album i år? Ett sånt med gitarrer och grejor som vore det 1993 igen?”
Vilket de gjorde via sin hemsida. Håkan Steen jublade och resten är, som vi säger, historia.

Som synes var skivåret 2007 det sämsta på länge, trots din lokala skivrecensents desperata mässande om hur fantastiskt det var. Musikåret däremot, det var helt okej, men det är en annan historia.

Modeblogg: 2008 års accessoar

2008-03-09T21:25:00.008+01:00

I takt med att Facebook förra året växte till någon sorts världsomspännande monopol, där var och varannan stred mot resten om vem som egentligen kände flest människor, är det fullt uppenbart att 2008 betyder kontraattack. Att kalla människor man gick i lågstadiet med, din brorsas lumparkompisar eller hon som du fingerpullade i åttan för ”vänner” är förlegat och opraktiskt. Några få nära och kära är grejen och vad kan vara mer närt och kärt än det som i folkmun kallas ”flickvän”? 2008 är flickvännens år, monogami är det nya knulla runt. Jag själv har redan gått i bräschen, trendskapare som jag är. Och det var inte så jävla svårt heller. Relativt smärtfritt står jag nu med en flicka jag kan kalla min alldeles egna. Förvisso är det en smula enerverande att ständigt ha henne i hasorna med idoga näsvisa frågor i halsen, hennes ständiga krav på uppmärksamhet och hennes synnerligen gränslösa behov av att ”hitta på saker”. Samtidigt är det skönt att min lägenhet fylls med liv och lust istället för det gamla vanliga, det vill säga damm och ensamhet. Men nu börjar hon tjata om det här att ha sex och så. Jag funderar på att testa det men jag vettifan. Det verkar rätt kletigt och jobbigt asså…

Svenska städer: Småstaden

2008-03-04T22:17:00.004+01:00

Innebandy är en sport jag föraktar ända in i själen. Reglerna är för det första extremt löjliga sådana, då en knappt tillåts röra sina motspelare med vare sig kropp eller klubba. Klientelet som ägnar sig åt den så kallade sporten är allt som oftast även dem löjliga, räddhågsna småkillar som varken har talang eller fysik att idrotta på riktigt. Dessutom förläggs aktiviteten gärna i allehanda avlägsen svettstinkande gympahall i ottan på helgerna därtill, där en först tvingas bygga sargen kring planen för att sedan springa runt den som en idiot i någon timme varefter man duschar och är hemkommen lagom till klockan slagit nio. Men i min ungdom bekom inte detta mig, efterbliven som jag var. Envist utövade jag istället skiten i åratal innan mina hjärnceller klurade ut den bistra sanningen. Hursomhelst var en av årets stora begivenheter i min innebandyfrälsta sfär övernattningscupen i Karlstad. Dit åkte man någon gång i iskalla januari varpå man sov i lika iskalla skolsalar ute på den kringliggande obygden. Min innebandykarriär tog mig till platser jag annars aldrig hade fått se; Skåre, Alster, Långenäs, listan över hålor jag spenderat nätter i vet inga gränser. Så mellan de ack så välkomna matcherna satt en där, mitt i ingenstans, uttråkad till tårar. Att gå på upptäckningsfärd på ställen som dessa är inget jag rekommenderar, ty orter som inte finns utskrivna på vägskyltar kring svenska motorvägar är inte utskrivna av en anledning; de är obönhörligt tråkiga.

Har man sett en svensk småstad har man liksom sett alla. Det finns en Statoil-mack, som fungerar som videouthyrning, speceriaffär och langare av folköl åt traktens glin. Det finns en landsortsrestaurang, dit familjerna går på söndagseftermiddagarna för att ha lite ”trevligt” och dit resten av byns invånare går på kvällarna för att ta en blecka. Det finns en skola med tillhörande grusfotbollsplan där man hänger efter att ha köpt sitt tilltugg på Statoil och super sig redlöst full på folköl om man har tur, eller farsans hembränt om man har otur, varpå man avrundar kvällen med att sniffa i mopedtanken en skvätt. Och sen finns det inte så väldigt mycket mer. Högst oöverväldigande med andra ord.

Jag kommer förvisso inte från Göteborgs innerstad utan från en förort cirka tjugo minuter bort, men att jämföra min hemort med nämnda bygder är som att göra detsamma med natt och dag. Min hemort framstår i sådana fall som en metropol, där underhållningen aldrig sinar och där möjligheterna ses som obegränsade, medan bygderna framstår som, tja, inget vidare. Det var således alltid en fröjd att lämna dessa deprimerande platser där tiden tycks stå stilla, ty det var nästan plågsamt att se dessa bönder fördriva tiden. De visste att deras liv var outhärdliga, poänglösa sådana som följde en nästan schematiskt struktur, där enda chansen att faktiskt åstadkomma eller ens förändra något var att snabbt som ögat ta sig därifrån. Jag minns speciellt när vi, några lagkamrater och jag, en kväll i vad jag tror var Skåre skulle traska iväg till någon mack i närheten av skolan där vi sov för att köpa något att äta. När vi kom fram såg vi en gammal Volvo, en 240 kanske, som stod vid en av bensinpumparna. Bilen var minst sagt skruttig, rostig och illa därhän, och på dess tonade rutor satt ett par klistermärken föreställandes svenska flaggan. Ur bilens högtalarsystem pumpades någon vidrig avart till hårdrock. Bredvid åbäket stod två killar i 18-årsåldern och hinkade i sig Norrlands Guld direkt ur burken, bredvid killarna stod två hårt sminkade 15-åriga flickor och rökte och en behöver knappast tillägga att även de såg ut att vara illa därhän. Men vad som pockade på uppmärksamheten än mer var killen som satt ner lite längre bort från gruppen. Han satt precis nedanför pumparna med en burköl bredvid sig, spyendes och jämrandes om vartannat. Precis när vi kom upp till macken såg jag hur en av killarna gick fram och drog i den sittande killen och sa något i stil med; ”Öhh, kom nu Robban, vi drar till planen”.
Robban slog bort killens händer och svarade med att skrika så högt han kunde:
”Vafan då för?! Vad i helvete ska vi göra där?! Vafan är poängen med det här?! FAAN!”
Robbans kompis ryckte på axlarna, satte sig i bilen med resten av gänget och slirade iväg med ett däcktjut. Robban satt ensam kvar vid bensinpumparna och såg mer eller mindre bedrövad ut. Fy fan vad synd det var om honom, tänkte jag, innan jag gick in på Statoil och köpte en liter Coca-Cola och någon påse chips.

Och vad kan en känna inför människor som Robban annat än sympati? De lever sina förbestämda och inrutade liv allesammans, utan någon som helst tillstymmelse till hopp i tillvaron. Som pojk växer man upp tillsammans med en desillusionerad far som sedan han hade hoppade av grundskolan i åttan spenderat sina dagar på ortens sågverk som ideligen hotas av nedläggning och sin lika desillusionerade mor som jobbar som kassör, antingen på Ica eller på den lokala motsvarigheten till Kappahl. När man sedan börjar högstadiet tvingas man dela intressen med de människor som man av geografiskt missöde i sin tur tvingats kalla sina vänner, det vill säga motorer av alla slag samt sinnlig njutelse medelst T-sprit eller luftreningsspray. När en inte får sin dagliga dos stryk av ortens tuffa grabbar som kör trimmade EPA-traktorer vill säga. Man förbannar sina föräldrar och dagdrömmer om den dagen man kan lämna boets instängda vrår för den vida världen. Tyvärr finns det ett hinder och det är ortens flickor. Flickorna, som även de vuxit upp med lika desillusionerade föräldrar, börjar röka vid tretton års ålder, vilket är ungefär samma tid som ortens raggare super en full och stjäl ens oskuld. Även de drömmer om storstaden, gärna en flytt till Stockholm för att jobba i de däringa stora varuhusen som finns där, men tvingas ge upp sina hjärtans drömmar när en av ortens killar på något vänster lyckats göra en gravid, när man knullade bakom lekplatsen den där fredagsnatten i september. Då sitter dem där, fast i hålan, killen och tjejen, 16-17 år gamla, väntandes sitt första barn. Därefter upprepas cykeln om och om igen och den massan av efterblivna gaphalsar som förskräcks av den svenska obygdens försvinnande kan pusta ut. Deprimerande är ordet.

Så vad händer med dem som faktiskt lyckas ta sig ur fållan, de fiskar som lyckas simma genom nätets maskor? Är deras liv och leverne skimrande sådana? Jag skulle gärna ha unnat dessa människor svaret ja, men min mer realistiska sida måste ändå plågsamt svara nej. Varför, undrar du, de har ju trots allt lyckats undslippa obygdens tragiska livsöde och istället skapat sitt eget. Om du menar så måste en ändå påminna om hur barnaåren tedde sig hemmavid. Ty även dem kommer från småstadens förhållanden med den vida skillnaden från tidigare nämnda Robban och hans likar att aldrig sållat sig till mängden. En har alltså vänt Robban ryggen och tvingats genomgå sina ungdomsår i total ensamhet. Förvisso har dem sluppit att fraternisera med bönder, men i gengäld har dem inte kunnat fraternisera med någon överhuvudtaget. De har gått över skolgården, tysta och bedrövliga, stilla vädjandes högre makter att ingen av de äldre killarna i nian ser en. Men det gör dem naturligtvis, varpå ens huvud blir nedtryckt i skolans toaletter eller varpå man blir bestulen på ens veckopeng eller varpå man haglas av spottloskor, knytnävsslag och sparkar. Och detta tragiska scenario upprepar sig varje rast, varje dag, varje vecka, varje månad, varje år en spenderar i helvetet. Det kastas glåpord som ”bögjävel” och ”jävla miffo” efter en var man än kommer och tjejerna suckar högljutt åt ens ringa närvaro, för vad har du att erbjuda dem, du som inte ids bära jeansjacka eller ens äger moped? När man slutligen lyckas ta studenten och äntligen kan lämna alla därhän, hamnar man så äntligen i storstaden, där en alltid hävdat man hör hemma. Men tyvärr slutar inte eländigheterna där. För att bruka en kliché; man kan mannen ur småstaden men inte småstaden ur mannen. När man ute varhelst märker man hur mycket snyggare och bättre klädda alla är, ty mode har man ingen koll på som småstadsbo. Man märker hur alla kan mer om musik och litteratur och film, ty kulturutbudet hemmavid sträckte sig till Statoils cd-, pocket- och videoställ. Man märker hur alla har mer pengar än en själv, fattig bondpojk som man är. Sakta men säkert inser man att en inte hör hemma här eller. Flykten från småstadens människor man inte kunde relatera till blir en flykt till storstadens människor som inte heller dem förstår en. Man hamnar i limbo och får chansartat söka efter människor i samma situation, vilket förvisso är jävligt lätt i Norrlands alldeles egna charterort Stockholm. Men samtidigt förtar ju det poängen med själva flytten; man springer ifrån sin efterblivna bakgrund som småstadsbo bara för att finna en annan småstadsbo som gjort likadant. Vad lär man sig av detta? Inte mycket annat än att ni som bor på landet är evigt fördömda medan vi andra, vi som kommer från städerna, borde vara evigt tacksamma för vår lott, hur värdelös en vindpinad februaridag i Göteborg än kan vara. För liksom, var jävligt glad att du inte bor i Skåre.

Kort om mens

2008-03-01T14:49:00.004+01:00

Jag var 18 år ung och hade spenderat kvällen på ett av Göteborgs många ölhak. Under kvällen hade jag närmat mig en blond flicka med hästsvans. Mina charmiga infall hade burit frukt och när så klockan blivit efter midnatt fann jag mig på en spårvagn på väg hem till henne. När vi satt där på spårvagnen mot Guldheden, med den härliga stank av utspilld öl och spya den nattliga kollektivtrafiken frammanar, var jag i ett stadium av eufori. Jag skulle för första gången på nära håll bekanta mig med termen ”one night stand” och allt vad det innebär. En natts ljuvlig passion efterföljt av den obekväma dansen på morgonen när man tafatt kramar om varandra och säger adjö. Sedan lovar jag att ringa henne, vilket jag aldrig gör. Jag skulle beträda ny mark och hoppade glatt upp och ner på sätet i takt med mina förväntansfulla hjärtslag. Flickan lugnade ner mig med varsamma klappar på axeln. Det fungerade ett tag, men snart tog mina spasmer vid igen, varpå cykeln upprepades.

När vi så hade smugit in i hennes familjehem och placerat oss i sängen kunde jag inte längre bärga mig. Jag kastade mig över henne och slet av henne dem tajta jeansen samtidigt som jag kysste henne passionerat över halsen och brösten. Hon yppade sensuella stön och läten men när jag skulle föra bort det löjligt tunna stycke tyg som skärmade mina fingrar, min tunga och min kuk från hennes härliga grotta tog hon tag i mina händer. Hon tittade mig djupt i ögonen och sa:
”Jag har mens.”

Vad mens är varken vet eller vill jag veta. Det lilla jag vet är att alla tjejer blöder ur fittan någon gång i månaden, men själva syftet med det är dolt i dunkel, tack gode gud. Faktum är att jag hade sovit bättre om jag inte vetat om blödningsprocessen heller. Hela grejen låter dessutom väldigt diffus, kollektivt spontanblödande liksom? Jag vädrar en komplott. För århundraden sen spekulerade kvinnorörelsen vilt fram ett syndrom för att på så vis kunna trolla fram en ursäkt för att slippa gymnastiklektioner, sex och andra fysiskt ansträngande aktiviteter. Varför ingen har nystat upp garnet av lögner är just på grund av den massiva spridningen. Någon gång i månaden tvingas vi killar passa upp våra flickor med frukost på sängen, näsdukar till hulkande gråtattacker och nedladdade Dawson’s Creek-avsnitt. Och ett tack i form av sex, det kan vi glömma.

Men tillbaka till historian. När tjejen så yttrade sina ord la sig en besvikelse över min person. Jag skulle inte längre bli medlem i den grupp som ägnar sig åt one night stand och den extatiska glädje jag känt tidigare övergick till trött- och butterhet. Tjejen tyckte istället att vi kunde mysa och sova ihop, vilket jag motvilligt accepterade. När vi hade lagt oss i hennes säng hade hon slutit ögonen och rest till sömnens land nästan direkt. Jag låg klarvaken och kunde omöjligen somna vilket ledde till att jag steg upp så ljudlöst jag kunde förmå. Sen gick jag lika ljudlöst ut ur hennes lägenhet. Precis när jag skulle stänga dörren såg jag en gubbe som måste ha varit hennes far. Han stod i hallen iklädd morgonrock och tittade undrande på mig. Jag svarade med en axelryckning till vilken han log snett tillbaka. Det var ett tyst samförstånd som bara män förstår sig på. ”Hon hade mens. Vad ska man göra?” När jag gick på gatan utanför Chalmers universitet den sommarnatten kvävde jag gråten med vissheten om att hon bara var en fisk i sjön. Friska brisar svalkade mina lustar och jag köpte en portion nudlar på 7/11 innan jag gick hem. För övrigt erbjöd hon mig ett handjob innan vi gick till sängs, men jag tackade nej. Runka, det kan jag göra själv, thank you very much.

Relationsbloggen

2008-02-25T16:21:00.002+01:00

Vardagssjok är vad allehanda bloggar består utav och det är på grund av dessa ändlösa haranger om ens privatliv som en blir en populär skribent. Jag ser en iögonfallande trend bland de bloggare jag nämner med respekt och det är att dessa verkar ha blivit en smula uppgivna av denna situation. De tänker inte böja sig för allmänhetens behag och bli en annan blondinbella, men samtidigt har de insett att de förmodligen inte kommer att sluta som annat än cyniska dagsländor, evigt dömda till ett valsande utanför medias finrum med enbart en bok eller två utgivna på Vulkan som bevis för deras briljans. Jag är än så länge miltals ifrån den uppmärksamhet och affektion dessa har rönt, vilket i sin tur naturligtvis stinger än mer. Men kanske kan även jag, ett steg i taget, nå ut till en bredare massa. Mitt bidrag blir detta, fyra korta inlägg om relationer, där jag såväl beklagar som förtjusas över mitt flicketyg. Nästa gång får en skriva lite om mode eller smälla upp några fotografier. Det är ju, som bekant, grejen.
…

Vi ligger framför hennes eldstad, insvepta i ett fårskinn, heta av såväl brasan som det nyss avslutade sexet. Hennes huvud vilar på min högra axel samtidigt som hon varsamt smeker mig över min nakna bringa. Min högra arm är kring hennes nacke samtidigt som jag belåtet för min hand mot hennes tunga bröst. Hennes ansiktsuttryck pendlar mellan förtjusning och tillfredsställelse och hon tittar mig i tid och otid djupt in i ögonen. Ingen vill yttra orden ”du var fantastisk” trots att vi bägge uppenbarligen delar den åsikten om varandra. Istället ligger vi där, i någon form av överenskommen tystnad, stilla fingrandes på varandra, stilla blickandes på varandra, stilla beundrades varandra. En kvart går, de enda ljuden närvarande är våra andetag, ibland lite djupare än brukligt. Hennes händer smeker lite intensivare, lite mer svepande, ner mot ljumskarna på ett liksom retsamt sätt innan de förflyttar sig uppåt mot brösttrakterna igen. Hennes något kisande blickar och lätt höjda ögonbryn skvallrar om att hon inte bara är redo, utan kräver en omgång till. Jag är förvisso inte helt främmande inför idén, min libido går fortfarande högvarv och jag vill tränga in i henne igen, men jag håller undan. Istället låter jag tankarna glida iväg mot asexuella sfärer, såsom hur min senaste arbetsvecka varit eller hur det kommer att gå i helgens engelska ligafotboll. Denna akt, sex på hennes soffa, inser jag kommer att leda till större evenemang. Hon inser det också. Därför tvingar jag mig själv att inte erigera. Det handlar om djupaste fokus från min sida för att på så vis kunna få kontroll över situationen, ett övertag på flickan bredvid mig. Jag pussar henne lätt på pannan och reser mig. När jag gör så, får jag en tvetydig blick från Sara, som hon heter. Den verkar betyda ”Vad sysslar du med? Kom tillbaka”. Men jag visar inte för ett ögonblick poängen med min maktövertagande manöver, utan försöker se på henne med den mest behjärtansvärda blick jag kan åstadkomma, en som säger ”Jag måste gå men kommer tillbaka snart, var du så säker”. Som svar ler hon sitt bredaste leende och sträcker på sig där under skinnfållen. Hennes bröst guppar för ett ögonblick upp innan det gömmer sig igen. En kvick rysning eller impuls sköljer över mig och den beordrar mig att gå tillbaka på studs, men jag skakar lika kvickt av mig den. Sen går jag in på toaletten och runkar. Rond ett till mig.

…

Vi sitter vid frukostbordet som jag har dukat upp åt oss bägge. Det är spartanskt inrett, en korg med några brödskivor, ett paket müsli, lite fil, det är allt. När Sara sätter sig mittemot mig har jag redan börjat skopa i mig flingor och sitter djupt försjunken i morgontidningen. Jag tittar upp och möter hennes blick och vi växlar ett snabbt leende oss emellan innan jag återupptar den artikel jag var i färd att läsa, ironiskt nog ett reportage om bloggar. Just när jag kommer till stycket där journalisten försöker konkretisera vad som får mig och alla andra att sysselsätta sig med bloggandet ställer hon frågan:
”Älskar du mig?”

Det är en fråga lika lömsk som uttänkt. Tidigare har vi knappt snuddat vid ämnet och definitivt inte yttrat orden. Sara har på så vis ställt mig i en synnerligen prekär situation och mitt svar kan få väldigt annorlunda effekter:
1. Jag svarar ja. Detta kan leda till att a) hon reagerar med glädje åt mitt förkunnande och säger något i stil med ”jag också”, b) hon reagerar med glädje åt mitt förkunnande men säger ingenting eller c) hon skrattar mig rätt i ansiktet och säger något i stil med ”lilla gubben, du är för dum för att älskas” varpå hon sliter ur mitt hjärta ur kroppen och kastar mig huvudstupa ur lägenheten.
2. Jag svarar nej. Detta kan leda till att a) hon gråtandes förklarar mig känslokall eller b) hon säger något i stil med ”skönt, inte jag heller”, varpå hon menar att förhållanden bör betraktas som lättgods och något en utvecklar bekvämt under en längre period.

När frågan yttras nollställs mitt inre för ett ögonblick. Först efter en stund kan jag ana att hon vill få mig att berätta att jag älskar henne. Men enbart för att hon vill höra det, betyder det per definition att hon älskar mig? Och även om hon faktiskt älskar mig, betyder det faktum att jag var den förste av oss bägge som förkunnade förälskelsen att hon oavsett vilket får en hållhake på mig. Till syvende och sist kan jag inte heller låta tiden mellan hennes fråga och mitt svar vara för lång, ty även tvekan kan få henne att vackla och försätta mig i dålig dager, men inte heller svara alltför snabbt, ty det gör hennes övertag än större.

Jag harklar mig och för blicken uppåt, från tidningen mot henne. Hon tittar uppfodrande mot mig och jag svarar ”Ja, det gör jag…” Hon ser nöjd ut. Samtidigt låter jag min blick vila mot henne, förhoppningsvis döljande det faktum att jag väntar samma svar från henne. Bara en sekund passerar, som för mig känns som en evighet, innan hon replikerar; ”Jag älskar dig också”. Därefter vänder hon lugnt och sansat blicken mot hennes smörgås som hon börjar smöra. Jag vänder tyst blicken mot min tidning igen, men kan inte koncentrera mig på orden. Istället analyserar jag händelseförloppet om och om igen, lika mycket förbannandes som hyllandes Saras fråga. Rond två till dig, älskling, hade vart ord väl passande för scenen.

…

Det är en vanlig onsdagseftermiddag. Jag sitter på bussen hem, uttröttad och en smula desillusionerad över min arbetsdag. Uttröttad eftersom dagen har varit en lång och slitsam sådan, desillusionerad eftersom mitt slit knappt uppmärksammats av mina hjärtlösa chefer. Jag vill således bara glida ner i ett till bredden fullt badkar och förbittra mig över världens oförstånd och min ensamma strid mot det. Så går mina tankar, när jag plötsligt inser att jag inte längre står ensam. Jag behöver inte längre vara den enslige soldaten med gråten i halsen, Sara finns där vid min sida. Jag behöver inte längre dryfta världens tillkortakommanden i tomma luften, Saras öron äro mina. Jag behöver inte längre krypa ner i den kalla och ogästvänliga sänghalmen med handen under täcket, Sara finns där, redo att ta hand om mig och bota såväl mina bryderier som min lust. Denna uppräkning känns befriande på något sätt, när jag stiger av bussen. Jag mår lite bättre, min trötthet och desillusion försvinner för ögonblicket och det känns varmt inombords att veta att hon trots allt finns där, som en stöttepelare att vila sig på.

När jag kommer in i lägenheten ser jag henne trippa runt i köket. Jag går raka vägen in, slänger mina armar omkring hennes midja och ger henne lätt puss på halsen. Hon ler och kråmar sig i mina armar, tills hon vänder sig om och märker att jag inte tagit av mig mina skor. Det tar hus i helvete för här har ju hon städat efter jobbet och så klampar jag rätt in och den tillfredställelse jag känt bara för ett ögonblick sedan blåser bort likt löv av en höstpust. Fan kvinna, du tar kål på mig.

…

Det är fortfarande onsdag, samma afton som ovan nämnda. Vi har ätit kvällsmål i tystnad, då mitt övertramp med mina ytterskor blossade upp i ett gräl modell större. Jag sitter kvar i köket och läser en bok, hon har gått ut i vardagsrummet och sitter där i soffan med tv:n påslagen. Hon vandrade demonstrativt dit direkt när hon ätit klart, lämnandes disken till mig och vi har inte sagt ett ord till varandra på en halvtimmas tid. Jag är fortfarande lite upprörd över hur hon, i mina ögon helt plötsligt, kastade sig över mig, likt en lejonhona på jakt efter sitt byte. Men jag tänker då rakt inte ta första steget till henne, bara för att mötas av en isande, likgiltig tystnad. Jag tänker sitta kvar och låta henne komma till mig. Är det inte så det fungerar, undrar jag. Den som kastar första stenen bör vara första man att ångra sig, för att modifiera ett uttryck. Men så vandrar mina tankar vidare. Kanske har även hon haft en dålig dag? Hon kanske också har spenderat dagen med människor som inte riktigt förstår eller hyser någon respekt mot henne. När hon sen kommit hem från denna oas av oduglighet, kom hon till en plats som var smutsig och gästvänlig. En plats hon var tvungen att städa för att kunna leva anständigt där och en plats där hon var tvungen att laga mat till hennes ohängde pojkvän, som i sin tur bara förväntar sig att lägenheten han kommer hem till är rent och städat och dignandes med föda. En pojkvän som bara klampar in i nämnda lägenhet, utan att ge komplimanger till hur fint hon faktiskt gjort, eller hur skönt det är att hon lagar mat. Fan, det kanske till och med är så att jag har varit okänslig inför henne, behandlat henne lite som en städerska och kokerska och inte som den kvinna jag uppenbarligen kan kalla mitt hjärtas förlovade. Jag reser mig upp ur stolen och går ut ur köket och in till vardagsrummet. Jag sätter mig bredvid henne i soffan och lägger min arm kring henne, varpå hon svarar med att lätt luta sitt huvud mot min axel. Sen sitter vi där samtidigt som det rullar någon repris av Gossip Girl på tv:n. Jag säger ingenting, hon säger ingenting och för ett ögonblick tror jag att jag på riktigt är en vuxen människa i en vuxen relation med en vuxen kvinna. Det handlar inte ens om att vinna eller förlora ronder längre och jag bryr mig inte det minsta om att hon nu har ett övertag på min person, när jag var den som ursäktade sig först. Men jag ruskar snabbt av mig den ingivelsen. Relationer, oavsett hur vuxna de än är, handlar om just övertag, något jag snabbt blir varse om två dagar senare när hon vädjar att jag ska hjälpa hennes bästa väninna att flytta. Med incidenten i köket färsk i minnet, vilken får mig att känna mig i skuld till henne, kan en inte annat än sucka och nicka jakande, varpå hon kysser mig på mun och förklarar mig som ”bästa pojkvännen någonsin”. Kampen går vidare.

…

Svenska städer: Skåne

2008-02-19T17:36:00.004+01:00

Att Skåne inte är en stad i ordets egentliga bemärkelse behöver ingen säga till mig, för lärd och klok, det har jag varit sen barnsben. Men Skåne är, åtminstone för alla oss som inte är därifrån, en helhet istället för en uppdelning regionala områden. Låt mig förklara; om någon härstammar från Göteborg är denne göteborgare, i Stockholm finns det stockholmare och linköpingsbor heter de som bor i Linköping. Men jag kan med handen på hjärtat hävda att jag aldrig någonsin hört någon beskrivas som helsingborgare eller malmöit. En från Skåne är skåning, oavsett om en kommer från Helsingborg eller Malmö. Varför är det så, frågar jag mig. Är svaret måhända för att de skånska städerna är så intetsägande i sig själva, hopknycklade där nere i den djupa södern. Malmö? Ni kan dra åt helvete med ert Rosengård och jävla snurrande torn. Båstad? En tennisturnering gör ingen stad. Lund? Ett hopkok av tillresta studenter från Sveriges hörn. I Kristianstad har det inte hänt någonting av värde på 450 år och Ystads främsta export är taffliga deckarromaner om Kurt Wallander. Helsingborg? Tja, vem fan vet någonting om den staden, egentligen? Kontentan: Skånes städer är identitetslösa och tråkiga sådana.

Men jag tillhör inte den pöbeln bondlurkar som vid varje tillfälle gladeligen utropar ”Förena Skåne med Danmark”, för ni är mina landsmän, oavsett om jag inte bryr mig ett jota om era så kallade städer. Faktum är att Skåne tilltalar mig på flera punkter. Österlens vida slätter med sin bördiga mark som skänker oss mat och blomster och dess närhet till vattnet är nationalskatter som får mig, i sann Lundellsk anda, att, så att säga, gå i gång. Mången är de som klagar på dialekten, men inte heller dem tillhör jag, ty skånska medelst flickostrupe får mitt hjärta att smälta. Det djupa skorrandet behagar mina primitiva instinkter och försätter min kropp i gungning. Effekten utav det är svår att förklara, men kort sagt; det slår an mina strängar. Dessa två tillgångar i kombination lade för övrigt grunden till mitt tidigaste sexuella minne.

När jag var tolv år spenderade jag en vecka i Skånes östra dalar, även kallat Österlen. Mina morföräldrar ägde en sommarstuga i området och i unga år blev jag skickad dit någon gång i mitten av juli av mina föräldrar medan de ägnade sig åt golfande i det närliggande området. När jag var yngre var dessa sommardagar på Österlen fantastiska sådana. Med ett barns entusiasm tyckte jag att äppelplockningen, lantmarknaderna och de långa cykelturerna mina morföräldrar sysselsatte mig med var en hel påse kul. Vid just denna sommar var dock så inte fallet, ty min ålder gjorde att jag hellre hade velat stanna hemma och springa runt på Bohusläns klippor med mina kompisar. Det var således med sorg i hjärtat jag lämnades hos min mormor och morfar, men denna sommar skulle bli min sista där, var det bestämt. Äppelplockningen, lantmarknaderna och de långa cykelturerna var inte längre något som intresserade mig och så här i efterhand kan jag känna viss ömkan för mina morföräldrar då. De stred en kamp mot mitt ungdomliga ointresse med idel nya idéer om vad vi skulle göra, varpå jag svarade med nonchalanta axelryckningar åt det mesta. Efter ett par dagar av sådant beteende från min sida verkade min mormor ge upp. Hon gav mig lite pengar och skickade mig ensam till ett lantligt tivoli där jag fick underhålla mig själv, bäst jag ville.

Väl på tivolit, som i brist på annat adjektiv kan refereras till som rustikt, gjorde jag som jag blev tillsagd; det vill säga underhålla mig själv. Eller rättare sagt försökte underhålla mig själv, för ett tivoli på landsbygden är, likt allt annat där, extremt ickeimponerande. Det finns gamla radiobilar, gamla karuseller, gamla människor som säljer gammalt spunnet socker och gamla vinster i gamla spelstånd av typen ringkastning. Och om äppelplockning och lantmarknader får en att reagera med axelryckningar, får knappast ett tivoli av denna art högre betyg. Vad som dock är bra med landsbygden, åtminstone för en besökande, är att det sällan finns ett uppbåd av aktiviteter att göra i sådana ställen. Om man således är på jakt efter sällskap är, till exempel, ett ambulerande lantligt tivoli grejen. Det var med andra ord inte svårt att finna barn i min ålder. Vid ett utav dessa gamla spelstånd stod ett gäng på tre killar i min ålder, kämpandes med att träffa en stolpe med en ring för att på så vis kunna vinna ett plyschdjur (gammalt). Med min storstadsattityd och fantastiska kastprecision lyckades jag med detta på första försöket, varpå jag direkt blev accepterad av de infödda. De presenterade sig som Jakob, Pontus och Richard och redan den följande dagen fann jag mig i situationen med dem som vänner.

Richard, som likt mig var ett sommarbarn, dock från Limhamn, bjöd med oss till hans hus. Detta hus, som närmast kan beskrivas som ett palats, var en gudagåva från himmelen. Hans farföräldrar förfogade över detta vidunder i klassisk svensk herrgårdsstil och vi sprang saliga runt på ägorna, som var så vida att de innefattade tennisplaner. Dessutom hade de en pool som vi plaskade runt i. Kort sagt visade det sig att veckan i Österlen, mina dubier till trots, förmodligen skulle bli en ganska bra sådan. Nåväl, när så lunchtiden var kommen blev jag, tillsammans med Jakob och Pontus, bjuden på grillade hamburgare som vi njöt av i solljuset. Föga visste jag att njutningen skulle fördubblas innan dagen var slut. Richards äldre syster hade även hon valt att spendera sommaren hos hennes farföräldrar och när vi småpojkar åt lunch gick hon till poolen för att sola. När hon gick förbi oss vid matbordet, iförd bikini och solglasögon, blev jag direkt hänförd av henne. Hennes långa ben, hennes välsvarvade kropp, hennes brunbrända hy. Hon kan inte vart mer än sexton år fyllda och gav naturligtvis blanka fan i någon utav oss, men jag blev ögonblickligen förälskad i henne. När så maten var slut ville jag bege mig ner till poolen för att återigen kasta blyga blickar mot Linnea, som Richards syster hette. Mina vädjanden till trots bestämdes det istället att vi skulle cykla iväg till havet för att bada. Och så gjorde vi, till dagen hade blivit kväll. När så kvällen var kommen gav Richard förslaget att vi skulle basta i hans källare.

Vi bastade en stund, jag, Jakob, Pontus och Richard, och pratade livligt om vad småpojkar pratar om mest, förmodligen fotboll och flickor. Efter livliga diskussioner av typen vilket fotbollslag är bäst, IFK Göteborg eller Malmö FF, sprang vi ut till poolen för att doppa oss innan vi allihop skulle bege oss hemåt. Så ut till poolen, där vi stojade och stimmade, tills vi hade tröttnat. Jag skulle precis sätta mig på cykeln och bege mig till mina morföräldrar när jag insåg att jag hade glömt kvar min handduk i bastun. Jag gick ner till källaren där bastun låg och slet upp dörren för att hämta den och vad, eller rättare sagt vem, som fanns där inne har dröjt kvar sig i mitt minne sedan dess. Linnea satt där, spritt språngande naken, ensam på bastukaklen. När hon såg mig, blandades hennes ansikte av skräck, förvåning och förlägenhet samtidigt som hon, på ringande skånska, skrek ”Ut, ut, ut!”. Jag var inte sen att lyda, ty jag lade benen på ryggen, hoppade up på cykeln och cyklade så fort jag förmådde raka vägen hem till mormor och morfar. Det var första gången jag såg en naken tonårig flickas kropp i all sin glans och det skulle dröja länge, alltför länge, innan jag fick göra det igen. Måhända är det därför jag känner välbehag när Skåne nämns, ty det var på grund av min sommar på Österlen jag först introducerades av sexualitetens förtjusande bojor varifrån jag aldrig har tittat tillbaka därefter, ständigt på jakt efter nya nakna flickor att fylla mitt synfält. Det korta ögonblicket när jag såg Linneas bara bröst och underliv har således kommit att utgöra skarven mellan barn- och vuxenlivet, kanske till och med själva centralpunkten för mitt erotiska uppvaknande.

Detta förklarar å andra sidan inte min något hätska inledning där jag gång på gång kastade glåpord mot de skånska städerna. Visserligen håller jag fasta på mina åsikter, skånska städer är inte mycket att beundra, men kanske berodde det istället på att jag, för tillfället, hyser lite agg gentemot Skåne. Mitt hjärtegryn, min alldeles egna sockerpulla, har nyligen tagit sitt pick och pack och flyttat dit och det skulle vara en dolk i hjärtat om en skorrande jävel satte sina sillstryparklor i henne. Ty enbart jag och ingen annan får äntra hennes hela härlighet. Jag ser henne hellre deprimerad ensam utan någon än lycklig tillsammans med någon, egoist som jag är. Men det är en kärleksfull sort av egoism, en som drivs av min romantiskt lagda sida, och förhoppningsvis hörs mina böner, vilket får henne att springa tillbaka in i mina utslagna armar, där hon hör hemma. På så sätt har Skåne fått en avgörande roll i mitt vuxna liv; det har öppnat mitt hjärtas lust och stulit mitt hjärtas ägodel på ett konkret sätt varken onani, pornografi, min första kyss, mitt förlorande av oskulden, orden ”jag älskar dig” eller tårfyllda avsked mäktat med att göra. Är inte det fantastiskt, så säg.

Christer älskar Europa

2008-02-13T21:59:00.011+01:00

Melodifestivalen är i gång, men att klaga på den är att rida på enkla poänger och sparka in öppna dörrar, något jag inte sysslar med. Jag bemödar mig därför inte att beklaga över barnfamiljers och pensionärers lördagsunderhållning, för det är mig ovärdigt att göra så. Som den humanist jag är låter jag er hållas och tycka att denna utdragna tävlan i musik är årets Händelse med stort H. Jag tittar dock inte på skiten, det skulle jag aldrig få för mig att göra, ty lördagskvällar spenderas bäst i kvinnofamn, eller med bästa möjliga substitut, det vill säga ett glas till bredden fyllt med rusdrycker eller liknande medhjälpare till glömskan, ihopp om att de ivrigt förtränger föregående arbetsveckas ångest. Men säg den som kan rymma från Melodifestivalen i långa loppet? På radio har jag fått höra vinnarbidragen, det en gång baxiga barnet Amy Diamonds tuggummipoppande och schlagerveteranen Christer Sjögrens kärleksförklaring till Europa.

Och just Christers bidrag tål att dryftas vidare. I låten bedyrar Christer sin kärlek till Europa, att samtliga här är vänner samt hur vi, i grund och botten, står i särklass i jämförelse med de andra efterblivna kontinenterna. Vad var Christers poäng med detta bidrag? Ville han utradera historiens vingslag; de etniska rensningarna av bosnier utförda av serber? Den tusenåriga rivaliteten mellan det franska och engelska riket? Hur Tyskland invaderade vartenda kringliggande land i nazismens namn? Vänskapsbanden de europeiska länderna emellan är ett spel för gallerierna, ett undantagstillstånd mellan krigen. Vi är inte alla bröder och vi älskar inte alla varandra, detta vet varenda kotte i Europas alla hörn. Således kan denna hypotes blåsas bort, för inte ens blåögd människoälskare som jag kan tro att Christer vill få oss att glömma vår historia, ty om inte den kan lära oss, vad kan i så fall? Våra interna strider är vad som gjort oss fantastiskt och vad som fortsätter göra oss intressant. Homogenitet är ett ord lika fult kulturimperialism, och inget vi längre försöker oss på, nu när rasbiologin är ett glömt kapitel.

Ville han istället understryka hur fantastiskt Europa är? Ville han räcka ut tungan i ren illvilja mot resten av världen med ett budskap som i sak hävdar att vi fortfarande bestämmer över dem? Jag tror inte att det skulle uppskattas av kontinenten Afrika, som blivit uppslukat på tillgångar och samhällelig lydnad av oss, i kolonialismens fanor. Jag tror inte heller att Asien, som likt Afrika koloniserats utav, krigats med och förstörts utav oss, skulle muntras upp över Christers mening. Eller Australien, dit våra brottslingar, mördare och ynkryggar förpassades och röjde undan deras urbefolkning. Inte heller Sydamerika, som dog likt flugor av våra folksjukdomar och som dessutom på köpet blev bestulna på allt sitt guld, skulle se med blida ögon på ett sådant utspel. Inte ens Nordamerika, vår släkting som vi hjälpt till stordåd, skulle stämma upp i vår hyllningshymn, ty lillebroderskomplexet sitter kvar än. Om denna poäng var fallet, Christer, torde ingen med lite framförhållning skapa en sång av denna kaliber. Europas suveränitet bör hållas bakom ljuset för att, i hopp om att göra så, förhindra att avundsjukans fula färger visar sig. Vår roll som världens storebror behöver inte dras till ytan, det är något vi bör hålla för oss själva. Såväl Christer som jag vet att vi istället ska dela med oss utav våra erfarenheter samt ömt uppmuntra de där andra lustiga svarta, gula, bruna, röda och vitas försök till stordåd, istället för att skratta dem i ansiktet.

Måhända överanalyserar jag detta en smula. Måhända var inte Christers avsikt att få oss att skapa en superstat för att på så sätt förstöra vår historia. Måhända var det inte heller en rasistisk översittarkommentar mot våra mindre bemedlade kollegor världen över. Måhända var det just bara en kärleksförklaring till Europa. En kärlekskrank dåres tal förvisso, men ett tal rätt ur denna dåres hjärta.

Oavsett vilket följer nedan ett diagram över vad Christer älskar mest i hela världen.

Svenska städer: Halmstad

2008-02-07T22:55:00.000+01:00

Likt alla och envar sprungna ur Göteborg ser jag samtliga städer som ligger i radien 10-15 mil ifrån som provinser, förorter till det heliga innandömet, som tillsammans skänker staden ytterligare dimensioner. Men om Trollhättan är Sverigedemokrater och EPA-traktorer och Borås är Knalleland och textiler är Halmstad sommar, sol och Gyldene Tider. För om en göteborgare ska semestra inrikes, finns det bara två val; Marsstrand eller Halmstad. Det, bokstavligt talat, vallfärdas till Tylösand om somrarna, för en smak av den oförställda lyckan Per Gessle sjungit om både en och två gånger. Men är då denna ställning som Västkustens i särklass bästa sommarstad välförtjänt, eller ens sann? Svaret på detta är nej, mina vänner, ty Halmstad är precis som allehanda svensk sommarstad såsom exempelvis Kalmar eller Visby. I centrum kan man köpa mat ur ambulerande kiosker för hutlösa överpriser, kring stränderna hänger barnfamiljer i varje hörn förutom där man spelar beachvolleyball, vad fan nu det är. I utkanten av staden finns det campingplats på campingplats, fyllda av tältande tonåringar och husvagnssemestrande medelklasspar. Man kan till och med åka små lustiga tuk-tuks fram och tillbaka, om man så vill. Allehanda svensk sommar med andra ord, men det kunde ju jag inte veta när jag åkte dit som 16-åring, tillsammans med tio kompisar, för att spendera tre dagar och två nätter i helvetet.

För att tala klarspråk; även jag gick på myten om Halmstad som the place to be under sommarmånaderna. Jag ville också bita i den kaka en sommar i Halmstad sägs vara, för medelst buss, med tältet och starkölsbacken i hand, åkte vi dit, för att spendera sommarnätter på campingplats mellan Halmstad och Tylösand. Tidigt på morgonen avgick den, om jag minns rätt, och ur bergsprängaren som min vän Andreas stulit från en privatfest några dagar innan ljöd Thomas Ledin, eftersom flicketygen fick bestämma, och uppsluppen, ja till och med extatiskt förväntansfull, var stämningen som rådde oss emellan. Här skulle det minsann skapas minnen, knytas band och hela den faderullan. Staden Halmstad fick vi ytterst kort tid att fördjupa oss i, eftersom tiden mellan ankomsten från Göteborg och avgången till campingplatsen var en knapp timme, men vad jag tyckte mig se var, kort sagt, ett Göteborg i miniformat. Det första man ser av Halmstad när man går av bussen är huvudgatan, som säkerligen hetre något i stil med Storgatan, ty det heter var och varannan paradgata i mindre orter, som i sin tur var identisk med Göteborgs Kungsgata, det vill säga en gångväg beströdd med linor beklädda med lampor hängandes över. Gator må visserligen se ut som gator överallt, men likheterna slutade inte där, för det kändes precis som hemmavid. Hus, caféer, parker, stadsplanering; allt var likadant fast liksom mindre, var mina tankar. Och likt när min hemstad har sitt förfallna Kulturkalas fanns människor överallt. Nåväl, en tonåring, som mig vid denna tidpunkt, tror sig tyckas att stora folksamlingar är roligt och jag gladdes därför som en efterbliven åt att trängas gata upp och gata ner, tvingandes i mig öl som blivit ljummen i solljuset. Men snart stundade avgången till campingplatsen, så det var bara att raskt bege sig tillbaka till centralstationen, som lustigt nog såg likadant ut som den hemmavid, fast just det, mindre.

Väl framme vid skogsgläntan som hyste campingplatsen, som likt innerstaden, var beklädd med en väldans massa människor, infann sig en ömsesidig, icke uttalad överenskommelse att festen var igång. Enbart en tonåring, fri från föräldrahemmets bojor, kan med sådan frenesi vi hade sätta sig och dricka öl efter öl, klockan ett på dagen. Jag minns inte exakt vad som inträffade dessa timmar vid tälten, vem som sa eller gjorde vad, jag minns enbart ögonblicksbilder. Andreas, skrålandes med i någon Pearl Jam-dänga (”Alive”?) tills en barnfamilj boendes några meter bredvid tyst och stilla bad honom att ”hålla käften”. John, som halkade när han satte sig upp från de medtagna solstolarna och gled in i vårt nyss uppsatta tält, vilket veks ner av hans kroppstyngd. Det styng av besvikelse jag kände när Viktoria, en flicka jag vid det här laget var lite betagen utav, sög av en kille från Simrishamn i tältet bredvid. Mig själv och min gode vän Johan hängandes över det stängsel som skärmade av campingplatsen, spyendes upp vår magsaft. Mången fina minnen, så här i efterhand, kan en tycka, och faktum är att just då, i det nuet, var jag nog också ganska tillfreds, kanske till och med lycklig, mina sura uppstötningar till trots. Vår lilla tripp hade givit oss precis vad vi förväntat oss från den, det vill säga kravlös, alkoholstinn underhållning miltals från närmsta anhörig. Men den där känslan av välbehag skulle snart försvinna.

Klockan blev sex och den sinnesrubbade dryckesfesten hade då pågått i fem timmar, utan paus. Dagen blev till kväll och på den pittoreskt belagda campingplatsen omfamnade barnfamiljerna runtikring oss den svenska sommaren med engångsgrillar och wienerkorv. Men klockslaget sex innebar förutom grillning med familjen dessutom att kvällsskiftet för de bägge vakterna hade börjat. Och eftersom samtliga övriga gäster vid campingen var beskedliga medelklassens barnfamiljer eller pensionärer, låg bägge deras fulla koncentration på oss. Två välbyggda herrar, en enorm man med ett löjligt bockskägg och en lika enorm man av sydeuropeiskt ursprung som aldrig sa ett ord, patrullerade runt i området och stannade genast till vid oss. Vi satt fortfarande kring våra tält med hög musik på ur vår medförda skivspelare med burköl i högsta hugg, utan ett bekymmer i världen, när Bockskäggsmannen ställde sig intill mig och med myndig röst förklarade att festen, den är slut klockan åtta, och musiken, den tar slut nu. Innerst inne var jag en osäker stackare men ölen hade tagit ut sin rätt och jag var inte sen att kontra. Dock kan jag inte för mitt liv komma ihåg vad det var exakt jag sa. En tonåringens argument för att fortsätta dricka mynnar ofta ut i ett ”jag är väl inte ett jävla barn, heller”, vilket även mitt tal troligen gjorde, men vad jag minns blev Bockskäggsmannen redigt förbannad på mig. Måhända uttryckte jag mig olämpligt om hans skägg, löjligt var det enda ordet en kunde beskriva det med, ty helt plötsligt stod både Bockskäggsmannen och hans kollega, Den Stumme, decimetern ifrån mig, i aggressiv och bestämd ton förklarandes att jag skulle bli utslängd från campingen om jag yttrade mig igen. Den osäkra stackaren inom mig kom fram så jag satte mig ner, skamset, och höll käft. Tills klockan slog åtta höll vi oss i skinnet, ständigt med Bockskäggsmannen och Den Stumme flåsandes oss i nacken.

Nåväl, jag talade innan om en kille från Simrishamn, den lyckans osten, som blev avsugen av Viktoria tidigare på den dagen. Han var inte i Halmstad ensam, utan bodde på en camping, speciellt för ungdomar, och hade irrat till vår camping för att ta en dusch. På den campingen, berättade han på sin skorrande skånska, ”kounde man göra vaod man ville”, och vi följde efter honom till hans kompisar. Här utspelade sig i princip samma scener som tidigare på dagen; jag var full, alla andra var fulla, och Simrishamnkillen lurade till sig ännu en avsugning av Viktoria. Lyckligtvis var Viktoria eller de tre andra flickorna vi åkte dit med inte de enda flickorna på campingen. Faktum var att Simrishamn-gänget nästan var samma konstellation som våran, det vill säga med ett antal flicketyg i släp. Jag hade lyckan på min sida, ty när vi skulle sätta oss kring deras eldstad fanns det en ledig plats bredvid en vacker tös som hette Julia. Julia såg ut som en blyg skolflicka, rådjursögon prydde det vackra ansiktet och hon hade en lite kutig hållning. Under hennes linne putade små, fasta bröst ut och de drog till sig mina ögon. Dessutom märkte jag, när hon reste sig för att hälsa, att hon hade en fast bak, så som enbart en sextonåring kan ha, innan åren tagit ut sin rätt. Vi satt och talade trevande så som tonåringar gör mest och när min promillehalt hade ökat lite i grader böjde jag mig fram för en kyss, vilket hon besvarade. Hångel var vad jag vid det här laget behövde och mina händer gled sakta under hennes tröja och hon lät dem vila där en stund innan hon mjukt men bestämt drev dem tillbaka. Tiden gick och kvällen blev till natt och nästan morgon innan vi allihopa bestämde oss för att krypa till kojs. Men med Julia skulle jag inte sova, för när jag stod utanför hennes tältduk med armarna kring hennes midja och hennes rådjursögon djupt borrade in i mina vågade jag inte ställa frågan. Istället gav jag en henne en klumpigt lång kyss och sa att vi ses imorgon. Hon log och sa ja.

Men situationen verkade ändå hoppfull när jag, tillsammans med de två kamrater som hade dröjt kvar sig längst, Andreas och Johan, gick tillbaka mot vår campingplats. Medan jag gick runt med ett romantiskt hölje omkring mig, snackade Andreas och Johan om vad de hade gjort när jag tungbrottades med Julia. På campingen vi just besökt bodde tydligen ett gäng från Stockholm och tydligen hade samtliga mina kompisar gått dit när jag satt upptagen med flickan. I det lågpannade skicket en befinner sig i efter ett halvt dygns drickande hade Andreas och Johan tyckt att det var en bra idé att förnedra stockholmarna lite. Vad som hade hänt var att slagsmål hade brutit ut och gonggongen hade klingat ungefär samtidigt som Andreas kallat en Stockholmskille som bar en AIK-tröja för fitta. Vakterna hade snabbt stoppat slagskämparna, men stämningen mellan lägren hade milt sagt blivit tryckt och flera gånger hade smädningar och tillhyggen kastats dem emellan. Andreas och Johan talade extatiskt om slagsmålet, skrattandes och skrikandes om vartannat, samtidigt som vi äntrade vår camping. Men från ingenstans fälldes Johan helt plötsligt till marken av en enorm kraft. Det var Den Stumme som hade kastat sig över honom. Bockskäggsmannen kom löpandes, om nu en man av hans storlek löper, mot oss och visste direkt vilka vi var. Han log pillemariskt samtidigt som Johan kved på marken med Den Stumme liggandes över honom i något slags brottargrepp. Bockskäggsmannen förklarade att vi nu hade en chans, en enda, till att sköta oss, annars skulle vi bli utslängda huvudstupa på morgonen. Tysta nickade vi och smög tillbaka till vårt tält. Johan och Andreas skrek inte längre. Väl inne i tältet märkte vi att vår fjärde sovkamrat, John, inte hade gått och lagt sig trots att han lämnade Simrishamnlägret en dryg timme innan oss i sällskap med de andra. Uttröttade som vi var tog vi dock ingen större notis om det, utan antog att han hade bortamatch. Innan jag somnade blev jag en smula avundsjuk på John, att han hade fått tag i en flicka när jag var den som hade stoppat ner min tunga i Julias hals hela kvällen.

Vi vaknade med ett ryck kort därefter. Utanför tältet skrek någon våra namn. Det var John. Skriken kom närmre och närmre och rätt som det var hoppade han in genom tältduken. Han var uppenbarligen skärrad över någonting och yrade om att ”de jagar mig, de jagar mig!”. Och mycket riktigt hörde vi tunga steg komma mot oss. Och lika plötslig som Johns entré hade varit, lös nu en ficklampa oss i våra nyvakna ögon. Bakom ficklampsljuset stod Den Stumme och Bockskäggsmannen, leendes elaka leenden. Orden från Bockskäggsmannen var hårda; ”Ni åker ut imorgon bitti, klockan åtta”.

Saken var den att John, som också hade deltagit i gruffet med stockholmarna, hade kommit ensam till campingen efter några geografiska misstag. Väl inne på campingen hade han i beckmörkret råkat klampa in i ett tält. Personerna inne i tältet hade skrikit till av förvåning, varpå John hade blivit rädd och börjar springa därifrån. När han hade börjat springa märkte han att några följde efter honom. Eftersom han inte sett någon komma ut ur tältet hade han i sitt berusade tillstånd kommit att tänka på stockholmarna och trodde sig vara jagad utav dem. Men istället var det Bockskäggsmannen och Den Stumme som hört skriken från tältet och sprungit för att undersöka det, för att därefter se John springa iväg och därför bestämt sig att följa efter honom, i tron att han var i full gång med att svepa tältet på dess tillgångar. I efterhand betydde detta naturligtvis inte något, ty Bockskäggsmannens och Den Stummes stubiner var uppbrända sedan länge och något uppskov på förvisningen var inte förhandlingsbart.

Och så fick det alltså bli, för när klockan slog åtta kom en receptionist till vårt tält och beklagade sig, men uttryckte sig samtidigt lika kompromisslöst som Bockskäggsmannen natten innan. Det var bara att packa och gå. Dagen passerade i ett moln av bakfylla. Vi gick i tysthet den knappa kilometern vi hade till en öde Tylösand strand där vi slog ut våra solstolar och blickade ut mot horisonten. Dagen innan hade varit en strålande sådan, idag var den lika grå som våra sinnen. Våra andra kompisar, som alltså inte hade blivit utslängda, beklagade sig för vår lott där ute i sanden, medan det lätta sommarregnet svalde ner min pumpande huvudvärk. Vi försökte få oss en plats på flera andra campingplatser, men överallt möttes vi av skyltar som menade att de var fullbelagda. Det var bara att bita i det sura äpplet och ta nästa buss hem, en dag för tidigt. Inne i Halmstad centrum möttes vi inte heller av stora folksamlingar, förmodat på grund av vädret, och staden låg, åtminstone i vissa delar, i samma dvala den befinner sig i alla månader på året förutom juni, juli, augusti. Vi satte oss på en restaurang och åt en pizza för 170 spänn. Jag såg en snygg tjej som var ute och åt med sina föräldrar. Därefter åkte vi hem.

På bussen hem kände jag mig bestulen på konfekten. Hela utslängningen hade gett en fadd eftersmak och var ett abrupt slut på vad som var tänkt att bli en helg dränkt i lycka och sprit. Jag kände avsmak inför Bockskäggsmannen och Den Stumme och deras brist på medmänsklighet gentemot oss, ty vi var ju bara killar som ville ha kul. Jag kände mig arg på Johan och Andreas eftersom de var deras skrik och skrän som pockat uppmärksamheten när vi gick tillbaka den ödesdigra natten. Jag kände mig sviken av min vän John, som i sin dumhet förväxlat tio druckna sextonåriga stockholmare med två tungfotade vakter. Men jag kände allra mest avsmak, ilska och besvikenhet gentemot mig själv för att jag aldrig tog chansen med Simrishamnstjejen, Julia. Trots att hon hade suttit med mig hela kvällen, om inte med sin tunga i min mun så med tindrande ögon blickandes mot mig, hade jag varit för feg för att ta steget till sänghalmen. Och den avsmaken, den ilskan, den besvikelsen känner jag varenda gång jag hör eller ser något om Halmstad.

It's a hard knock life, Zanyar!

2008-02-03T19:48:00.000+01:00

Blod, svett och tårar var vad min senaste post kostade mig. Och vad får jag för det? En ynka kommentar, från en fyllestinn dessutom, vilket gör att jag borde fira med att lägga ner skiten. Men här ska jag inte komma och gnälla som en annan kvinna, istället ska jag skämma bort er som faktiskt läser. I Göteborgs-Postens lördagsbilaga fick man tips om hur man gör sin blogg mer framgångsrik och ett tips var att uppdatera ofta. Framgångsrik är något jag vill bli, men jag är inte den som gillar att kasta mig ur något halvdant som ni förstår, så istället blir det någonting annat. I mina händer håller jag en dagbok, ej tidigare publicerad, som jag ska läsa högt ur för er, för när man inte kan ge någonting nytt får man ta från en annan.

Hej, jag heter Zanyar Adami och är redaktör på Gringo. Men jag har inte alltid varit lika politiskt korrekt! Här, exklusivt för Ills ’n’ Thrills, kommer jag publicera min dagbok från tonåren.

97.04.27.

Skolan, du vet. Bara svennar, skit du vet. Men ändå, respekt. Jag går där, hahaha. Och Hasan då, och Selim. Och Muhammed. Men ändå, du vet. Bara svennar typ. Tror dom är så coola, men nä. Skolan, du vet. Alla lärare, du vet, tror dom är så grymma. Men det är dom inte. Typ kaxar sig och sånt. Tror dom är bättre än oss för att dom lärare. Skit, du vet. Men hursomhelst. Vi äger skolan, baxar alla som säger. Ni ska inte kolla på oss, typ. Så svennigt, du vet. Haha. Värsta skraja. Så vi går därifrån. Bort, du vet. In till Nordstan. Värsta grymma.

Så vi går runt där och du vet, Selim, han är värsta galen. Respekt, men ändå. Helt galen, jag svär! Vi går runt i Nordstan och så kommer det en kille, du vet. Värsta svennen, men värsta grymma jackan. Typ Helly Hansen, du vet. Värsta grymma. Så Selim, han är helt galen, han bara ”Den ska jag ta”, du vet. Så han går fram till lillkillen och bara tar hans jacka, du vet. Haha, helt galen, Selim. Mitt på dagen, värsta mycket folk, och han bara tar den. Lillkillen blir skitskraj, värsta svennen. Och Selim liksom ”Tack för jackan”. Helt galen, heeelt rippad typ. Haha. Men ändå, respekt till lillkillen, svennen. Han kaxade inte eller något. Bara gav jackan. Men ändå, värsta svennigt att göra så.

Vi går upp till NK. Värsta lyxigt, värsta grymt. Typ Dolce och Gabbana, värsta gymma! Men ändå, bara svennar. Bara rika också. Killar, du vet, med bakåtkammat hår och varsin blondin. Värsta grymma, men ändå. Tror dom är bättre. Ingen respekt heller. Så vi går in, du vet. Personalen bara kollar på oss, du vet. Så jävla svennigt, tror vi kommer stjäla, du vet! Och Muhammed, han liksom ”Vi kommer inte ta er skit”, till tjejen i kassan. Haha, helt sjuk, helt galen! Så ser vi två killar du vet, svennar, med värsta snygga tjejerna. Svennar, men ändå, respekt. Dom tjejerna du vet. Blondiner. Sån grymt, sån snygga!

Och Selim, han är helt galen, han liksom ”Jag ska baxa dom”. Så han bara går upp till dom, du vet, när svennarna står bredvid och bara säger till brudarna ”Har ni telefonnummer”. Och dom bara skakar på huvudet. Värsta ljuget, tror dom inte att vi vet att dom är rika då eller? Och så går dom liksom, helt borta direkt. Och svennarna kommer fram till Selim, du vet, och kaxar sig. Ingen respekt, du vet. Men Selim bara nochar dom. Går därifrån, du vet. Han är helt galen, heeelt rippad, du vet. Men ändå, respekt. Och Hasan, du vet, han bara tar upp butterfly. Men ändå, mycket folk. Skit samma. Haha, helt galen, Hasan. Men ändå, svennarna blir värsta skraja. Sån pajas! Och ändå, NK. Muhammed, hans kusin köper Dolce och Gabbana från utlandet, du vet. Direkt från fabriken, värsta billigt, och säljer i sin lägenhet. Så ändå, NK, du vet, värsta skiten. Dyrt, inte som Muhammeds kusin. Mycket bättre han, du vet. Kvalitet också. Bättre om det kommer direkt från fabriken. Och klockor också, du vet. 200 för en. Men ändå, massa guld och stenar. Värsta grymma. 200. Direkt från fabriken. Fuck NK, hahaha.

Sen vi ska ut. Värsta klubben, värsta stället. Spelar sån där hiphop, sån där 2pac, fast annat. Och sån där techno, du vet, typ DJ Alligator. Värsta. Alla står i kö, du vet. Sån svennigt! Selim bara går förbi alla, du vet. Jag och Muhammed och Hasan följer. Och vakten bara ”Ni får inte komma in”. Varför, och han liksom ”Ni är för unga”. Värsta skiten, värsta skitvakt. Men ändå, respekt, värsta jobbet, värsta grymma, men ändå. Inte släppa in. Helt sjukt. Tror han inte vi vart rippade förut, liksom, hahaha. Men vi vill inte kaxa oss, du vet, för ändå, respekt till vakten. McDonalds istället. Lika bra, typ. Bara svennar där, du vet. Men ändå, grymt. God mat, du vet. Billigt. Men ändå, massa småkillar tror dom är värsta grymma, men vi bara, stick typ. Dom blir värsta skraja, haha, värsta svennar. Så vi sätter oss, du vet, käkar pommes frites. Värsta gott, värsta grymma. Hasan, du vet, han har värsta freestyle. Spelar musik, du vet. Sån techno, sån grymt. Han rappar också, som 2pac du vet, tillsammans med sin kusin. Värsta grymma. Kan bli något, jag svär. Men ändå, lite arg på vakten, men ändå, respekt.

Tribalkillar och charterhoror - tredje och sista delen

2008-01-30T22:26:00.000+01:00

Utanför fönstret viner alltjämt vinden, piskandes de dyvåta asparna, eller vad mitt otränade öga tycker sig föreställa att träden i parken under min lägenhet är. Exakt en vecka har passerat sedan begivenheterna på Trädgårn och jag har nästan förträngt minnena. Nästan säger jag, ty varje gång jag försökte ta ut pengar blev jag påmind. Polismännen valde att inte väcka åtal, men skänkte mig en böteslapp med den nätta summan 9000, med anvisningen att den skulle betalas snarast, samt en inte helt angenäm natt i fyllecell. Då jag i princip hade nyktrat till av chocken när busskuren delade sig på mitten, blev natten en sömnlös, kall och hård sådan. En kvadrat med vita, tomma väggar och en brits inkilad i väggen blev mitt hem för några timmer men vad som kändes som en oändlighet. Varje gång jag lyfte på mitt huvud från avloppsbrunnen blev jag snurrig av den kliniska omgivningen, varje gång jag riktade mitt huvud mot marken, klarnade mina tankar och därmed också den totala jävligheten i ögonblicket. Jag hade således två helveten att välja mellan, en position som paradoxalt nog på samma gång gjorde mig håglös och klichéartat gråtmild. Någon gång i halvtimmen besökte en av väktarna mig och sa göteborgskt jovialiska floskler likt ”Det som inte dödar, härdar”. På utsidan log jag avmätt, på insidan tänkte jag: ”Ditt ansikte mot min sko – låt härdandet ta vid”. Men natten i fyllecell var avklarad och därmed var också ett hinder redan besegrat. Kvarstod gjorde de 9000 spännen.

Likt gemene student lever jag inte som en rik man och gjorde inte heller så vid denna tidpunkt. Avin försvann dock inte för det, betalningsdatumet närmade sig istället med stormsteg. Via undangömda tillgångar samt ett lätt indrivande av skulder var jag fortfarande cirka 6000 kronor borta. En lösning var kritisk. Att jobba var inte på fråga, då jag behövde en större summa snabbt och ett sådant jobb kunde mina knappa erfarenheter inte ge mig. Jag kunde inte heller fjäska för mina föräldrar, ty jag resonerade inte som en tonåring, eller mina vänner, för att, tja, de levde i princip min situation. Pantsättning var den närmsta lösningen jag kunde finna, men jag grät blod över tanken. En stunds grubblande gav mig enbart ett alternativ till den innan oundvikliga tanken på att panta min laptop; en av mina goda vänner, Fredrik, hade hakat på den så kallade pokertrenden för några år sedan. I början gick det bra för honom. Väldigt bra till och med. Tyvärr hade det inte gått lika bra det sista året. Höga staplar på bankkontot blev snabbt halverade för att snart därefter försvinna. Numer levde han som en vanlig student, det vill säga som mig. Men när vi andra valde att bränna vårt surt fördärvade bidrag på kvinnor och sprit i den berusande miljön kallad uteliv, valde han alltid att satsa dem på Göteborgs kasino. Ibland gick det vägen, lika ofta gick det åt helvete. Hur som haver kände jag i ögonblicket att min enda chans var att ge Fredrik mina besparingar, skicka honom till kasinot och därefter be högre makter för välgång. Fredrik var inte sen att tacka ja, naturligtvis, eftersom han inte hade en chans i helvete att förlora någon egen vinning. Så fick det alltså bli.

Spel och dobbel har aldrig varit min kopp te. Jag har ständigt känt en avsky gentemot idiotin att delta i lotteriliknande sammanhang, de löjligt låga oddsen dem innebär samt de hetsigt ansträngda ansiktena kring pokerborden som förklarar ”att det visst kräver intelligens”. Samtidigt kände jag avund gentemot de som befattade sig med det, måhända beror det på att jag i min osäkerhet aldrig vågar ta chansartade beslut då de, vid vissa tillfällen, visar en imponerande saknad av respekt mot pengar och, i brist på ett bättre uttryck, hård kuk. Min oskicklighet i kortspel av alla dess former gjorde att jag avstod Fredriks erbjudande att inta positionen som hans, som han uttryckte det, ”wingman” på pokerbordet. Han skulle alltså sitta ensam, med mina pengar. Vi äntrade kasinot och som en blixt från klar himmel ångrade jag direkt mitt redan från början dumdristiga beslut. På den mörkröda heltäckningsmattan sprang det allestädes runt kostymklädda män med krigsblicken utanpå och en bunt marker i sina händer. Det var rökigt och mörkt och ljudligt i lokalen trots det höga taket. Man såg människor som maniskt stoppade tusenlapp efter tusenlapp på rouletteborden, vissa med ett lyckligt ansiktsuttryck men de allra flesta med ett panikartat dito. En medelålders herre gick vimmelkantig bort från ett av crapsborden, med död blick mumlandes ”Herregud”. Jag var övertygad om att jag skulle gå en ond, bråd död till mötes. Fredrik, å sin sida, sken som en sol och hävdade bestämt att han hade en god känsla. För att lugna mina hysteriska kvinnonerver begav jag mig till baren och beställde en whisky som jag, trots kväljningarna enbart lukten gav mig, svepte. Efter ytterligare en omgång skotskt bränsle sa jag, kort och koncist; ”Jag är redo”.

Jag ska inte fördröja historians fortgång här med beskrivningar över vad som hände eller hur det hände, det är jag dels alldeles för obegåvad inom poker för att korrekt göra och dels alltför medveten om hur intensiva ögonblick, särskilt gällande sport och spel, sällan gör sig lika intensiva i skriftlig form. Jag kan dock sträcka mig till att säga att det gick bra för Fredrik. Medan jag stod och hängde honom runt halsen med croupierens och motspelarnas surmulna blickar på mig och mina naglar mellan mina tänder spelade Fredrik poker såsom han skulle, såvitt jag förstod, tätt och smart. Satsade inte mina sina slantar i onödan utan väntade ut ögonblicket för att satsa. Så kom då ögonblicket vi bägge väntat på. Jag är visserligen som nämnt inte bevandrad inom poker, men det krävs en utvecklingsstörd för att inte förstå att par i ess i handen är en bra hand. Således satsade Fredrik och till min utanpå dolda förtjusning följde två killar med. Vad som därefter hände är mig än idag oförståeligt, men i vilket fall förlorade Fredrik och således också jag. Mina böner från tidigare blev inte bönhörda, kanske på grund av det hedniska liv jag levt, kanske på grund av ödets nyck. Oavsett vilket lyckades en av killarna, en hånflinande och förmodligen tribaltatuerad bonnläpp med finkostymen från Dressman på och med lönen från industriarbetet brännande i fickan, pricka in en triss. Likt mannen som stapplade iväg från crapsbordet, stapplade jag nu iväg från pokerbordet, ut ur dimman av rök, ut på gatan, med Fredriks förtvivlade ursäkter någonstans i bakgrunden. Snart tystnade han, ty jag hade småsprungit ifrån honom och jag gick hem, mer desillusionerad än den ödesdigra kvällen en vecka tidigare.

Så kom jag hem till en lägenhet som gapade tom, stilla undrades vad i helvete jag skulle ta mig till. Jag var längre från målet än när jag började och var således i ett bedrövat skick. Jag böjde mig ner under diskhon för att ta fram den enda spriten jag hade tillgänglig för stunden, för den som inte kan ta till nävarna får ta till flaskan. Svaret blev en tre år gammal bananlikör som jag, dumt nog, köpt på inrådan av en kompis på en charterresa till Turkiet. Grön var den och smakade lika sötsliskigt som de sega godisbananerna gamla människor äter. Min kompis, Bananlikörmannen, visade sig för övrigt vara homosexuell, och jag insåg ganska snabbt medan jag sköljde ner den gröna sörjan med vatten att hans spritsmak borde ha avslöjat honom långt innan hans offentliggörande. Så där satt jag, i ett dystert försök att kväva min ångest med böglikör, framför min tv till natten hade blivit morgon, pendlandes mellan apati och panik. Långsamt närmade jag mig lågvattenmärket att kräla i stoftet hos mina föräldrar, väl införstådd i att blotta upprinnelsen, för att inte tala om spelförlusten, skulle försätta mig i livslång moralisk skuld samt ge mig en verbal utskällning i form av en livslärande lektion. Tyvärr verkade det för tillfället inte finnas ett andra alternativ. Men jag väcktes abrupt ur min dvala då det helt plötsligt knackades hårt och ihållande på min dörr. Trots att jag inte kände någon större lust att träffa någon lommade jag iväg mot dörren av gammal vana. Bakom den väntade Fredrik.

Och där stod han alltså, min från början tänkta räddare i nöden men numera syndabock. Jag hade förvisso inte sett mig själv på ett tag men såsom jag föreställde mig var han min spegelbild; rödsprängda ögon med påsar inunder, yvigt hår likt en annan fysikprofessor med alltsammans inramat av ett trött ansikte där huden för tillfället hade grånat. Men till skillnad från mig drog han på läpparna. Eller för att beskriva ögonblicket korrekt; han var glad som fan. Alltför glad för att nyss ha spelat bort en inte helt oansenlig summa av en väns pengar, speciellt som dessa pengar skulle ha räddat nämnda vän från inkasso eller vad som nu kom att vänta mig. ”Vad i helvete är du så glad för?”, muttrade jag.
”Jo, asså…”, började han, ”Jag kände mig rätt så jävla rutten när jag hade lirat bort alla dina pengar så jag satte mig framför datorn när jag kom hem. Och det gick ju jävligt bra!”
När Fredrik fortsatte sin historia klarnade bilden och snart hade även jag blivit en glad fan igen. Han hade, till skillnad från mig, inte låtit nederlaget från kasinot hindra honom att fortsätta spela utan hade satsat sina sista besparingar på någon slags onlineturnering. Resultatet blev en vinst på 10 000 kronor, varav 9000 utav dessa lades i min ficka. Likt en annan kvinna blev jag tårögd av uppoffringen, prisade Fredrik, och gick därefter raka vägen till min närmsta bankman för att betala, cash in hand. Slutet gott, allting gott, såsom livets sensmoral alltid bör vara.

Men nu talar vi som sagt om livet och livet vill inte alltid vårat bästa. När jag, glad i hågen, hade betalat min skuld till samhället fick jag strax därpå ett besked som svepte mig bort ifrån lyckans ängar och tillbaka till förtvivlans. Medelst telefon fick jag upplysningen att ”skadorna var mer omfattande än tidigare befarat”. Storebror Staten ville således ha mer pengar i fickan, 6000 kronor närmare bestämt, då ”den totala skuldesumman uppgick 15 000 kronor”. Föga brydde jag mig om den ”djupaste beklagan” kärringen per telefon meddelade, för jag kunde aldrig i helvete uppbringa vad de ville ha av samma orsaker jag inte kunnat göra det innan. Ner till poliskontoret och överklaga var följaktligen mitt enda hopp, men tji fick jag ty dövörat var vad de slog till. Dock visade de sig vara förstående i frågan över hur illa det nya beskedet stämde in med tidigare överenskommelser och de gav mig därför ett val; betala eller samhällstjänst. Så där stod jag, med 40 timmars lövkrafsande och annat kroppsarbete framför mig som skulle fördelas på en månads tid. Hej då helger och fritid. Men en månad går fort, trots oavlönad tristess, och december, med jul och andra begivenheter, var, enklare än vad jag först trott, i hamn.

Så där finne ni förklaringen till mitt avhopp från internets värld, knappast en glamorös eller ens särskilt sorglig sådan, så hände det helt enkelt och likt en vänd sida i en bok är detta, ursäkta floskeln, ett avslutat kapitel och knappast något jag gråter mig till sömns över idag. Men jag har en godbit kvar till er alla. När jag kort efter nyårshelgen begav mig till Pustervik för en öl eller två träffade jag på vem som, åtminstone till en liten del, var orsaken till höstens haveri; den rödblonda tjejen. Göteborg är på många sätt en småstad för genom kringelikrokar av relationer jag inte riktigt greppade hade tjejen hört talas om mina missöden, vilket var en perfekt invit till ett lätt samtal vid baren på övervåningen. Trots att jag inte hade glömt förnedringen med tribalkillen kvarstod faktum; hon var fortfarande en änglalikt vacker ung kvinna. Hon bad om ursäkt för senast, skrattade och förfasades om vartannat medan jag berättade min historia och verkade för tillfället uppriktigt nöjd att samtala med mig. Och likt hur kvällen utspelade sig för den där jävla tribalkillen på Trädgårn nästan tre månader innan försvann hon denna natt i mina armar ut genom lokalen, in i en taxi och mellan hennes lakan. Så jag fick ligga och därmed är slutet gott, allting gott. På riktigt. Så jag har via dessa långa och många omvägar åtminstone lärt mig att ni tribalkillar kanske vinner första ronden men aldrig i helvete i det långa loppet, även om det så ska krävas ångest, personlig konkurs och månatligt trädgårdsarbete. Det är ni alltför dumma för. Så njut av era jävla tatueringar och minnen av plöjda brudar på chartersemestern, det är allt ni kommer att ha kvar när ni sitter där, gamla och skrynkliga, ensamma på ett vårdhem när människor som jag är er läkare. Fittor.

Stålrasism

2008-01-28T12:04:00.000+01:00

Lana Lang från Smallville hatar svartskallar. Det var väl roligt.

Filmrecension: "Arn - Tempelriddaren"

2008-01-23T22:00:00.000+01:00

Jag tänkte avbryta vad som inuti mig utvecklat sig till ett monster, mina till synes ändlösa haranger om tribalkillar och charterhoror. Visserligen har jag inte delgivit mig speciellt mycket av detta i det forum som Ills ’n’ Thrills är, och det bör ni vara glada över. Besattheten har nämligen yttrat sig till den vida grad att jag i mitt storhetsvansinne under en period i höstas närde en tanke på att skriva Den Stora Generationsromanen och namnge den just ”Tribalkillar och Charterhoror”. 700 sidor lång skulle den bli och den skulle bestå av tre episoder som vars essens i princip gick ut på mansidealets jävlighet. Ett modernistiskt mästerverk skulle den kallas och jag satt i månader och skrev ner rad efter rad som aldrig mynnade ut i någon handling eller ens speciellt underhållande passage. Istället lyckades jag bara knoppa ner hur Erik, en tanig såkallad ”säsongare” nere på en icke namngiven plats kring Medelhavet gång efter gång insåg att kvinnor hellre kopulerar med stora, starka karlar än små, mesiga likadana. Viss ärlighet och essens alltså, men inte någonting som bör sträckas ut över 150 sidor, något jag alltså gjorde. Ingen inledning och inget slut är skrivit eller ens uttänkt, vilket måhända gör den modernitiskt men aldrig i helvete ett mästerverk. Men det är inte riktigt slut ännu, den tredje och, jag lovar, sista delen i vad som, ej medvetet, har utvecklat sig till en mini-följetong här på bloggen kommer inom snart och ska förhoppningsvis knyta ihop säcken angående höstens, så att säga, olyckligheter… Men för tillfället tänkte jag istället försöka bjuda på en förhållandevis nykter recension av förra årets Stora Svenska Film; ”Arn: Tempelriddaren”. Förvisso har varenda Svenne Kokosnöt kunnat gå och se filmen i snart en månad och därmed inser jag också relevansen i att recensera den, men för att vara ärlig ger jag blanka fan i huruvida ni finner det intressant eller inte. Det är ändå ingen som läser detta, djupt underskattade, guldkorn till blogg. Håll käften och lyssna är alltså mina visdomsord till er stackars satar som av misstag hittat hit genom att trycka på länkfönstret på dunka dunka.

Handlingen är väl bekant för samtliga vid det här laget men för er som av någon anledning missat den; pojkvaskern Arn leker och stojar men skadar sig. Hans mamma lovar Gud att om han gör barnet friskt ska gossen viga livet åt botgörelse till Herren. Mirakulöst nog klarar sig Arn och blir skeppad till kloster där han lär sig all möjlig stridskonst. Han blir dessutom lärd och därtill uppfylld av Guds goda visdom. Väl hemma i byn tvingas han försvara hans pappa i en grannfejd och blir kär i en flicka i grannbyn. I fyllan och villan ligger dem med varandra, flickan blir gravid och straffet blir en massa års tjänstgöring som tempelriddare i Israel för Arn och en massa års nunneliv för flickan. Och så slutar den typ, det vill säga helt utan slut. Nästan som min förut nämnda roman.

För det är ju Arn också, till en början åtminstone. Jan Giljout, eller likt en dyslektiker skulle stava det; Guillou, är mannen bakom Arn. Och den boken, likt filmen, är som Guillous är mest; hjältar är hjältar och skurkar är skurkar. För som nämnt i filmreferatet är Arn inte bara en fantastisk krigare, (För det är han; Arns fiende, en svartmuskig arab, hävdar att hans krigsskicklighet är känd i hela Israel. Vad som dock var lite konstigt, och något jag aldrig riktigt fattade, var hur skurken kunde känna igen Arn trots att det inte fanns fotografier på den tiden.) han är även intelligent , men inte bara bildad utan även rustad med ett knippe sunt förnuft, och alltigenom from och god. Det här är genomgående för Guillous romaner; den eviga serien om Carl Hamilton sportade en svensk version av James Bond, fast utan ordvitsarna, och debuten, den självbiografiska och något homoerotiska ”Ondskan” skänkte oss Erik Ponti, alla busars skräck.

Att tolka det här har kulturkoftor gjort sedan Guillous romaner först såg dagsljuset; karln har ett uppenbart övermänniskokomplex. För precis så som hans romanfigurer beskrivs tycker han att han själv är; stark, snygg, smart och god. En riktig man, utan krusiduller. När Jan sitter ute och ispimplar, slåss med björnar och andra ”manliga” göromål tillsammans med goda vännen Lars GW Persson sitter han där, kan jag tänka mig, med den kopieringsskyddade nonchalanta uppsynen på sitt plufsiga ansikte och vet att han innerst inne är lite bättre än alla, inklusive sin vän, kriminologprofessorn. Därför var det enbart lyckliga miner på mitt plufsiga ansikte när hans självförtroende fick sig en välbehövd törn i och med storstryket i På Spåret häromveckan. Extra kul var ju dessutom ryktena om att Jan Guillou muttrade något om fusk till Ingvar Oldsberg och de andra när vinjetten spelades i eftertexterna. Stor humor och en oerhört målande bild av herr Guillou.

Men filmen då, Ward? Var den något att ha? Svaret på det, mina vänner, är naturligtvis nej. Ett svenskt mastodontverk lät redan från början som en usel idé, trots alla miljoner som pumpades in. Ingredienserna fanns med; det var idel vaga försök att skapa en larger-than-life-stämning. Den var lång, över tre timmar, men utan att på något sätt göra sig förtjänt av en så lång speltid. Filmen förlängdes säkerligen en timma med långa, dröjande vyer över västgötska snårskogar och böljande sanddyner förvandlades historien från långsam till seg till naturdokumentär Istället för karaktärsstudier, naturfoton, liksom. Stridsscener var också närvarande, och när filmen nådde sitt klimax, märkligt nog förlagt till slutscenen där det skulle krigas mellan tempelriddare och muslimer groddes vissa förhoppningar om våldsamma närbilder a la Gladiator eller Braveheart. Tyvärr nådde våldet sin kulmen med ett para lama pilar i bröstkorgar, förmodligen för att kunna behålla 11-årsgränsen. När jag således vacklade mig ur biografstolen efter att i tjugo minuters tid skakat liv i mina lemmar på grund av konstant sittande kände jag mig bestulen på tre timmar av mitt liv. Tre timmar jag istället kunde ägna mig åt att titta på sju avsnitt ”It’s Always Sunny in Philadelphia” på min dator, hundra procent gratis, hundra procent underhållande. Istället blev jag lurad av en glansig förpackning och mycket pengar, likt en brud på Stureplan med andra ord. Med facit i hand har jag åtminstone lärt mig två saker av:
1. att svensk film ska behandla ämnen de behärskar; unga tonårstjejer tärda av ångest på grund av våldtäkt/utanförskap/kärleksproblem.
2. att Jan Guillou fortfarande är landets rikspajas

Tribalkillar och charterhoror - del 2

2008-01-12T18:40:00.000+01:00

Det är oktober 2007. Hösten har kommit för länge sedan, gjort sig påtaglig genom sitt följe; ihållande vind och infernaliskt piskande regn. Jag har gömt mig undan ovädret innanför Trädgårn. Här är det klubb ikväll och jag är som sig bör full som ett svin. Jag köper öl i baren, dansar halvdant till musiken på dansgolvet, försöker närma mig kvinnofolk. Det går bra, åtminstone bättre än väntat. En rödblond tjej, söt som socker, verkar inte helt ointresserad. Vi står och pratar ett tag, jag fäller klyftiga kommentarer till höger och vänster. Hon ställer följdfrågor, ler artigt åt mina skämt och lämnar på förfrågan ut sitt telefonnummer. Jag tackar och tar emot, sparar det och vi går skilda vägar; hon till dansgolvet, jag till baren. Beställer in öl efter öl. En kille bredvid mig säger något, jag snoppar av honom med en lagom nonchalant, aggressiv och smart kommentar. Det är sådan kväll idag. Jag är fan på toppen.

Han kom som ett yrväder. Jag står inne på pissoaren på nedervåningen när en kille, två meter lång med armarna täckta av tatueringar, snaggad skalle och smaklöst uppknäppt skjorta sveper in bredvid mig och börjar pissa. Han stirrar på mig, jag stirrar tillbaka. Det är hanarnas kamp, den som först viker sig har förlorat första ronden. Jag har naturligtvis ingen chans. Killen bredvid mig är urtypen av en alfahanne, gymkortet finns i plånboken, goda vitsord från lumpen, måhända en brokig bakgrund i nationalistiska rörelser, med lika många brutna näsben som hjärtan på samvetet. Han skrattar åt mig inombords, vill pissa på mina skor, vill äta upp mig tillsammans med taggtråden han käkar till frukost. Jag blir liten, ännu mindre än jag redan är. Tillintetgjord, förnedrad. Mitt rus från tidigare lägger sig. En simpel blick och mitt sköra psyke är där för allmänheten att beskåda. Dessa jävla tribalkillar våldtar mig på min egen bakgård.

Jag skakar ur mig sista droppen, beger mig till övervåningen där dansgolvet och de bägge barerna är förlagda. Glömmer bort gorillan från pissoaren, tänker på den rödblonda tjejen istället, beställer in mer öl. Förfärar mig ett ögonblick när machokillen återigen sveper förbi mig. Han tittar på mig igenkännande, lätt aggressiv i blicken men framförallt belåten i visshet om sin maskulina överlägsenhet. Jag vill ställa honom mot väggen, förnedra honom intellektuellt. Krossa hans simpla svenssonliv som består av burköl, trimmade bilar och kepsar. Skratta åt hans ambitioner, fråga ut honom om klimatfrågan, flina åt hans smak gällande litteratur och film. Men risken är överhängande att han i så fall lyfter sina nävar ovanför axlarna. Jag bestämmer mig istället att leta upp den rödblonda tjejen. Bjuda henne på en drink, kanske taxi och, om hon är på det humöret, kuk.

Efter ett tags letande finner jag henne. Hon ser något besvärad ut men ler ändå artigt när jag kommer fram. Hon står i hörnet av dansgolvet. Men hon är inte ensam. Den poetiska rättvisan hånar mig i ansiktet, Nostradamus profetior blir sanning – tribalkillen står bredvid henne. Han har armen runt henne och hon verkar låta honom ha det. Hans blick gentemot mig är triumferande – hanarnas kamp fortsätter. Och han vet att han har övertaget. Jag vill springa därifrån, hem till sängen, förnedrad men jag tar upp kampen. Frågar henne några frågor men får något korthuggna svar. Hon står mittemellan oss, velandes fram och tillbaka mellan konversationer, farsartat. Men musklerna verkar vara mest intressant. Hon säger farväl, ser på mig med en förlåtande blick som säger ”vad-trodde-du-ärligt”. Jag ser dom gå ut, hon försvinner bort under hans armar och ut ur lokalen. Jag hämnas genom att radera hennes nummer. En charterhora i stan.

Jag beger mig ut jag också. Ser par försvinna i taxibilar, ser par hopkrupna under paraplyn, tänker deprimerande tankar om min egen ensamhet. Sparkar på stenar som ligger framför mig. Börjar sparka hårdare och hårdare men kan på grund av antalet öl inte riktigt kontrollera riktningen. Kras. Av något under människan tidigare inte påträffat träffar stenen på sämsta möjliga vis. Busskurens rutor är uppenbarligen lövtunna och bildar där stenen träffar en freskartad samling sprickor. Och bakom mig ser jag blåljus. Ward tillintetgjord igen. Denna gång av en jävla sten. Den ena polisen, förmodligen nyss utkommen aspirant, är benhård. Han talar i termer som förstörelse av privat egendom. Jag förbannar mig själv, förbannar dessa jävla charterhoror och tribalkillar. Poesin i ögonblicket är dock vacker på sitt egna, alldeles jävliga sätt. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Eller som en sten. En vigilante är född, kampen fortsätter, tribalkillar beware!

Tribalkillar och charterhoror

2007-09-26T00:08:00.000+02:00

För er som märkte det, förmodligen knappt ens Martin, var tiden mellan de två senaste inläggen uppemot en månad lång. En tid så pass lång borde ju naturligtvis ge upphov till en mängd nya idéer, en stor lust att berätta samt gedigna inlägg. Hur det är med den saken låter jag vara osagt, nivån blir förmodligen som vanligt, vardagsbetraktelser som förtvinas i en alltför högtidlig och bitvis hackig prosa. Men under denna månad långa paus från Ills ’N’ Thrills har jag, om inte fått en mängd nya uppslag, åtminstone lämnat landet under en period. Cypern var destinationen, ”partycentrat” Ayia Napa närmare bestämt. Svennigt, så det förslår, naturligtvis. Charterresan är ett fenomen lika svenskt som ärtsoppa på torsdagar och fylleslag på Midsommar. Först tänkte jag, i sann gonzojournalistisk anda, berätta om mina upplevelser i någon slags följetong. Men efter noga övervägande kom jag fram till slutsatsen att händelserna i sig egentligen inte var speciellt underhållande. Jag gjorde var varje svensk charterresenär gör, det vill säga söp mig full varje dag och försökte ragga upp lika dyngraka svenska flickor. Skillnaden mellan mig och en vanlig charterresenär är dock hur mycket jag ogillar att resa på charter. Dagarna innan avresan var späckade med panikångest, inför flygresan i sig, pressen över att man måste knulla när man är borta samt över det skick jag kommer att befinna mig efter resan, vilket enligt erfarenhet är i samma klass som en heroinmissbrukare på avvänjning. Men på min resa, där den beryktade ”knullpressen” infann sig i ett tidigt skede, gjorde jag åtminstone en viktig upptäckt.

Att sommaren här i Sverige varit undermålig är vi allihop plågsamt medvetna om. Jag var på stranden en gång under hela sommaren vilket fick mig att dels missa hur slampigt kvinnor väljer att klä sig under sommaren men naturligtvis också de manliga idealen. Gym och styrketräning har aldrig varit min grej, därför är inte heller en strandvistelse att försätta mig i bästa situation. Mina spensliga armar och min bleka hy skulle göra Henrik Berggren avundsjuk. För vissa grabbar är naturligtvis sommaren, med alla dess brist på klädkoder, deras överlägset bästa period på året. Dessa grabbar, som druckit proteinshakes och gjort armhävningar hela vinterhalvåret, kan nu olja in sin biceps, spänna dem en smula och tacksamt vanka av och an framför fagra damer. Men en dålig sommar stjäl helt enkelt denna möjlighet för dessa grabbar. Ett vinterhalvår av deras liv är bortkastat och de återgår till maskinerna, halvgråtande förbannar de växthuseffekten innan de lyfter skivstången över deras huvuden. I Ayia Napa, eller kring Medelhavet överhuvudtaget, existerar inte begreppet dålig sommar. På så sätt är dessa platser en fristad får våra gymaholics och för sådana som mig egentligen inte den gynnsammaste platsen att skörda kvinnofolk.

Den vanligaste myten om lust eller kärlek som virvlar runt är att ”skönhet sitter på insidan”. Trots att alla vet att den är inte sann, upprepas mantrat gång på gång för att förhindra de blekfeta indieflickorna att skära sig i armarna. Att en snygg flicka som beter idiotisk är ett mer begärligt alternativ på köttmarknaden än en ful men trevlig flicka är självklart för de flesta, åtminstone om premissen enbart är sökandet efter sex. Kvinnans syn på mannen fungerar likadant. I det svenska kroglivet, eller livet överhuvudtaget, kan man dock kringgå vissa regler. De manliga idealen är i princip en muskulös kropp, men beroende på i vilken sfär man rör sig i behöver dessa inte vara definitiva. Om man exempelvis rör sig i indiekretsar kan en snygg randig tröja, ett par fyrkantiga bågar och en försynt uppsyn slå ut breda axlar. I bratkulturen är en skönt inbakad frilla hopparad med en solariebränna och lätt uppknäppt skjorta mer önskvärt. På semesterorter gäller inte dessa lagar. Här går man 24-7 omkring med så lite kläder som möjligt vilket försätter alla, männen och kvinnorna, i en sits där kroppen blir än viktigare än vanligt. Dessutom är ingen ute efter något annat än friktionsfritt och lättillgängligt sex, bäst beskrivet genom den besinningslöst ofta travesterade frasen ”what happens in Ayia, stays in Ayia” (där platsen naturligtvis kan förändras beroende på vart man är). Man behöver inte vara speciellt orolig för att stöta på ett knull på stan hemmavid, om det nu är obehagligt för en. Kort sagt; människor knullar hej vilt på charter.

Allt är med andra ord frid och fröjd; alla vill knulla så låt oss knulla liksom. Men mitt i idyllen finner vi den förbannade idealsregeln. Tjejerna verkar tycka att om vi ska knulla, så ska vi knulla gymkillar. Inställningen liknar den man ser när man hamnar i en mindre ort, säg Trollhättan, där killarna är rakade idioter som jobbar på lager och använder resten av sin fritid att lyfta saker på gymmet. I Trollhättan förväntar jag mig inte att få knulla eftersom jag vet att tjejerna som bor där blir mer imponerade av schyssta triceps än 120 poäng i kulturvetenskap eller pappas Visa-kort. Och samma stämning märks av hos dessa jävla charterluder. Gång på gång fick jag se mig omsprungen av ett steroidstinnat kräk med en ful tribaltatuering på sina överarmar. På varenda krog, i varenda bar sprang de omkring med bara överkroppar, lössnus under läppen och en kåt 19-årig tjej under armen. Lumparkillar som precis fått muckpengen och springer runt med krigsblicken utanpå, jagandes de små flickorna med sina nyvunna muskler. Alla är fulla, vilket gör att stenåldersmentaliteten dyker fram, vilket gör att jag inte kan försöka lura med mig en tjej hem med enbart snack eftersom hon är alltför upptagen med att spana in Robert, 26, från Borås eller någon annan jävla småstad. Nä, nu längtar jag efter hösten när jag kan svepa in mig i en cardigan och rock och ingen vet om jag inte har benhårda muskler därunder. Då jävlar ska jag visa er.

Den genomsnittlige indiemannen

2007-09-18T00:30:00.000+02:00

Jag har blivit medbjuden på en lägenhetsfest till en människa jag aldrig har träffat tidigare. Vi är två, jag och min polare Johan, har med oss varsin kasse öl och vi knackar på, redo för fenomenet hemmafest. Dörren öppnas av en spenslig, ung tjej som förmodligen flyttat till sin första lägenhet. Hon bär löjeväckande stora glasögon och midjan på hennes manchesterbyxor, som hålls uppe utav ett par röda hängslen, når nästan brösten. Hon är glad och full och hälsar och säger ”stig på” och vi går in. I den trånga hallen möts vi av två tavlor på väggarna, abstrakt konst är det visst nämner ägarinnan när hon märker att jag tittar på dem. På golvet finns limiterade sneakers och klackskor. Vi går in i lägenheten, en liten tvåa belägen i Linnéstan, där festen är i full gång. Det minglas och pimplas vin vitt och brett. Killarna bär en t-shirt, gärna färgrann med tryck från Adidas. Tjejerna har tröjor modell modell oversize med ett brett skärp en bit ovanför midjan. Ingen tycks reagera på att en kille bär en stickad halsduk inomhus trots att det bara är september. Alla är unga och bär kläder som verkar hämtade ur ett glansigt magasin eller typ Bon. Stereon är kopplad till en iPod som spelar en Stone Roses-singel. En ung tjej, strax över 20, jublar när hon hör den och menar på att det här, det är fan gamla goda tider. I bokhyllan ser jag att Paul Auster trängs med Albert Camus men att de flesta böckerna, märkligt nog, verkar vara orörda. Bortglömd, undanskuffad i ett hörn ser jag att Ronnie Sandahls ”Vi som aldrig sa hora” står.

Bredvid bokhyllan finns ett hundratal cd-skivor, mest Smiths, och några dvd-filmer, mest Coen. Jag öppnar en öl försiktigt. Alla andra, kanske ett tjugotal, dricker vitt vin. Jag går fram till en grupp människor och känner att samtliga någon gång kastar en dömande blick på min Falcon Export. Det pratas en del om Acnes butik och en del om Maja Lundgren men främst pratas det om en person. En viss tidningsprofil är tydligen närvarande. Här, i denna lägenheten, hos oss! Två av killarna i det lilla sällskapet berättar det likt Piff och Puff på julafton, extremt upphetsade och i mun på varandra. En tjej säger något i stil med ”va, är det sant”. Det viskas och det pekas lite överallt i lägenheten nu. Samtliga verkar något uppspelta över att få träffa någon utav sina idoler, en utav dem som skriver i den tidning som deras filosofi- och sociologipluggandes slit förhoppningsvis ska nå. En som skriver i Nöjesguiden.

Och likt Ronnie Sandahls debutalster, gömd i en fåtölj i ett hörn, ser jag Carl Reinholdtzon Belfrage. CRB. Mannen som blivit en ikon, som förlöjligar allt och alla, sitter där, rakt framför ögonen på mig, med benen i kors, drickandes sitt franska vita vin. Han bär en illa åtsittande kavaj och en vit t-shirt där en begynnande ölmage putar ut. Han har rufsigt och buskigt skägg och hår och ser ut att heta Björn, men utöver hans beskedliga utseende, det bångstyriga håret och ålderdomens tecken märker man hans inneboende arrogans. Den hånfulla klangen i rösten och skrattet, de små pillemariskt onda ögonen som smalnar till, den uppenbara viljan att synas och höras. Jag bestämmer mig för att gå fram till honom. Han sitter med två betydligt yngre flickor, och jag föreställer mig att de bägge är nyblivna konstskolestudenter och att han säger något i stil med ”Baudelaire var måhända ett geni, men modernismen i sig är så korkad att han förmodligen var dum i huvudet ändå!”. Sen skrattar allihop och tjejerna hävdar att han allt är bra smart och Carl äter upp varje ord som det vore en smörgås för att kunna tillfredsställa sitt enorma ego. Jag ställer mig framför honom och säger:

- Hej Carl.

Han blir avbruten mitt i en mening och blir för ett ögonblick något förbryllad när han inte känner igen mig. Jag utnyttjar det ögonblicket.

- Du skriver i Nöjesguiden, inte sant? Du är inte så dålig, men enkelspårig och förutsägbar. Men framförallt är du så jävla uppenbart uppmärksamhetstörstande när du jämt ska vara så jävla elitistiskt elak! Då tycker du fan att du minsann sagt något som skakar om därute i stugorna.

Innan han ens får en chans att replikera säger jag glatt ”ha det bra” och vänder på klacken, Han sitter lam ett ögonblick, utan en chans att replikera eftersom jag har gått därifrån. Utan en chans att avbryta mig med en syrlig kommentar. Som om någon klippt av hans penis med sax och lämnat hans mandom stukad för evigt. Precis så som han försöker få människor att känna varenda gång han skriver någon utav sina krönikor eller recensioner. När jag ser på honom, ser jag honom för vad han verkligen är. Han är inte en översittare, han är tvärtom den underkastade. En kille som på grundskolan fick stryk av killarna och blev ignorerad av tjejerna. Han flydde in i kultur, eftersom hans genetiska sammansättning inte kunde förmå sig att skapa ett uns av talang för bollsport, och började hänga på en hel del caféer, skivbutiker och popklubbar, helst i Haga eller Majorna. En period var han väldigt intresserad av Frankrike, en annan gång tyckte han att norra England var the shit. Han kunde mer om The Smiths diskografi och Strindbergs prosa än någon annan på hela skolan. Men det spelade inte någon roll när han grät sig till sömns om kvällarna med fläskläpp och blåtiror, tyst medsjungandes Morrissey, vars röst ljöd från skivspelaren när han sjöng Heaven knows I’m miserable know…

Om Spanien eller hur man förminskar en hel nation

2007-08-12T00:58:00.000+02:00

För tillfället är jag sjuk, vilket inte direkt bättrar på min förståelse för främmande människor eller främmande kulturer eller för den delen eggar mig att göra så. Dagen till ära ska jag istället väcka liv i den numera sorgligt bortglömda genren rasistiskt lustspel. Det går rätt och slätt ut på att förnedra en etnisk grupp med rasistiska tillmälen, med andra ord; varning för lätta poänger och 1930-tals-retorik utfärdas.

Jag står på Redbergsplatsen, inväntandes en spårvagn som ska ta mig till innerstaden för att kunna ta del av vad Göteborg erbjuder. Klockan närmar sig tolv på dagen, solen står i zenit och värmen är tryckande, nästan klibbig. Elegant iförd shorts och tröja modell kortare, är jag dock förberedd. Spårvagnen rullar in på hållplatsen. Jag kliver på. Passagerarantalet överstiger vad som egentligen är uthärdligt en dag som denna, men jag lyckas med lite möda finna en sittplats att pusta ut på. Tyvärr inser jag alltför sent att färden, som enbart sträcker sig till maximalt tio minuter, kommer att vara ett helvete från början till slut.

Intryckt vid rutan på platsen bredvid mig sitter en man som närmat sig medelåldern. Det är en svartbuskig man, med kroppsbehåring lika tjock som ylle. Hans hår, som visserligen är tjockt och säkerligen en gång i tiden var vackert, är indränkt i något som får det att se blankt och fett ut. Hårgelé är den tanke som slår mig först, men jag märker bryskt att det istället rör sig om svett. Hans hår formligen dryper av svett. Det rinner ner för hans panna, passerar hans bruna ögon, hans näsa, hans minst sagt plufsiga kinder, hans stubbiga skäggväxt för att till slut droppa ner från hans haka och landa i hans brösthår där det bildar pärlor. Han har, likt mig, taktiskt nog valt att klä sig lätt, men för en man i hans storlek är det inte särskilt passande. Hans t-shirt, en brandgul sådan, är tänjd i halsen till den vida grad att man kan se hans hårklädda bringa. Tröjan är i minsta modellen och avstannar strax ovanför där byxorna börjar vilket lämnar plats för hans mage att puta ut. Magen är likaså den blöt av värmen, men det mest iögonfallande är dess storlek. Några öl för mycket, är intrycket av den runda och ohälsosamt stora magen, som bildar något slags centrum på mannen. Armarna, som vilar på hans enorma mage, är även dem håriga och i zonen kring armhålan märks det att tröjan färgats mörkare av vad som allra säkrast är svett. Han ser ut som ett stilleben, fridsamt sittande, men utan den friska anblicken från ett konstverk, snarare motsatt; ruttnande.

Där byxorna väl börjar det blir riktigt obehagligt. Mannen är iförd alltför trånga och korta shorts av militärgrön färg. De lämnar alltför lite åt fantasin. Låren, som man ser väldigt för mycket utav, sticker ut ur byxornas gap och är likt magen feta utan att på något sätt vara kraftiga eller muskulösa. Där låren slutar tar skenbenen vid, så håriga att det tycks som om att han bär strumpbyxor av päls. Spektaklet slutar i ett par utslitna gymnastikskor, som jag förväntar mig inte luktar rosigt.

Trots sitt vidriga utseende är mannens uppsyn av det självaktningsfulla slaget. När jag sätter mig bredvid honom ser han på mig med en blick som utstrålar nonchalans och överlägsen attityd. Föraktet inför honom väcks än starkare i och med hans sinnelag, i och med hur han förmodligen ser på sig själv, i och med hur hans vidrighet inte tycks vara något problem för honom. Men allra värst är stanken. Mannen bredvid fullkomligt stinker. Det luktar ruttet kött och fotbollsträning, våt hund och sopnedkast. Och som det verkar är det på grund av den enorma mängd svett mannen utsöndrar. Jag vill kräkas eller i vart fall byta plats. Tyvärr är vagnen vid denna tidpunkt så pass full att jag knappt kan ställa mig upp utan att tryckas ner i samma säte igen. Paniken stegras samtidigt som mina luftgångar täpps igen av mannens odör. Jag förtärs av honom, av hans hela person, och kliver in i en dimma som han styr. Den är tjock, täcker allt, skönhet är ett begrepp han inte känner till, renhet är för honom oförståeligt. Abrupt väcks jag dock, en signal i fjärran tar mig till verkligheten. Mannens mobil ringer. När han sträcker sig ner mot fickan för att nå den snuddar hans arm min. Den är blöt och kall. Jag ryser. När han svarar förstå jag allting. Ur hans vidriga mun flödar spanska. Min hållplats är nästa. Jag ställer mig upp och vinglar av vagnen, omtumlad av mannen. Sedan dess är han etsad i mitt minne, en symbol för allt vidrigt i världen. En symbol för Spanien.

Landet Spanien är ett land svenskar sammankopplar med sol, spex och lustigheter. En plats som helgats i decennier av nordbor, en oas att vila upp sig på. Jag delar inte dessa åsikter. Spanien är för mig en bedrövlighet, en oren plats. Beläget på Europas svans och som försökts spottas bort från fastlandet, men som hänger kvar med oljiga fingrar. Befläckar vår kontinent med smörsångare och fet mat. Befläckar hela Sydamerika med detsamma. Äts upp inifrån av territorala och religiösa strider. Trots detta klassificerar de sig själva som en av Guds utvalda platser, trots att den gav upphov till en sjukdom som dödade hundratusentals personer, trots att den var hemmet för en fascistisk regering i ett halvt sekel. Männen är håriga och svettiga, kvinnorna likaså, men de har ändå en status som det vackraste folket i världen. Det tycks näst intill obligatoriskt att allting från detta land ska vara indränkt i en oljig sörja. Men världen verkar inte bry sig. Hälsotrenden tycks förglömma detta. Men jag vet. Spanien är och förblir en vämjelig plats, ett hem för de sjuka och bedrövliga, och någonting jag avskyr från djupet av mitt hjärta.

PS 1. Mannen i fråga var självklart inte Diego Maradona. Men Diegos fysik och uppsyn liknar vad jag såg hos nämnda. En fet, svettig man som har sett sina bästa dagar.

PS 2. Visserligen finns det gott om blekfeta, äckliga män i Sverige likaså. Ett exempel är Göran Persson, ett annat Rolf Lassgård, men det som slår mig varenda gång jag möter någon som är spanjor är hur mycket oftare de faktiskt är vidrigare. Måhända har jag bara haft otur men det här baseras på erfarenheter och mina erfarenheter är av detta slag. En spanjor tycker i sin tur måhända att vi svenskar bara är fylle-trashande glin. Och det har ju han, som jobbat som servitör på ett lagom crappy Ving-hotell under sommarmånaderna, jävligt rätt i. Precis som jag, som blivit serverade av honom och hans likar, har rätt i det jag säger.

PS 3. Ryan i OZ hade fan i mig rätt när han sa they’re all fuckin’ greaseballs. För det är dom, oljiga alltså.

Ward skriver brev

2007-08-06T22:26:00.000+02:00

Att skriva brev är måhända för alla er där ute i den moderna, teknologiska världen lika hippt som att läsa Sartre eller droppa LSD, men det är en förbisedd syssla som fyller sin funktion väl; nämligen att lämna meddelanden till andra. Det är dock en syssla jag genomför alltför sällan, vanligtvis med orsaken till att jag har tillgång till telefon. Men innan telefonen var brev the shit när man skulle kontakta någon. Som en hyllning till brevskrivare världen över följer därför här nedan tre brev som. Huruvida något utav breven kommer att läsas eller för den delen besvaras låter jag dock vara osagt. Den ena av mottagarna är en världskänd musiker, den andra är död och den tredje verkar för tillfället alltför självupptagen. Utsikterna är därför denna gång allt annat lysande. Hursomhelst tänkte jag publicera dem här för allmän beskådan. Därför att jag kan. Håll till godo.

Till Shaun Ryder, sångare

Hej Shaun. I veckan, eller åtminstone för inte speciellt länge sedan, släppte du ett nytt album. Du och dina grabbar i Happy Mondays är en gammal ungdomskärlek (ej sexuell) så att säga, för evigt förknippad med extas och illegala substanser. Att ert nya album inte håller speciellt hög klass i jämförelse med den äldre skiten är egentligen rätt ointressant eftersom det är så uppenbart; det är bara kul att få veta att du fortfarande lever och fortfarande gör vad du är bäst på även ifall du inte är lika bra på det som tidigare. Du som en gång mördade duvor med giftiga brödsmulor, du som en gång fick en hel värld att inse vad ecstasy är och vad för effekt det ger, du som en gång vandrade ut från ett möte som kunde ge dig flera miljoner i ett nytt kontrakt för att gå på knarkjakt. Du VAR Ibiza, Shaun. En riktig jävla legend, likvärdig med bortgångne Hunter S Thompson. Förutom allt det där gjorde du ju naturligtvis också fantastisk musik, en gång i tiden. Att dina glansdagar är förbi är trist, men förståeligt. Du är, i princip, musikens svar på Gazza; en blekfet engelsman som missbrukar och misshandlar för många men som innerst inne är en konstnär inom sitt område. Om du bara kan hålla sig i skinnet. Så Shaun, trevligt att ha dig tillbaka.
Med vänliga hälsningar
Ward

Till Ingmar Bergman, före detta regissör

Hej Ingmar. Att du, snubben som förmodligen var anledningen till det myntade begreppet demonregissör, är död har väl ingen som läst tidningar eller kollat på dumburken missat. Du var ett geni som gjorde film så som film ska göras; ångestfyllt, kolsvart och otillgängligt. Film ska inte handla om hormonstinna tonåringar som slår vad om vem de kan göra till balens drottning eller om Julia Roberts som fula-ankungen-hora. Nej, film ska handla om att spela schack med döden eller våldta jungfrur i skogen. Det ska vara dystert och bisarrt, inte glättigt och positivt, för världen är ta mig fan en pain in the ass. Ingmar, du var förmodligen inte mer ångestfylld än alla oss andra som har ”problem” med våra farsor eller inte får ligga lika mycket som vi hoppas. Men till skillnad från oss andra gjorde du i vart fall något konstruktivt av problemen. Vissa köper prylar på kredit, andra går till psykologer. Du gjorde film och det gjorde du jävligt bra. Så, tack och farväl Ingmar. I livet efter träffas vi och diskuterar hur fan du lyckades ha fem stadiga förhållanden när du ser ut som en karikerad nazist, 50 år innan ”The Game” skrevs.
Med kondoleanser
Ward

Till Donnie Donut, bloggare

Donnie. En gång i tiden var du och jag vänner. Det var faktiskt ganska så länge sedan vi först stiftade gemenskap. Det var på den tiden du ibland faktiskt skrev om musik. Det var på den tiden du blev framröstad till hetaste bloggen på Shaktar. Det var på den tiden du fortfarande gick att finna på blogspot. Men på sistone verkar vi ha glidit ifrån varandra. Jag hatar att tro att det är dig det är fel på. Men tyvärr är jag inte ensam om vad jag tänker. Tyvärr verkar du ha glömt bort vem du är på vägen. När du var ung och ny och fräsch och happening så var det annorlunda. Vi var som ett tätt kompisgäng som skrattade och diskuterade tillsammans och även fastän du var vår ledare var du en del av gemenskapen ändå. Men plötsligt kom det fler och fler in i denna krets. Till en början välkomnade vi det nya folket men med tiden märkte vi att du höll på att förändras i takt med ju fler människor som tillkom. Kanske ville du försöka göra oss allihop nöjda, kanske steg dina nyfunna vänner dig åt huvudet. Oavsett vilket tappade vi kontakten. Donnie, jag hatar att säga det; men du intresserar mig inte särskilt mycket längre. Det är av gammal vana, eller möjligtvis av en ständig förhoppning av att se prov på din gamla briljans, som jag numera besöker dig på Kinky Afro. Detta brev är sålunda en uppmaning till dig, Donnie: Get a grip or lose out. Jag väntar, men inte länge.
På återseende
Ward

PS: Donnie-bilden är tagen härifrån och som vanligt har mannen i brevet inget att göra med mannen i filmen. I detta fall bilden.

"Deckardrottningen" talar ut

2007-07-27T23:37:00.001+02:00

Som ni alla vid det här laget måste veta är det sommar. Och klassiska ingredienser för en tvättäkta svensk sommar är, i tur och ordning, ”Allsång på Skansen”, engelska lågbudgetföljetonger på SVT, jordgubbar, sprit förklädd till det smickrande ordet ”nubbe” och Sommar i P1. Att radio fortfarande har någon typ av kontroll över det svenska medieklimatet är i sig något väldigt underligt men att just Sommar i P1 har en nästan gudomlig status bland kulturkoftorna är än underligare. Tydligen ska det vara mer ”äkta” när någon, med extremt liten eller ingen erfarenhet av radio, ”talar ut” om hans eller hennes livsöde, bekymmer eller prestationer. Dessutom ska det visst vara ”kändisar” som gör detta, men inte vilka ”kändisar” som helst, nej nej. Det ska vara den lite ”finare” delen av ”kultureliten” som pratar på om hur jävla omställande det är att få barn eller hur skönt det är att han semester från det hektiska kändisskapet. Tyvärr verkar ingen ha funderat över varför dessa inte arbetar med radio in the first place, eftersom de oftare än sällan är usla på att prata spontant och intresseväckande. Senast i raden av misslyckade amatörradiopratare var något jävla helvete som kallade sig själv Camilla Läckberg.

”Så vem fan är du då”, tänkte jag högt när hon presenterade sig som sommarvärd. ”Jo, det ska jag berätta”, sa hon då. ”Jag är minsann författare OCH kvinna på samma gång. Det du!” Makalöst, tänkte jag. Hon skriver böcker samtidigt som hon har en alldeles egen fitta. Ring tidningarna! Och inte nog med att hennes böcker visst sålde i miljonupplagor som Camilla snabbt berättade så där i förbifarten, de var dessutom deckare! Och tänka sig, deckarna handlade om en medelålders polis i en svensk småstad som utredde bisarra mängder mord för att leva i just en svensk småstad. Dessutom lät Camilla som en robot, hackig och monoton. Nog för att vi förstod från början att hela hennes liv var miserabelt tråkigt (förutom att hon tjänat enorma pengar på usla böcker), men hon behöver inte låta tråkig för det. Något som exempelvis Carl Bildt insett.

Nåväl, egentligen borde jag inte rusa upp mig för affärer av denna stil. Sverige är fyllt till bredden av mediokra deckarförfattarinnor som gjort succé, men när Camilla presenterade sina låtval för dagen förstod jag att hon var en idiot över det vanliga. Modern Talking och UB40 var ju extremt nydanade artister som verkliga fick Camilla att ”känna något”. I mitt fall kände jag en blandning av svavellösning och matrester i min strupe men Camilla tyckte att kärleksballader var väldigt ”fina” och så. No surprise var Camilla dessutom väldigt kär i sin man, trots deras långa äktenskap. Att de dessutom var varandras ungdomskärlek var ju så sockersött att hälften vore nog. I tredje akten valde Camilla att presentera sina böcker, en efter en, vad de handlade om, vad som hade inspirerat henne och vad hon tyckte om dem. Allt i den där robotliknande stämman som hade gjort Arnold ”Terminator” Schwarzenegger grön av avund. Att hon hade mage att försöka profitera på detta ideella program var illa nog, att hon dessutom var mångmiljonär var än värre. Det skamlösa trollet, som förmodligen bara har knullat den bondpojken hon gift sig med, fortsatte sedan med att berätta hur många jävla länder hennes böcker blivit översatta i. Men du berättade fan inte att varenda kulturskribent i landet har totalsågat dina romaner de senaste åren, subba!

Den sista biten föll på plats när hon berättade om hur hennes nyfödda barn hade förändrat hennes liv. Kärleksfulla anekdoter blandat med en dos av modersångest förvandlade Camilla till världens tråkigaste människa. Vad fan är dealen med alla föräldrar som ständigt måste upplysa alla om hur jävla fantastiska deras barn är. ”Min son har precis lärt sig säga mamma”. Big deal, det kan ju för fan ALLA göra. Nä, ungar är inte så jävla imponerande som ni tror, snarare det motsatta. Att hennes band med Alexander, som jag har fått för mig att hennes son hette, var något ”utöver det vanliga” var hon tämligen nöjd med. Hon underströk dessutom flera gånger hur viktig han var. Sen tackade hon för sig och lät ”Love Hurts” tona ut i bakgrunden.

Sommar i P1 med Camilla Läckberg var slut för den gången och hennes fans var förmodligen nöjda. Inte nog med att de verkligen fått lyssna till hur Camilla verkligen har det, hon verkar vara en riktig hyvens tjej också! En älskande maka och mor med båda fötterna på jorden. Att hon dessutom var sin gamla hembygd trogen är ju ett plus i kanten. Dessutom avslöjade hon lite om sina kommande projekt och de lät ju verkligen spännande! Nya mysterier signerade Camilla Läckberg. P1 verkar inte ha förstått att normalt funtade människor (som mig själv) inte bryr sig ett skvatt om hur vanliga människors liv ter sig. Folkligheten är för mig lika död som Jesus. Satsa på att få dit Tommy Körberg och Torsten Flinck och få dem att snacka gamla knarkarhistorier eller något i den stilen. Låt oss åtminstone slippa kvinnor i form av Camilla Läckberg som verkar tro att livet går ut på att vara kysk, timid, tråkig och talanglös.

Att hon ser ut som hon låter, det vill säga tråkig och ful, hör väl inte historien till eftersom mediet trots allt var radio. Men begreppet radioutseende passar, i historien, osmakligt bra så jag bifogar även här nedan bildbevis.